Det har regnat och blåst hela natten. Den första höststormen. Jag låg vaken och hörde två grenar gnissla mot varandra i den stora kastanjen utanför mitt fönster. Jag minns att jag steg upp och satt vid fönstret en stund och såg skytrasorna jaga varandra. Reflexen från gaslyktorna gav dem ett smutsigt tegelrött och brandfärgat sken. Jag tyckte att kyrkspiran krökte sig för stormen. Skyarna formade sig till gestalter, de blevo till en vild jakt av smutsiga röda djävlar, som tutade i lurar och visslade och skreko och fläkte trasorna av varandras kroppar och gjorde alla sorters hor. Och medan jag satt där brast jag plötsligt i skratt: jag skrattade åt stormen. Jag tyckte att den gjorde för mycket väsen av affären. Det gick mig som juden, då åskan slog ner just medan han åt en fläskkotlett: han trodde att det var för fläskbitens skull. Jag tänkte på mig och mitt, och jag trodde att stormen tänkte på detsamma. Till sist somnade jag på min stol. En köldrysning väckte mig, jag gick till sängs men somnade inte mer. Och så blev det då till sist en ny dag.
Nu är det morgongrått och stilla, men regnar och regnar. Och jag har en förskräcklig snuva och har redan blött ner tre näsdukar.
Då jag vek upp tidningen vid mitt morgonkaffe, såg jag att pastor Gregorius är död. Helt plötsligt, av slag... i vattenbutiken i Kungsträdgården... En av våra mera kända läkare, som händelsevis befann sig i hans sällskap, kunde blott konstatera att döden inträtt... Den avlidne var en av huvudstadens helst hörda och mest omtyckta predikanter... En sympatisk och vidhjärtad personlighet... Femtioåtta år gammal... Sörjd närmast av maka, född Waller, samt åldrig moder.
Ack ja, herregud, vi måste alla den vägen gå. Och han hade länge haft dåligt hjärta.
Men han hade alltså en gammal mor. Det visste jag inte. Hon måste vara förskräckligt gammal.
...Det är något visst dystert och otrevligt med det här rummet, i synnerhet sådana här regnvädersdagar. Allting här är gammalt och mörkt och litet malätet. Men jag trivs inte med nya möbler. I alla fall tror jag att jag får lov att skaffa mig nya gardiner för fönstret, de äro för mörka och tunga och hålla ljuset ute. Den ena är också litet bränd i kanten sedan den där natten i somras, då ljuset fladdrade till och den tog eld.
"Den där natten i somras"... Låt mig tänka, hur länge sen kan det vara? - Två veckor. Och jag tycker att det är en hel evighet sedan dess.
Vem kunde ana att han hade sin mor i livet...
Hur gammal skulle min mor vara om hon levde nu? Å, inte så värst gammal. Knappt sextio år.
Hon skulle ha vitt hår. Hon skulle kanske gå litet tungt i backar och trappor. De blå ögonen, som voro ljusare än alla andras, skulle vara ännu ljusare nu av ålder och de skulle le gott under det vita håret. Hon skulle glädja sig åt att det har gått så bra för mig, men ännu mera skulle hon sörja över bror Ernst som är i Australien och aldrig skriver. Hon hade aldrig annat än sorg och bekymmer av Ernst. Därför tyckte hon mest om honom. - Men vem vet, han hade kanske blivit annorlunda om hon fått leva.
Hon dog för tidigt, min mor.
Men det är gott att hon är död.
Nyss, då jag kom hem i skymningen, stannade jag som förstenad på tröskeln till salen. På bordet framför spegeln stod ett knippe mörka blommor i ett glas. Det var skymning. De fyllde rummet med sin tunga doft.
Det var rosor. Mörka, röda rosor. Ett par nästan svarta.
Jag stod alldeles stilla mitt i det tysta, skymningsstora rummet och vågade knappt röra mig och knappt andas. Jag tyckte mig gå i en dröm. Blommorna på spegeln - det var ju de mörka blommorna från min dröm.
Ett ögonblick blev jag rädd. Jag tänkte: detta är en hallucination; jag börjar gå sönder, det lider mot slutet med mig. Jag vågade icke gå fram och taga blommorna i min hand av fruktan att gripa i tomma luften. Jag gick in i mitt arbetsrum. På skrivbordet låg ett brev. Jag bröt det med darrande fingrar i tanke att det kunde ha något samband med blommorna; men det var en middagsbjudning. Jag läste det och skrev ett ord till svar på ett visitkort: "kommer". Så gick jag åter ut i salen: blommorna voro kvar. Jag ringde på Kristin; jag ville fråga henne vem som hade kommit med blommorna. Men ingen kom på min ringning; Kristin var utgången. Det fanns ingen i våningen mer än jag.
Mitt liv börjar blanda sig med mina drömmar. Jag kan inte längre hålla dröm och liv isär. Jag känner till det där, jag har läst om det i stora böcker: det är början till slutet. Men en gång måste ju slutet komma, och jag fruktar ingenting. Mitt liv blir mer och mer dröm. Och det har kanske aldrig varit annat. Jag har kanske drömt hela tiden, drömt att jag är läkare och att jag heter Glas och att det fanns en präst som hette Gregorius. Och jag kan när som helst vakna som gatsopare eller biskop eller skolpojke eller hund - vad vet jag...
Å, dumheter. När drömmar och varsel börjar slå in, och det icke är fråga om pigor och gamla fruntimmer utan om högre organiserade individer, då säger psykiatrien att det är ett tecken till begynnande andlig desorganisation. Men hur förklaras det? Det förklaras så, att man i de allra flesta fall aldrig har drömt det som "slår in"; man tycker att man har drömt det, eller också att man har upplevat alldeles detsamma en gång förr in i de minsta detaljer. Men min dröm med de mörka blommorna har jag uppskriven! Och blommorna själva, de äro ingen hallucination, de stå där och dofta och äro levande, och någon har kommit hit med dem.
Men vem? Det finns ju bara en att gissa på. Skulle hon alltså ha förstått? Förstått och gillat och sänt dessa blommor som ett tecken därpå och ett tack? Det är ju vansinne, det är omöjligt. Något sådant händer inte, kan inte få hända. Det vore alltför förskräckligt. Det vore inte tillständigt. Det finns gränser för vad en kvinna får förstå! Är det så, då förstår jag ingenting längre, då vill jag inte leka med längre.
Det är ändå vackra blommor. Skall jag ställa dem på mitt skrivbord?
Nej. De få stå där de stå. Jag vill inte röra vid dem. Jag är rädd för
dem. Jag är rädd!
