Hur det skall gå till? Det har jag vetat länge. Slumpen har gjort, att lösningen på problemet så gott som ger sig själv: mina cyankaliumpiller, som jag en gång i världen lagade i ordning utan en tanke på någon annan än mig själv, få naturligtvis nu göra tjänst.
En sak faller av sig själv: det går inte an att låta honom ta in dem hemma hos sig. Hos mig måste det ske. Det blir inte behagligt, men jag ser ingen annan utväg, och jag vill ha ett slut på det här. Om han tar ett piller hemma hos sig på min ordination och kreverar strax efteråt, är det att befara att polisen möjligen kan konstruera upp ett samband mellan dessa båda fakta. Till på köpet skulle den, som jag vill rädda, lätt kunna bli misstänkt och indragen och nedstänkt med smuts för livstiden, kanske dömd för mord...
Naturligtvis bör ingenting ske som kan vara ägnat att oroa polisen. Ingen får veta att prästen har fått något piller: han måste dö en fullt naturlig död, av hjärtslag. Inte heller hon får ana något annat. Att han dör hos mig är naturligtvis litet fatalt för mitt anseende som läkare och kommer att ge mina vänner stoff till dåliga kvickheter, men det får vara detsamma.
Han kommer upp till mig en dag och pratar om sitt hjärta eller någon annan smörja och vill ha konstaterat att han är bättre efter badkuren. Ingen kan höra vad vi tala om; den stora, tomma salen ligger mellan väntrummet och mitt mottagningsrum. Jag lyssnar och knackar, förklarar att han är märkvärdigt bättre, men att det i alla fall är en sak som oroar mig en smula... Jag tar fram mina piller, förklarar att det är ett nytt medel mot vissa hjärtsjukdomar (ett namn får jag väl också hitta på) och råder honom att ta ett med detsamma. Jag bjuder honom på ett glas portvin att skölja ner det med. Dricker han vin? Ja visst, jag har hört honom stödja sig på bröllopet i Kana... Han skall få ett litet gott vin. Grönstedts grådask. Jag ser honom för mig: han läppjar först litet på vinet, så lägger han pillret på tungan, tömmer glaset och sköljer ner det. Glasögonen spegla fönstret och fikusen och dölja hans blick... Jag vänder mig bort, går till fönstret och ser ut på kyrkogården, står och trummar på rutan... Han säger något, att det var ett gott vin till exempel, men stannar i halva meningen... Jag hör en duns... Han ligger på golvet...
Men om han inte vill ta pillret? Å, han tar det som en läckerhet, han svärmar för medicin... Men om? Ja, då kan jag inte hjälpa det, då får det vara; jag kan inte slå ihjäl honom med en yxa.
...Han ligger på golvet. Jag plockar undan pillerasken och vinbuteljen och glaset. Jag ringer på Kristin: pastorn är sjuk, ett svimningsanfall, det går snart över... Jag känner på pulsen, på hjärtat:
- Det är en slagattack, säger jag till sist. Han är död.
Jag telefonerar till en kollega. Ja - till vem? Låt mig tänka. Den duger inte; han skrev en avhandling för sju år sedan som jag recenserade litet skeptiskt i en facktidskrift... Den: för klok. Den och den och den: bortresta. Den - ja, honom får vi ta. Eller också den, eller i nödfall den.
Jag visar mig i dörren till väntrummet, troligtvis ganska lagom blek, och förklarar dämpat och behärskat att det har inträffat en händelse som tvingar mig att avbryta mottagningen för i dag.
Kollegan kommer; jag förklarar vad som hänt: pastorn har länge haft svårt hjärtlidande. Han beklagar mig vänligt för den gemena oturen att dödsfallet skulle inträffa just uppe hos mig och skriver på min begäran ut dödsattesten... Nej, jag ger inte prästen något vin; han kan spilla på sig, eller det kan kännas på lukten att han druckit vin, och det kan bli trassligt att förklara... Han får nöja sig med ett glas vatten. Jag är för resten av den åsikten att vin är skadligt.
Men om det kommer till obduktion? Ja, då får jag ju ta ett piller själv. Det är en illusion att tro, att man kan inlåta sig på ett företag av det här slaget utan någon risk, det har jag vetat hela tiden. Jag får vara beredd på det yttersta.
Egentligen fordrar ju situationen att jag själv begär obduktion. Någon annan lär knappast göra det - ja, det vet man för resten inte... Jag säger åt min kollega, att jag tänker begära obduktion; han svarar förmodligen att det sakligt sett naturligtvis är onödigt, eftersom dödsorsaken är klar, men att det ju kan vara riktigt för formens skull... Sedan låter jag frågan falla. Hur som helst, här är i alla fall en lucka i planen. Jag får tänka över det där litet närmare.
Man kan för resten inte ordna alla detaljer på förhand; något ändrar ändå slumpen; något litet måste man räkna med sin improvisationskonst.
En annan sak - pest och satan, en sådan idiot jag är! Jag har ju inte bara mig själv att tänka på. Antag, att det kommer till obduktion och att jag tar ett piller och försvinner genom min fallucka och gör sällskap med Gregorius på färden över Styx, vad skall man då finna på för en förklaring på den sällsamma förbrytelsen? Människorna äro så nyfikna. Och när de döda ha tagit sina hemligheter med sig, kommer man inte då att söka förklaringen hos någon av de levande - hos henne? Släpa henne inför rätta, förhöra henne, trakassera henne... Att hon har en älskare vädra de snart upp; att hon måste ha önskat prästens död och längtat efter den faller nästan av sig själv. Det gitter hon kanske inte ens förneka. Det blir svart för mina ögon... Och det skulle bli jag som gjorde dig detta, du allra ljuvaste lilla kvinnoblomma!
Jag grubblar mig blind och grå på detta.
Men kanske - kanske ändå att jag har en idé. Om jag ser, att det
måste bli obduktion, får jag i god tid låta några tydliga symtom på
galenskap framträda innan jag tar mitt piller. Och ännu bättre - ja,
det ena goda förskjuter inte det andra -: jag skriver ett dokument och
lägger det öppet på skrivbordet här i rummet, där jag skall dö, ett
papper fullskrivet med gallimatias tydande på förföljelsevansinne,
religionsgrubbel och så vidare: prästen har förföljt mig i åratal; han
har förgiftat min själ, därför har jag förgiftat hans kropp; jag har
handlat till nödvärn, etc. Några bibelspråk kan man också fläta in,
det finns alltid några som kunna passa. På så sätt kommer det ljus i
saken: mördaren var galen, det är förklaring nog, man behöver inte
söka efter någon annan, jag får en kristlig begravning och Kristin får
bekräftelse på vad hon alltid i stillhet har misstänkt - ja, inte just
alltid i stillhet. Hon har sagt mig hundra gånger att jag är
tokig. Hon kan avge ett förmånligt vittnesmål, om det behövs.
