Vid chiffonjéklaffen en jämngrå dag.
I en av smålådorna hittade jag nyss en liten lapp, på vilken det stod skrivet några ord med min egen handstil, sådan den var för ett antal år sedan - ty var människas handstil förändras oavbrutet, en liten smula vart år, kanske omärkligt för henne själv, men lika oundvikligt och säkert som ansiktet, hållningen, rörelserna, själen.
Det stod skrivet:
"Ingenting förringar och drar ned en människa så, som medvetandet att icke vara älskad."
När skrev jag det? Är det en reflexion av mig själv, eller är det ett citat som jag har antecknat?
Minns inte.
*
De ärelystna förstår jag. Jag behöver bara sitta i en vrå på Operan och höra kröningsmarschen i Profeten för att känna ett hett ehuru visserligen snabbt förflyktigat begär efter att härska över människorna och låta kröna mig i en gammal domkyrka.
Men det skall vara medan jag lever; resten må gärna vara tystnad. Aldrig har jag förstått dem som jaga efter ett odödligt namn. Mänsklighetens minne är bristfälligt och orättvist, och våra äldsta och största välgörare ha vi glömt. Vem uppfann vagnen? Pascal uppfann skottkärran och Fulton lokomotivet, men vem uppfann vagnen? Vem uppfann hjulet? Ingen vet det. Till gengäld har historien bevarat namnet på konung Xerxes' livkusk: Patiramfes, son av Otanes. Han körde storkonungens vagn. - Och den drummeln som satte eld på Dianatemplet i Efesus för att människorna icke skulle glömma hans namn, han vann mycket riktigt sitt mål och står nu i Brockhaus.
*
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon
slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad
pris som helst.
