Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Dödsstraffets exequerande verkar demoraliserande på massan af folket - Afrättningars demoraliserande verkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödsstraffets demoraliserande verkan.
241
beder de närvarande om förlåtelse och anropar Gud om
förbannande, skall han genast vinna mängdens sympathier; man skall
beklaga lians öde, man skall kasta skulden på en barbarisk lag
att en sådan menniskas lif skall uppoffras, man skall belt och
hållet förgäta brottet, under det att medlidandets tårar fällas för
brottslingen, som visar sig så väl beredd att träda inför den
Allsmäktige Domaren x). Den känsla, som dervid genomströmmar
mängden är denna: kan det vara rättvisa att låta denna
ångrande menniska dö, just nu, då han vill söka försona sina brott?
Ar det ej en grymhet att i lagens namn beröfva honom
möjligheten att bättra sitt lefverne? Är det ej en hädelse att i
samma stund Ordets tjenare, i den treenige Gudens namn, tillsagt
honom förlåtelse, kallblodigt och döf för alla böner, likväl kräfva
offret af hans lif? — Ar återigen dödsfången vacklande, visar
sig rädd eller måste han släpas till afrättsplatsen, skall den råa
hop, som allena för att tillfredsställa sin nyfikenhet, blodtörst,
skadeglädje vid andras lidande, hämnd o. s. v. kommit tillstädes,
genast utösa öfver fången sina begabberier och smädelser samt
med tjut, svordomar och vilda skrän helsa den ohyggliga sceuen
för samhällets rättvisa2). Och om, såsom det har händt, döds-
1) Då mördaren ljjos Per Andersson år 1849 afrättades på
^alg-backen utanför Upsala, inträffade det att en juris studiosus H—n blef
så djupt gripen vid åsynen af exekutionen, att ban under en lång tid
derefter hvarken kunde arbeta eller sofva, emedan den aflifvades bild
ständigt stod för hans inre öga. På tillrådan af läkare, som fruktade att
H—ns tillstånd skulle öfvergå till sinnesrubbning, lemnade H—n Upsala
för alltid.
2) Uti Eveninu Mat! för den 14 Nov. 1804 läses följaude beskrifning
på hopens uppföraude vid den bekante mördaren Mullers afrättning i
London samma dag. »Till 3 o’clock it was one long revelry of songs and
laughter, shouting, and ofteu quarrelling, though, to do them mere justiee,
there was at least then a halfdrunken ribald gaiety among the crowd that
made them all akin. — — The rest of the crowd was, as a rule, made
up of young men, but such young men as only such a scene could bring
together — skärpers, thieves, gamblers, betting men. the outsiders of the
boxing ring .... with a fair sprinkling of what may be almost called
as löw a glade as any of the worst there met — the rakings of cheap
singing-halls and billiard-rooms, the fast young »gents» of London. But
all, whether young or old, men or women, seemed to know nothing, feel
nothing, to have no object but the gallows, and to latigh, curse or shout
. . . None but those who looked down upon the awful crowd of yester-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
