Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Det är löjligt av er att vara svartsjuk på
Go-liat! sade en svensk höna till den svenska tuppen,
som gick alldeles upprörd fram och tillbaka på
golvet och skakade sin fjäderkrage. Ni kunna ju alla
vara mycket bra, hederliga och snälla familjefäder,
men Goliat är ett snille! Och inte skall man
jämföra sig med snillen! De komma, när man minst
väntar det, och fylla en med beundrans skräck.
— Ja, jag skall fylla dig med beundrans
skräck! röt tuppen och hackade så ilsket löst på
hönan, att hon bröt ut i ett högt
jämmerkack-lande.
Bland hönsen var en liten svensk höna, som
kallades Gråputta. Den hade aldrig varit vacker, och
det blev just inte bättre med tiden. Liten och mager
var den med sparsamma, liksom utnötta fjädrar, en
blek och sned liten kam och långa, tunna ben.
Ingen av tupparna tycktes märka den. Från det
ögonblick, Goliat kom in i hönsgården, hacle hon inte
vänt sina ögon från denna stolta gestalt.
— Jag ser på honom, att han älskar mig! pep
hon från sitt hörn, där hon stocl och glodde på
tuppen. Men han döljer det under liknöjdhetens
mask, och jag skall inte bli den första, som visar
honom tecken på min ömhet. Och medan Goliat
spankulerade förbi utan att så mycket som vända
på huvudet för att se på Gråputta, stod hönan och
skakade av sinnesrörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
