Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och fängslade hvart öra med sin röst
ännu i sena kvälln af lifvets höst.
Ja, fastän re’n det i hans lockar snögat,
eld var i hjärtat kvar och eld i ögat.
Hur skön han satt där, lagrad veteran
i vettets sold, och sångens äldste svan!
Än kring sin forna plats i kära runden
osynlig sväfvar han i denna stunden;
ty hvad i lifvet rätt man älska lärt,
det har man ännu efter döden kärt:
den sörjde gärna ville oss hugsvala
med himmelsk röst, om grafven kunde tala.
Så skild blott från vår syn, från lifvet ej,
han är, den varma, kärleksfulla anden.
Kan anden dö? bli stoft, bli intet? Nej,
men falla kunna, falla måste banden,
som här en tid hans vingar hålla kvar,
tills jublande med ens mot skyn han far.
Där har han slagit ut dem i det skönas,
det frias himlar, i de evigt blå,
där blott serafer sina harpor slå;
och ej med lager, men med palmer krönas
de blida andar, hvilka priset fått
för hvad de här ha verkat stort och godt.
Ack! hvad vi kalla stort är smått däroppe;
men flöt det från en kärlek varm och ren,
då glänser ännu där vår handlings droppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
