- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
813

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VIPP ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


VIPP

Gade-vippa, f. sädesärla: Motacilla alba.
Sk. (Ö. Göinge.) Af gade, gata, väg.

Grind-vipp, m. svängel på en stolpe, för
att stänga igen en grind. Åm. (Säbrå).
Trilli-vippa, s. trilla.

Vipp, m. en stige lagd öfver tre på
hvarandra liggande hjul och hvilken svänger omkring;
en lek. Deraf vippa 2, v. n. 1 svänga omkring
på en sådan vipp. Ul. Holl. wip, f. svängel.

Vipp-and, f. pracka eller småskrak:
Mergus serrator. Bhl. Ard, m. S. G.

Vippande el. vippanne, adj. hoppande (af
glädje), liflig. "Vippanne gla", innerligen glad.
Sm., hl.

Vipp-lustig, adj. glad; som hoppar af
glädje. Ög.

Vipp-stjert, f. & m. 1) eg. sädesärla:
Motacilla alba. 2) fig. gosse eller flicka, som
hoppar och är i ständig rörelse; ystert och
lifligt barn; 3) flygtig och opålitlig
menniska. Allm. Vipp-stjett, m. id.; i alla 3
bemärkelserna. Vb. Ns. wip-stert, m. a)
Motacilla alba ; b) en menniska, som ej länge kan
sitta stilla eller förblifva på en plats
(Schambach, 300. Danneil, 248. B. W. B. 5, 269);
holl. wipstaart, Motacilla alba.

Vippug, adj. 1) Lustig; 2) ostadig. Sdm.
(Ornö).

VIPPA 3, v. n. 1 1) fint skälla; om en hund,
som har mycket fint skall. "Han vippa å skäll
de" ; 2) säges ock om andra väsen, som gifva
ett liknande ljud. Vg. (Skarab.). Jfr väpa 1.

Vippi(g)er, adj. pipig, lipig, pjunkig. Vg.
(Vadsbo). Jfr fe. vêpendlic.

VIPPA 4, s. vipp 1.

VIPPA, vippare, vippla, vippå, s. veipa.

VIPPI(G)ER, s. vippa 3.

VIR 1, m. fin stål- eller messingstråd. G. Isl.
vírr, m. metalltråd; fe. vir; e. wire; mht. wiere;
ns. wir, wire id.; d. d. (Slesvik) vire; nfris.
wiir, wire; id. Jfr ryss. vervy, f.; lit., lett. wirwe,
snöre, streck.

VIR 2, s. wiđ 1.

VIRA 1, v. n. 1 vara förvirrad ("virrig»), yra
hit och dit. Virek, m. virebo, n. en som "virar".
Viretr, adj. yster, ostadig; vidlyftig. Vg. Jfr
hvirred, vera 1.

VIRA 2, s. vera 1.

VIRAK, s. vi 1.

VIRE, m. liten gosse; i sammans, vikke-vire,
q. v. Jfr viring. 2.

VIREN-BOM, m. Vrivendel: Lonicera
Periclymenum. Hl. (enl. Wahlenberg, fl. suec).
Matleds-kvistar, m. pl. Bhl., sm. ; matleds-trä, n. Bhl.

VIREN-TORN, s. väretorn.

VIRETR, s. vira 1.

VIRING i, s. vera 1.

VIRING 2, s. vär.

VIRJ (def. -a), f. vidja, vriden björktelning,
hvarje tillverkas trälger, tugor, rep m. m. Vb.
Jfr wiđå eller sv. vira, v.

VIRJA, v. n. 1 gnägga. Kl. Verja el. verrja,
id. Sm. (Östra h.), ög. Jfr vrina.

* VIRKA (ipf, vark, sup. vurkit), v. a. arbeta,
verka. Art ett sådant starkt, nu förloradt, verb
fordom lefvat i våra fäders tungomål i uräldsta
tider, synes vara af flera anledningar antagligt.
I fsv. ha vi virka, v. a. göra arbete. Virka i
skoge,
rödja. ÖGL. B. 28: 4; deraf handwirki,
n. handarbete, værka, v. a. a) göra; deraf
aværka, handværkaþer; b) bearbeta, odla; om jord.
S. F. S. 6, 173; c) i synnerhet begå brott:
LL.; fn. verka, v. a. arbeta, verka, utföra och
virkja, verkja, värka, känna smärta; de hafva svag
böjning och gå efter 1:a konjugationen. Det i
riksspr. brukliga värka, förorsaka känsla af värk,
böjes efter 2:a konjugationen, likasom i fsv.
værkia el. verka, t. ex. Legend, s. 418:"sua at
sarleka værkte", men i våra landskapsmål brukas
värka med stark böjning, ipf. vark, sup. vurket,
p. p. vurken. I isl. hafva vi virka, a) förrätta ett
arbete; b) rensa, luttra; i d. d. (Slesvik) virke å,
arbeta (Kok, 1, 416); i fn. virki, n. a) gerning,
handling; b) något som är förfärdigadt, gjordt,
uppfördt; (deraf d. Dannevirke); virkr adj. a)
som förrättar, utförer, arbetar på; orka d. ä. vorka,
vyrkja, göra, uträtta, arbeta på; yrki, m. arbetare;
verkr, m. värk. I svenskan brukas virke, n.
trä till byggnad eller slöjd; virka, v. a. af tråd
medelst virknål tillverka ett väfnadslikt arbete;
orka, hafva förmåga, styrka; yrka, enständigt
fordra. "Man har följaktligen grundljudet i,
vexelljudet o för u, samt öfvergångsljudet y af u,
Det för formens fullständighet nödiga a
igenfinnes i dial. vark (värk), varkia eller varsia
(värka). Om då forntiden egt ett virka, vark,
vurkit,
har detta väl kunnat ega samma betydelse,
som det gamla virka, hvilket man i skrift
finner efter 1:a konjug. Öfvergången af
bemärkelsen: arbeta, till den af värka, blir icke svår att
fatta, om man ihågkommer talesätten febern
arbetar
(urit, sævit), bröstet arbetar, (fervet,
agitatur), vinet arbetar (fermentescit), arbeta med
en sjukdom
(morbo urgeri, jactari); jfr eng.
work (arbeta, jäsa,); fr. cuire (koka, smärta,
värka)". Rdq. 1, 208. Fht. wirkian, wurkian; mht.
wirken, würken; fsax. wercian, wircean, wercon;
holl. werken; d. virke, verka; moes. vaurkjan.

Grann-verken, adj. som vid bearbetandet
fordrar noggrannhet. "Dä ä grannverket òm
detta". Vm. (Herv., Id.).

Mol-värka, s. mol.

Niss-verk, niss-verkar, s. nid.

Vark, m. värk. Götal. Fn. verkr; fe. vearce;
e. dial. wark.

Varkia el. varsia, v. n. värka. Sm. Versa.
Hs. (Db.)

Var-vurken, adj. (eg. p. p.) säges om
bölder och sår, då var bildadt sig deri. Vg.

Verk, n. 1) såsom i riksspr. Vark, n. id.
Deraf barna-vark, n. a) något som är lätt att
göra. I nekande sats. "De va ente b. dä",
det var svårt att göra. Narris-vark, n. id.
b) något som är klent gjordt. Lappris-vark,
n. id. Vg. 2) bruk. kalk-verk n. kalkbruk.
Sk. (Ox., Ing.). Fsv, værk, verk, n. a) verk,
gerning; b) verk (byggnad o. s. v.), arbete;
fn. verk; fht. werah, werch; fsax. werc; fe.
veorc, verc; ffris., holl. werk; d. wærk, verk;
ns. wark; moes, gavaurki; gr. εργ-ον (med
digamma Fεργ-ον).

Verke, n. groft lärft, blaggarn. Fl. (Nl.).
Jfr virke.

Verke el. värke (pl. -kar), m. risgård
(i sjö) med öppning för mjerde eller



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0843.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free