Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- V
- VATT ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VATT
vatten. Dl. (Elfd.). Vattu-trusk, m. Dl.(Våmh.).
Vat-valls, m. id. Hs. (Arbrå).
Vattu-tåÐå, b. tåđå.
Vatt-väpling, m. Menyanthes trifoliata, L. Ul.
Vatt-åma, s. åma.
Vattä-sputning, f. uppkräkning af hett, surt
vatten; magsyra (pyrosis). Nk.
Vatu-blandå, f. öfvermåttan vattenhaltigt
brännvin, mjölk m. m. Fl. (Nl.). Vatt-blānd,
n. id. Fl. (Nerpes i Öb.).
Vatu-böLen, adj. vattenaktig, vattendränkt.
Åm. Vatu-bólin, id. Fl. (Öb.).
Vatu-gyltå el. vatå-gyltå (uttal,
vatu-djyltå, vatådjyltå), f. snigel. Fl. (Öb.).
Vatu-pótt, s. putt
Vatu-stadin, a. stad 2, under standa.
Vatå-skjöl (uttal, vatå-stjöl), n. vattenbryn.
Fl. (Öb.). Vatten-skórpa, f. id. Bl., g.
Vöttu-bryn, n. vattenbryn. Vb.
Vöttu-drag, n. vattendrag. Vb.
Vöttu-geru, adj. som vill hafva mycket
vatten; törstig. Vb.
Vöttu-grann, adj. som ej dricker hvad
vatten som helst bjudes; om hästar och andra
kreatur. Vb.
Vöttu-kall, m. i q. kvarn-kall. Vb.
Vöttu-kar, n. vattenkärl. Vb.
Vöttu-käll, f. vattenkälla, brunn. Vb.
Vöttu-skop, f. vattenskopa. Vb.
Vöttu-skål, f. vattenskål. Vb.
Vöttu-sätt (ipf. -ä), v. a. lägga i vatten.
"Vöttusätt fisken", vattenlägga (salt) fisk. Vb.
VATTJI, s. wita 1.
VAT-ÅRING, s. år 1.
VAUEL, s. vagel
VAVEL, s. bränn-vavel, under brinna.
VAVRING, m.? Ett ord af okänd betydelse;
förekommer i en vaggvisa från S. Sk.
"Vi, viver i vavring,
Ja vagger för en kavring;
Kan ja inte den kavringen få,
Ska ja la denne vaggen stå,
I la dä barned skrie".
VAVÄL, n. dumt, osammanhängande prat;
tokprat, joller. Vaväl (ipf. vavlä), v. n. sladdra,
prata tok, dumheter. Vb. N. vavla, tala
otydligt. Jfr fe. væflan, blaterare.
VE 1, f. sippa: Anemone. Blå-ve, f. blåsippa:
Anemone hepatica; gul-ve, f. gulsippa: Anemone
ranunculoides; hvite-ve (hvede-vaj), f. hvitsippa:
Anemone nemorosa. Sk. Jfr Fries, bot. utfl.
3, 206.
VE 2, præp. vid. Allm. I några munarter vä.
Fsv. viþ, viþer; fn. viđr; fe. viđ. Jfr moes.
ga-viþan, binda.
VE-BEN, s. wiđ 2.
VE-BRE-BLAD, s. väg.
VE-BRÄNND, adj. (eg. p. p. af sv.
vid-bränna) 1) vidbränd; om mat; 2) trolofvad. "Nu ä
dä ej var (värdt) att frågja ätte de flekka, för
ho ä vebrännd". Sm.
VED, s. wiđ 2.
VEDDA, s. vad 2.
VEDDRIG, adj. småkollrig, vriden. Vl. Jfr
viddras, utillvederlig.
VEDE,? en rätt som kokas af vassla, sedan
man ystat. Ög.
VEDEL (el. vele), m. Lathyrus pratensis, L.
Mp. (enl. Linné). Troligen olika uttal af vial.
VEDER-SYNT,, adj;, försynt, blygsam,
förlägen. Sm. Ve-synt, id. Ög. (Ydre). Jfr fsv.
vidher-syn, f. vördnad. Cod. A. 27, f. 17: "swa som
nokor nær thik stodhe thæn thik bordhe hafwa
storan ræddogha ok widhersyn fore". Sv. Järt.
post. f. 23 v.
VEDIG, s. vidig.
VEDJA 1, v. a. 1 med en skarp järnklafve
(skinnär-vedjä, f.) skafva färskinn vid deras
beredning i hemmet. Sdm.
VEDJA 2, v. n. 1 hafva en slängande,
slingrande rörelse under gåendet. "Vedja på tången",
säges spefullt om högfärdiga personers slängande
gång. Sdm. Troligen samma ord som vedja 1.
Jfr moes. viþon, röra hit och dit, skaka.
VE(D)KASTA-PREST, s. wiđ 2.
VE(D)-KÓMMEN, adj. förlägen, blottstäld. Sk.,
hl., bl., sm. Ve-kömmän (el. vä-kómmän), adj.
1) besvärad af någon olägenhet, uppkommen af
obestämd orsak; 2) något berusad. Vb. D. d.
vedkommen; fn. vidkominn (Hald.)
Ve-kómmenhed, f. förlägenhet,
besvärlighet. Bl.
VED-KUBB, -raga, -rugga, s. wiđ 2.
VEEN, s. vajen.
VEFT, n. kort stund, ögonblick. "Dä ä gjordt
på ett veft". Veftande, n. id. Sm. Jfr vift.
VEG, vega-leus, vegel-huad, s. väga.
VEGG s. vägg 1.
VE-HÄNDIG, adj. vidhängsen, efterhängsen.
Ve-hängsen, adj., id. Sk., vg.
VEIDA, v. a. 1 lägga hinder för. "De veida
me". Vg. Fsv. veþa, vedha, veda, veijda, v. a. a)
jaga. HL. S.S. 1, 267; 2,61. Didr. af B. 96: 21.
Ivan, 2114. S. F. S. 5, 74; b) söka att
bemägtiga sig. S. S. 2, 61;fn. veiđa, jaga; n. veide, veia;
fe. væđan; lapp. veidet: lit. vyti (præs. weju), id.
WEIÐ-UPPIN, s. vid.
VEIG, veug, s. wiđ 2.
VEIPA el. veip (ipf. o. sup. veipä), v. a.
svepa, hölja, ombinda, inveckla. Vb. Veep, Vb.;
vepa el. väpa, id. "Vepa foret åt kreatura".
"Vepa óm", svepa om. "Ho vepar mä munnen",
hon slänger sig i sitt tal. Sm. Veppa el. vippa,
svepa, svepa in, om. "Vippe in ihop. Vippa
ett torklä om hoed". Sk. Vippa in, ihop, id. Bl.
Veppa, v. a. sammanbinda, hopvrida (lin o. d.)
Vg. Moes. bi-vaibjan, v. a. omgifva, omveckla;
skot. to wap, id.
Noker-väipå, s. nokur.
Veipa el. väipa, f. segel. Nb., vb. Fn.
veipa, f. tunnt och groft väft tyg (Haldors.).
Jfr vepa, f. som troligen är samma ord.
Vepa, f. 1) tunnt sängtäcke af gröfre ull
eller nöthår; yllelakan eller filt att lägga öfver
sänghalmen. Vb., hs., gstr., sdm., ög., vg., fl.
(Ingo). Vepå, f. Fl. (Åland); veipå, f. id. Fl.
(GK., NK., P.); deraf kalk-hårs-vepa, f. Sdm.
2) ylletäcke, vanligen mångfärgadt och
förfärdigadt af olika brokiga yllelappar. Begagnas
att i släden vid kyrkresor m. m. bredas öfver
fötterna såsom en fotsack. Dl. (Leksand). Jfr
fin. waippa, sängtäcke ; fn. veipa, f. ett slags
klädningsstycke.
Vippare, m. lös afsliten tråd i en väf, som
svepes om bommen. Sk. (Ox.).
Vippla, v. a. 1 svepa, veckla in, om. Bl.
Veppla, id. "Veppla in". Sm.
Vippå, f. innersta kärnan af ett nystan. S.
G. Jfr nyple.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0831.html
