Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- T
- TUR ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat djur; b) skällsord. ”Ene olde turre”, en
gammal arg kärring (B. W. B. 5, 133).
TURRE 2, s. tärra.
TURV, turvun, s. tórv.
TUSAND, räkneord, cardin. tusen. Han tusand,
ordin, tusende. Fl.(Nerpes,Qv.). Fsv. þusand,
þusænd, þusund, þusant, þushundraþ,</i> tusen. VGL.
HL. Runurk. 1985; fn. þúshundrađ, þúshund,
þúsund (eg. 1200); fe. þûsend; d. tusend; nht.
tausend; moes. þûsundi, f.
Tusen-bröder, m. pl. små, knappt
användbara fiskar. Kl.,ög.
Tusend-dygde-febers-gräs, n. Erythræa
Centaurium. Rosl. På andra ställen
tusen-gyllen-krut, äfven arun, m. hvilket är ett särdeles
forngammalt namn. Sk. Gl. sv. (Frankenius)
tusendygdefeber-ört. S. Olufzhumble; (Tillandz)
tusendygdört.
Tusen·gódt, n. jordrefva: Glechoma
hederaceum. Sk. (Enl. Linné). Gl. sv. (Tillandz)
jordref, gundelref, jordbinde, lakatåror<i></i>;
(Frankenius, Bromel) jordref, jordbinda.
Tusen-gren, f. röllika: Achillæa millefolium.
Sveal. Tusen·dygder, f. pl. id. Nk.(Kihls s:n).
Gl. sv. (Tillandz) tusengren; (Bromel)
<i>tusen-bladsört, näsegräs, sårläkia, hvit röleka.
Tusing, m. tusendskön (af hvilket det
troligen är en förkortning; Bellis perennis. Sm.
Jfr puttelys.
TUSI-VASK, s. vasker, (under vase).
TUSKA, v. a. 1 slå, gifva stryk. Tuska i hop,
slås. Tuska te, illa handtera. ”Tuska te klärna”.
”Han ä så illa tetuskad”, han är så illa handterad
eller slagen. Tuskas, v. d. 1 1) fara illa med
kläderna, illa handtera; 2) brottas, slås. Nästan
allm. Tustre óm, id. Jtl. Fn. tuska, puffa, stöta;
tuskaz, brottas, kämpa.
Tuskug, adj. tofvig, okammad, oputsad i
håret. Sdm.
TUS·MÖRKER, n. beckmörker. S.Sk. D.
tus·mørker, id. Jfr Ihre, gl. 2, 938.
TUSS 1, m. tapp (af hö). Sk.,bl. m. fl. Töss,
m. id. Sk.
TUSS 2, m. 1) fjellbyggare. Ordet brukas i
denna betydelse i de socknar, som gränsa till
fjellen; 2) vandrande utländskt folk; 3) dum
menniska, drul. Jtl.; 3) varg. Sveal.; 4) björn; i
sammans. myrtussar, sid. 451. Tusse, m. 1) jätte.
Sm.; 2) oregerlig menniska; vanligen om barn.
Vg.; 3) varg. Ul.,sdm.,nk.,sm. I några
munarter tass, gråtasse. Svea-,Götal. Fn. þurs, þuss,
jätte; n. tuss, troll; fn. þyrja (ipf. þurþa), v. n.
ruere, festinare, currere.
Spir-tusse, m. ande, hvilken liksom tomten
står i någon persons tjenst och åt honom
samlar penningar. Vg.
Tassa-mark, f. ödsligt, ohyggligt ställe. Vg.
TUSSA 1, v. n. 1 sofva sakta, slumra; om barn.
Fl.(Pargas). Samma ord som dusa, q. v.
TUSSA 2, v. a. 1 1) drifva (kreatur) i vall,
valla (kreatur). Dls. (Dybeck, sv. vallv. s. 24);
2) (såsom i riksspr.) hetsa, reta (en hund) på
någon. ”Tussa hunden på’n”. I några munarter
bussa; s. bussa 1. Fn. þysja (ipf. pusta), rusa
fram, på. Deraf tusse 1, m. en som retar. Sm.
TUSSA, tussut, s. trussa (under tråda).
TUSSE 2 (def. tussan), m. pl. skor af skinn
och flerdubbelt hopsydt vadmal. Jtl. Tossa, pl.
Fl.(Nl.,Åland).
TUSSE 3, s. tuss 2.
TUSSKA, f. liten trädruska, buske. Vg.
TUSTA, f. liten knippa, bundt. Ög. N. tuste,
f. knippa, bundt; tusta, adj. sammanvecklad; fn.
þustr<sc></sc>, viska.
Rö-tustar, m. pl. klöfver: Trifolium
pratense. N.Bhl. Hos våra äldre författare
kallas växten röd-tustar.
TUSTRE ÓM, s. tuska.
TUT, tuta, tutas, tuta-viger, tut-järn, tut-masch,
tutt, s. tiota.
TUTT, s. tótt 1, tutta 2, ty 2.
TUTTA 1, f. liten flicka under 6 eller 8 års
ålder; vanligen såsom smeknamn. Allm. Fin.
tyttö el. tytty, flicka, dotter. Jfr tytta 1, tutte.
TUTTA 2, v. n. 1 slå vad. ”Kóm tutta, räkk
hit tummen”! Äfven säges: ”kóm tutt”! som
dock mest hetyder: välan! Sm.
TUTTA 3, v. n. 1 Tutta på, påtända, sticka
i brand. Allm. Tudda på. Sm.; tötta på, id.
Bl. Jfr fn. tusi, m. eld. S. E. 2, 486, 570; ung.
tüz, id. Rask, Saml. afhandl. 1, 33.
Upp·tuttad eller upp-tussad, adj. 1) itänd;
2) uppretad. Sm.
TUTTE, m. liten gosse. Götal. Fn. tuttr, m.
person af dvergaktig gestalt. Jfr tutta 1,
tumme-tótt.
TUTTEN, m. def. det hela, allt. ”Hela tutten”.
”Ja kómmer på tutten”, d. ä. genast. Ordet är
allmänt och bör väl anses höra till riksspråket,
ehuru ej användt i ädlare stil. Ns. dutt, hög, hop;
e. dial. tote, ”the hole tote”; skot. the hail thott,
id. Jfr lt. totus, adj. all, hel; frans, tout; it.
tutti.
TUTTRA, v. n. 1 rysa, skälfva, darra af köld.
”Han tuttrar å fryser”. Sm.,vg. m. fl. Tuttär
(ipf. tutträ), id. Vb. Bay. tattern, id. (Schmeller
1, 462).
TUTU, tutum, tutit, s. tiota.
TUV-HÓPPARE, -krupar, -låkk, -starr,
-tuvu-blå-bär, s. tov.
TV uttalas i några munarter stundom såsom
kw el. kv, t. ex. kwóngin, kwóngjin, tvungen;
kwål, tvål, kwå, två. Fl.(Ingo); kvätta tvätta;
kwinga, tvinga. Hl.
TVA, s. tvär 1.
TVAGA, tvagnä, s. to, toa.
TVAJT, s. tveta.
TVAR s. tvär 2.
TVE-BAK, m. surt och mjukt rågbröd, hvaraf
två bakas på en gång, det ena stående på det
andra. G. Tvä-bak, id. B1. I andra munarter
kavring, samm-lägga. Ns. twijbakk (B. W. B.
5, 140); nht. zwieback.
TVE-BETT-SÄNG, s. säng.
TVE-BYLA, f. fåll ned på kjorteln. Kl.
TVE-BÖJD, adj. böjd i hop.
”Barnsförrättningen va meet svår, ty barnet kóm tveböjdt fram”.
Sk.(Ox.).
TVE-DÄGGING eller tve-däggling, m. ett barn
som blifvit afvändt och åter börjar dia.
Menniskor, som, varit tve-däggingar, anses för oskära
och hafva onda tydor, med hvilka de inverka
menligt på andra väsen. De omtalas derföre af
folket med den högsta afsky. Sm.,ög.
TVE-GIFTINGE el. tvä-giftinge, m. man som
har två hustrur. Sm.
TVE·LÄMMBÅ, f. en tacka ("e"), som födt
tvenne lammungar. N.G.
TVE·LÄMMBÄ, adj. f. 1) som framfödt två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0795.html
