Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- S
- SY ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidare sjûti, syning). Hit hörer troligen gr.
σύ-ειν i sammans. ϰασ-σύ-ειν (i st. f.
ϰατα-σύ-ειν) sammansy.
Sjung, m. 1) styng, nålstyng. Sdm,,kl.; 2)
håll och styng (Pleuritis). Nk.
Sul, m. 1) syl; 2) listig menniska. Sm.
Fht. siula, sûla,</i> f. syl.
Sy·bullt (pl.-ar), m. stoppad och öfverklädd
järn- eller blyklump att nyttja vid syning. Sm.
Syl-mån, m. en liten smula, helt litet.
"Hä var på’n sylmån när, han skull a ståkke
kniven i pulsådra", helt litet feltes att han ej
med knifven träffade pulsådern. "Gjer ’óm en
sylmån länger!" gör honom en smula länger! Vb.
SY 2, s. sud 1.
SY, sya, syd, syding, s. siođa.
SYA, s. sua, syka 1.
SYBA, a. supa.
SY·BULLT, s. sy 1.
SYD, syda, sydand, sydkrokog, syid, s. sud 1.
SYFTA 1, s. siå.
SYFTA 2, s. syfte, söfta.
SYFTE, n. ögla, t. ex. på en knapp, i skällor
eller ringklockor, hvarmed kläppen fästes.
Hs.,åm.,fl.(Ingo). I andra munarter i Norrl, och
Sveal. söft, i Hs. (Db.) sifte, id. I Ög.(Ydre)
betyder söfte, n. snöre att sammandraga vargnät.
N. syfte, band till att refva segel; d. svöft, n.
den del af seglet, som man kan refva för att
minska vindfånget; gl. d. søft, id. (Moth).
Syfta, v. a. 1 refva (segel). Ög.
Syfte-gång, m. en rad band, som på
seglet är uppknuten. Ög.
SYGA PÅ, s. syka 2.
SYGG, sygged, syggjed, syggi, s. sögg.
SYGÅLN, s. sjuk.
SYKA 1 (ipf. sök), v. n. 1) kasta sig ner från
en höjd, dyka. "Han sök ner i vannet, så ja
så’n ej"; 2) hastigt begifva sig undan. "Han
sök bórt". Sk.
SYKA 2 el. syka på (ipf. sykte el. sykte på),
v. n. rusa på; om hundar. "Hunden syker på
björnen". Hs. Sökj el. sök. Jtl.; syga på (ipf.
sög på), id. "Hunden (hongen) sög på mej. Den
rälie karen sög på mej". Sk. Söga (ipf. sögte),
id. HI. Jfr söka 1. 3) som är samma ord.
Troligen är syka 1 beslägtadt eller kanske
samma ord.
SYL, s. sul 2.
SYLIKT, s. säma.
SYLL, sylla, sylla-sten, sylt-mur, -slagen,
-stókk, -timmer, s. svilla.
SYLL, sylv, s. silv.
SYLLE-ÅTTA, räkneord, sju eller åtta. Bhl.
SYLLGO, f. sölja. N.G. Sölgå. S.G.;
sålja. Fl.(Öb.); sya. Dl.(Elfd.). Fn., n. sylgja.
Sy-torn, n. torn i en sölja. Dl.(Elfd.). N.
Sylgjetonn.
Såli-bält, n. bälte, bestående af en
läderrem, fullsatt med mässingsspännen. Fl.(Öb.).
SYLT, sylta, sylten, s. svälta,
SYLTE-MILK, f. uppkokt, afsvalnad och med
salt blandad fårmjölk. Sk. D. d. sylte-melk.
Jfr siođa, som är roten.
Sylte-milks-kópp, m. ett slags stickad
ullmössa med platt botten i kullen, fordom mera
allmänt brukad. Sylte-kópp, m. id. S.Sk.
Jfr Nicolovius, s. 22.
SYLMÅN, s. sy 1.
PAUS
SYM, syma, symlig, s. säma.
SYN·GóTT, s. sin·gótt.
SYNIG, synjal, s. synä.
SYNIS, m. i. q. söinäis. "Vör ska ga på
synis". S.G. Jfr dau-äis.
SYNLIG, s. siđ.
SYNNAN, synner, -le’n, -länning, s. suđ.
SYNNDA, synnja, s. simma 2.
SYNT, a. siđ, söka.
SYNA el. sönä, v. a. 2 vägra, afslå. G.
Söna (ipf. sönte, sup. sönt), v. n. 1) söla, dröja.
"Söna (el, sön) inte!" Sm.; 2) afsäga sig el.
genom försummelse förlora. S.Nk.; 3) försumma
arbetet i grufvorna, då de utsatta grufparen
borde vara inne. Deraf a) söning, f. sådan
försummelse. Nk.,vm.; b) sönad, adj. (eg. p. p.)
försummad. "Gruvan ä sönad", säges om en
grufva, när inmutarens rätt är försuten, så att
hvilken som hejst kan begära ny mutsedel derå.
Vm. Fsv. synia. L.L. Alex. 237, 1170; sönia
el. söna. S.S. 1, 164. Sv. Pr. L. LIX, s. 71.
S.F.S. 6,205. Didr. af B. 97, 19; fn. synja; fd.
synä (Harpestr.), søniæ (Mlb., Bib. Ov. Dansk
Gloss.); d. d. (Slesvik) syne, söne, id.; mlt.
sonare, id. t. ex. "sonare teatem", respuere testem.
Är troligen samma ord som sona q. v. Roten
är troligen ett förloradt starkt fornnordiskt verb
sjuna (saun, sunit), neka, afslå; jfr moes. sunjon,
försvara, urskulda sig (ty man försvarar,
urskuldar sig genom att förneka det, hvarför man
orättvist anklagas); saonjuns, f. rättfärdigande; saun,
n. lösen: λύτρον fn. synd, f. synd (det som
behöfver försonas).
Synig, adj. försynt, blyg. Bhl.
Synjal (el. synjall), adj. tung, mödosam. Vl.
SYPELL, m. sudd (t. ex. af blånor),
hvarmed något bestrykes. N.G.
SYPPA, s. supa.
SYPPTA, s. siđ.
SYRE, n. coll. i sjö fastpåladt sänke eller
rishop af gran och tall för att syras, sålunda
ditlocka fisk och deromkring meta eller lägga nät.
Hs.,jtl.,hj. Sire, n. id. Hs.(Db.). Jfr sur.
SYRE·FETT, s. su 1.
SYR-FÄLLA, syr·fälle, syr-fällning, syrkä,
syrmä, syr-smörja, syr-stronk, s. sur.
SYRING, m. liten gosse; liten stackare.
Sm.,hl.,ög. Siringe, m. id. Sm. Jfr viring 1.
Pójk-syring, m. liten pojke. Sm.,hl.
Sat-syring, m. större stygg pojke. Sdm.
S. sate.
SYRP, syrpa, syrpe, s. sórpa.
SYRSE-BLOMMA, s. serssa.
SYR·TÄKKE, s. sur-täkke.
SYRVEL, m. cirkel. Syrsel-dans, m. 1) dans
af elfvor; 2) sådana hvirflar i vattnet, der det
strömmar fram, men hindras vid ena sidan så
det liksom dansar. Dl.(Elfd.). Jfr swirvel, ellen.
SYSKA, s. suga.
SYSKA-BARS·BARN, n. pl. sysslingar. Ul.
SYSSLA, v. n. o. a. 1 1) (såsom i riksspr.)
förrätta, göra, uträtta en sak, ombesörja; deraf
å-syssla, v. n. sluta att arbeta. Sk.(Ljunits h.);
2) stilla (boskap); fodra (kreatur), gifva åt dem
nattfoder och lägga ströhalm under dem.
Svea-,Götal. Fsv. sysla, sysla, uträtta, göra. GL.
S.F.S. 6, 333; fn, sýsla, id.; sus, arbete (Egils.,
lex. 80); d. d. sysle, förrätta ett arbete; af-sysle,
göra sig färdig med sitt arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0741.html
