Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SVIL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de flesta landskaper. Pluralis svaler, men i
Dalamålet heter svali i plur. svalir. Svali, m.
G.; svåla, m. id. Jtl. Deraf lóftis-svala,
utbyggnad på loftet, der uppgången) är.
Fl.(Ingo). Fn. lopt-svalir, f. pl. (Fornmanna
sögur 6, 270); 4) förstuga, yttemim, främsta
öppna delen af en byggnad; deraf fägus-svale,
m. fähus-svale. Sdm.; källar-svale, m.
nedgång eller ingång till källaren. Svea-,Götal.;
källar-svala. Fl.(Pargas); svalu el. svölu, f.
förstuga till en badstuga (kölna); bastu-svalu,
f. Vb.; port-svale, m. Sdm.; 5) loft på en
bod. Sm.(Östra h.); 6) utbygge, skjul att
förvara säd, halm; lider. Vl.; deraf
halm-svala, kolla-svala (kornladusvale). Hs.; 7)
hemligt hus. Vl.,vg. Svalä, m id. G.; deraf
svala sej, v. r. 1 kasta sitt vatten. S.Sk. Fsv.
svali el. svale, m. a) svalka. Sv. Pr. K. f.
76. S.S. 3, 182. S.F.S. 6, 266. S. Bern.
f. 101. Cod. A. 27, f. 230 v.; b)
vederqvickelse. S.F.S. 2, 1 h. S. Birg. Upp. 6, 39;
c) svale, utbyggnad på öfre delen af ett hus.
Biærk. R. Skaft. 2168. Valentin, s. 49. Alex.
4633; fn. svali, m. kylighet; svalir, svalar, f.
pl. svale; d. svale, m. a) sval luft; b) svale
(nästan föråldr.); n. svale, svol, f. svale.
Svalet, adj. n. svalt, kyligt. Kl.
Svalke, m. svalka. Svea-,Götal. Fsv.
svalke, m. id. S.S. 2, 141.
Svalku (n. svalkut, uttal, schvalku,
schvalkut) adj. sval, kylig. Vb.(Löfånger,Nysätra,Burträsk).
Svalm (el. svallm), m. qvalm, qväfvande
hetta, t. ex. i ett rum. Sk.(Ox.). D. d.
svalm, m. a) qväfvande het luft om sommaren;
b) varm ånga; c) rök och låga som står ut ur
en ugn; svalm, adj. qväfvande het; om luften;
deraf svalme, svolme, v. imp. blåsa med hetta,
blåsa värme (Mlb., DL. 572, 576); n. svæla,
f. rök och qvalmig luft i ett hus; lett. swals,
m. swallu, f. ånga; ns. swalk, m. ånga; lapp.
suwol, rök och imma i bergen af stark
sommarhetta. Ordet hörer troligen hit och är
lånadt af nordiska tungan.
Svalnas, v. d. 1 blifva sval, svalna. Sm.
Sval-vuren, adj. något kylig; om luften.
Sval-vulen, id. Nk.
Svuled, adj. qvalmig, qväfvande het; om
luft. Sk.(Ox.). Svälled, adj. id. "Hästana
ble svetta, för dä ä så svälled".
Sk.(Bjäre,Onsjö, Frosta). E. sweltry, döfvande het,
qvalmig; to swelter, svimma af hetta; nht. schwül;
holl. zwoel, qvalmig; ns. swol, id.
Svill, f. underlagsbjelke, understa stocken i
väggarne af trähus; fotträ, syll. N.G.dls.
Svill, svyll. Ul,; syll (pl. syllur). Ö.Dl.; sill,
Dl.(Rättvik); sull, söll. Sk.; sull. Nk.; söll.
Vg.; sylla. Kl.,hl. Öfverallt f. I Småland
betyder syll. f. 1) fotträ i ett hus; 2) hvarje
uppskrädt (syllslaget) timmerträ, som är färdigt
till begagnande i ett hus. Syll, t. bräde. Vb.;
sill, f. id. Nb. (Jfr grav syll, späis-sill). Fsv.
syll, f. syll. VGL.ÖGL.Sm.Kb.; syll, n. Ivan
4549; n. <i>svill, syld; fe. syl; d. syll; d. d.
syld, syll, id.; ns. sull, dörrtröskel (B.W.B.
4, 1093); e. sill, id.; skot. sill, golfbjelke; fht.
suelli, n. tröskel; mht. swelle, n. & f.; nht.
schwelle, f.; d. d. (Slesvik) dörr-syll; lit
swélis el. szwélis, m. (lånadt från tyskan); lapp.
sälma, själma, id.; swz. ge·schwell, n.
underlagsbjelke i trähus (Stalder 2, 362). Svill, syll,
betyder egentligen: det, som häfver, höjer sig;
grund, grundval.
Fot·syll, f. fotträ, nedersta syllen i ett
hus. Jord syll, f. jord-trä, n. id. Sm.
Gavel-syll, f. fotträ i gafveln af ett hus.
G.(Atlingbo).
Grav-syll, s. gräva.
Järn-vägs-syll, f. bottenstock under
skenorna på en järnväg. Götal. Nytt ord.
Krans syll, f. en trekantig syll, som fästes
vid väggbandet (öfversta syllen i ett hus) och
mot hvilken läktet hvilar. Nyttjas på bättre
boningshus och svarar mot vågbord, n. på
sämre hus med torftak. Sm.
Späis-sill, f. spisbräde. Nb.(Ö.C.). Jfr
grav-syll.
Svilla-foder, n. det trä, som ligger pi
syllen och hvarpå följa plankor. N.G.
Sylla, v. a. o. n. 1 lägga grundstenar
under fotträet. "Huset ä så dållit sylladt ópp".
S.Sk. D. d. sylle el. sylde.
Sylla·sten (syla-sten, sul-sten, sölla-sten), m.
sten under fotträna af en byggnad. S.Sk. D.
syldsten; d. d. sylsten, sylle-sten.
Syll-mur, m. mur under foträna af en
byggnad. Sdm.(Ö.Rek.). N. svillmur. Jfr tomtning.
Syll-slagen, adj. uppskrädd; om
timmerträ, som är färdigt till begagnaude i ett hus. Sm.
Syll-stókk (pl.-ar), m. underlagsbjelke
under ett hus. Vb. Fn. syllustokkr, m.; d. d.
syll-stykke.
Syll-timmer, n. bjelkar, som läggas på
stenfoten af ett hus. Kl.
Ut-skótts·syll, f. en utöfver den
nedersta utskjutande syll för att bevara denna för
röta. Brukas nu sällan och aldrig på
boningshus. Sm.
Var-syll, f. hjelpsyn eller skyddsyll, som
sättes under ett hus att bevara fotsyllen. Jfr.
var 1.
Våa·verka-syll, s. våde.
Swälla (pr. swäll, pl. swällum, ipf. swall,
pl. swullum, sup. swulliđ), v. n. svälla. Dl.
Svälla (pr. sväldur, pl. svälle, ipf. svall, pl.
sullu, sup. sulli). G.; svälle (svall, svölle).
N.Åm.; sväll (svall, svölli). Vb.(Ume,Löfånger),Nb.(Cal.);
sväll (svall, svulle). Vb.(Bygde);
sväll (svall, svöllä). Vb.(Skellefte); sväll (sväld,
solli), id. Fl.(öb.). I allmänna språket
brukas p. p. svullen, sup. svullit Med svag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
