Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SVER ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svärrä. G.; svórra å, svissma å, id. Sk.; 2) fräsa;
om hett järn, när det öfvergjutes med vatten.
G. Fn. svarra, susa, brusa.
SVERRA 2, s. svira.
SVESSA, v. a. 1 svetsa. Svea-,Götal. I några
munarter svissa, sväjsa el. svajsa. D. svejse;
nht. schweissen.
Sväjsning, m. svetsning. Hl.,sk. Sväjs, m. Hl.
Schwaittäs (ipf.-ä), v. d. svettas, blifva
svettig. Vb. Fsv. svetas, id. S.S. 1. 174.
Spec. Virg. s. 372; fn. sveitast.
Svett 2, adj. svettig. Allm. Svajten. G.;
svältu, id. V.Dl.(Malung). Fsv. sveter, id.
Alex. 8263.
Svetta, v. n. 1 1) eg. svetta ; 2) förblöda.
"Svinet svettar", blodet rinner ur det
slagtade svinet. Bhl. Nht. schweissen; 3) svett
yvi, v. n. svalla öfver; om vattnet i sjön.
Fl.(Qv.).
Svett·bóror, f. pl. svetthål, porer.
Sm.(Vestbo). Svätt·’ol (pl.-olur), id. Dl.(Mora).
Fsv. svet-bora, f. svetthål, por. Läkeb. (gåfva
till kgl. bibl. i Sthm af M. Huss) 23: 2;
svetbura, f. id. L. c. 89: 1; fn. sveita-bora, f.
Svett·girig, adj. fallen för att svettas. Ul.
Svett-giri el. svett-gere, id. Vb.
Svett·kaka, f. palt, paltbröd. Sm.kl.
Svett·kórv el. svette-kórv (pl.-ar), m.
blodkorf. Vl.,vg.,sm.,kl.,hl. Schwait-kórv, m. Vb.
Svett-mikkjen, s. mykill.
Svett·strukku, s. strukå under strioka.
Rug-swiđu, f. svedjeland med råg.
Dl.(Mora). Rókk-sve, f. Dl.(Floda).
Svea, f. svedja, svedjeland. Svaja, f. id.
Sm. I andra munarter svedd, sve, sveja, svidj,
svidi, f. Fsv. sviþa, f. svedja. ÖGL.; sviþ,
f.; n. svia, svea, f. id.
PAUS
Svedd, adj. 1) eg. bränd; 2) fig. befängd
Svedder, m. hin onde. "Dä va sjelfve
svedder". Sm.
Sveen, adj. 1) svedd, vidbränd. "Gröten
ä sveen". Allm.; 2) fig. lat. "En sveen katt,
hund, kar, påg, tös". S.Sk. Fsv. sviþin,
svedd. Legend, s. 418, 419.
Sven (ipf. svenä, sup. svent), v. a.
vidbrännas. "Sven gröten, vällingen". Vb.
Svena, m. 1) svedning, brännande; 2) lukt
af något brändt. "Hä lukt svenan". Vb.
Svi, m. sveda. Mag-svi, m. magsveda,
magplåga. Jtl. Svede, m. sveda, värk. Nk.;
svjdä, m. id. G. Fsv. svidi, m. sveda.
S.S. 1, 186. Kg. St. IV, 7: 38. S.F.S. 5, 95;
fn. svidi; n. svide; d. svie.
Svidar, m. som sveder, värmer hank. Vb.
Sviden, adj. (eg. p. p.) svedd, bränd,
vidbränd. G. m. fl. Fsv. sviþin, svedd.
Svidu el. svidå, f. en liten mygga (minsta
slägtet af mygg): Simulia reptans. Nb. Cal.).
Svidar, svid-knótt, m. Vb.; sve, sve-åt, n.
Hs.(Db.); små-svädä (def.-n), m. id. Jtl.
Swid·watten, n. var, tjock vätska i sår
eller bulnader. Dl.(Elfd.).
Svi-fógel, m. en falkart, troligen Falco
buteo. Allmogen anser att dessa foglar, som
vid skördetiden sväfva högt i luften och
skrika, känna en stark sveda i sina fötter, hvaraf
namnet. Vb. Måhända samma fogel som i
Vermland kallas sved·måk.
Knä-sveg, knä-svigte, s. kni.
Sveg 1, m. 1) lång och böjlig afhuggen
tjock gren eller qvist; gröfre spö att nyttja
för att dermed pådrifva kreatur, piska någon
eller till vidja vid gärdande. Svige, m. id.
Svea-,Götal. Svajg, m. I norrländska och
svensk-finska munarter svege, svega el. sviga,
m. id. Deraf a) <i>björk-sveg, ene-sveg.
Svea.,Götal,; b) lat-sveg, m. lätting. Vg.(Fröskinds h.);
2) lång vidja med länkar och ygla på
ändan att deri bära hö på sank äng, der häst
ej kan begagnas; sex sådana bördor räknas på
en skrinda. Norrl.; 3) det sjelfvuxna, krokiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
