Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - STIU ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obetydlig förändring. I Vb.(Löfånger,Skellefte) säges
näml. stiup el. stup (ipf. staup, sup. stupi el.
stuppä), v. n. stupa omkull, störta till marken.
Formerna skifta något i olika landskapsmål. Vi
anföra här några. Stiup (steup, stupi), Nb.(Lule);
steup el. stöup (steup, stupi). Nb.(Cal.); stup
(stöp, stuppi). Vb.(Bygde); stup {stöjp, stöppi).
Vb.(Ume); stupe (stöp, stöppe). N.Åm.; stäupa
(pr. stäupur´, pl. stäupe, ipf. staup, pl. stupu, sup.
stupi), id. G. I Göta munarter höres ganska
ofta den starka böjningen: stupa, stöp, stupit,
men i Dalmålet förekommer blott svaga
böjningen: stupa, stupäđ, stupađ; i Vestgötamålet säges
stupa (impf. stöp, konj. stôpe, sup. stopet). N.
stupa (ipf. staup, sup. stope), v. n. störta, falla,
glida plötsligen ned. Denna starka böjning
förekommer (enl. Aasen, ordb., s. 483) blott i Trondhjems
stift, i andra bygdemål heter ipf. stupte. I
svenska riksmålet följer stupa, v. n. störta till
marken, första böjningen, men enär verbet i nästan
alla våra munarter har stark böjning, är det
ganska tillbörligt att man äfven i skriftspråket säger
t. ex. han stöp omkull, i st. f. han stupade omkull.
Fn. har stúpa upp, v. n. stå i vädret (Egils.
787) och har svag böjning enl. Oldn. Læseb. s.
206. Jfr fn. staup, n. fördjupning på vägen, der
man är utsatt för att falla ned. Grimm (gr. 2,
49) har uppställt ett förloradt starkt moes. verb
stiupan, staup, stupun, fundere, evertere, som i fe.
hetat <i>steópan, steáp, stupun, stopen. Svenska
munarterna bekräfta, såsom ofvan är visadt,
riktigheten af detta den store språkforskarens
antagande.
Näsa·stupa, s. nasä.
Stjaup·ban, n. stjufbarn. G. Fsv.
stiupbarn; fe. steópbearn; fn. stiúpbarn, stjukbarn.
Stjaup-far, m. stjuffader, styffader. G.
Stefar. Sk.; sjö-far, id. Hs.(Ljusdal). Fsv.
stiupfaþir. ÖGL.VML.; stiuffader. S. Oluffs
saga, sid. 17, 19; fn. stjúp-fađîr; fht.
stiuf-fater; fe. steóp-fäder; e. step-father; fd.
stiup-fadher; d. stiv·fader; ns. steef-vader; n.styk·far.
Stjaup·mor, f. stjufmoder, styfmoder. G.
Stjok-mor. Dl.; i andra manarter sty-mor,
stev·mor, ste·mor. I Hs.(Ljusdal) sjö-mor. Fsv.
stiupmodher, stiuffmodher. S.F.S. 6, 363, 729;
fn. stiúp·móđir, stjóp-móđir;</i> fe. steóp-môder; e.
step-mother; fht. stiuf-muater; ns. steef·moder;
n. styk-mor; d. stiv-moder.
Stjok-sun, m. stjufson. Dl. Fn. stjópr,
m, stjúprsonr; n. styksån; fe. steópsunu, id.;
jfr fe. steóp, adj. priviguus; steópan, stŷpan, v.
a. orbare. Ps. 108, 9.
Stop 1, n. 1) bägare (i hvilken något
stöpes, d. ä. hälles). Söll-stop, n. silfverbägare,
silfvertumlare. Sm.(Vestbo). Stov, n. bägare.
S.Sk. Stop el. stope (pl. stopar), m. liten
bägare, merendels af silfver och i form at ett
halfklot. Sm.(Vestra h.); 2) kanna.
Sm.(Östbo); 3) bytta, skopa. Stope f. stäfva el.
bytta med långt handtag på sidan och utan
lock. Mjôlke·stope, f. halv-visk, m. id. Vg.
Fsv. stop, n. stop. Bjærk. R.; fn. staup, n.
liten bägare; fht. stauf, stouf, m. bägare; fe.
steáp, m. stor bägare; swz. stauf, m. id.
(Stalder 2, 392); ns. stop, a) stor bägare; b) kärl,
innehållande 1/8 tunna (B.W.B. 4, 1047); e.
dial. stoop (Forbes 2, 329); d. d. sto, n. a)
bägare, träbägare: b) ett större drickeskärl af
trä; nht. stof; n. staup, n. a) bägare; b)
stäfva med handtag på sidan.
Stop 2, n. stupande bäck; bäck som faller
ned från ett berg. Dl.(Våmh.).
Stup 1, adj. brant, stupande. Vb. D. d.
(Slesvik), stup (Kok 1, 387); fe. steap, id.; e.
steep, stel, brant.
Stup 2, adv. affix. alldeles, helt och hållet.
"Stup mörkt. Stup omöjligt". Nk.
Stupa 1, f. ättestupa. Sm. Fn. steypir, m.
stupande, brannt ställe (Hald.); n. stup, id.
Stupa 2. f. liksten på en graf. "Sankt
Staffans stupa" på Norrala kyrkogård. Hs. Jfr
fn. stúpa upp, v. n. stå i vädret.
Stup-i·kull, n. brännvin; skämtsamt. Sm.
Stup-rus, m. rus, hvaraf man stupar omkull.
Vm.(Norbergs s:n).
Stöpa 1) v. a. 2 a) (såsom i riksspr.)
forma ett smält ämne genom att hälla det i form
eller på annat sätt. Stöup (ipf. o. sup.-ä), id.
Vb.; b) stjelpa i kull, åstadkomma att någon
eller något faller i kull. "Stöp i kall". Jtl.
Jtl. Stöjp (ipf. o. sup. stöift), knuffa.
Vb.(Löfånger). "Stöpa säd", fylla säden i säcken,
sedan hon blifvit uppmätt. Bl. "Stöva säen å
säkken", slå säden ur säcken, tömma säden ur
säcken. S.Sk.; c) blöta (säd, malt) i vatten,
vattenlägga. "Stöpa säd, malt". Allm. Stöva,
id. S.Sk. Eljest säges: sätta i stöp. Vl.; slå
i stöp el. stöv. "Vi ska slå åtte tönner korn i
stöp te malt". Sk.; d) göra deg, tillreda deg
till bakning. Hs. Stipja, id. Hs.(Db.). Stöjp
(ipf. o. sup. stöift). Vb.(Löfånger); stäpa, id.
Dl.(Elfd.); 2) v. n. o. impf 1 a) (såsom i
riksspr.). Det stöper el. det stöper igenom,
snön smälter till sörja. "Dä stupar", id.;
säges när det vid töväder blir snöslask på isen.
G. Stöpa, id. Vg.(Skarab.); b) stöpa ner,
starkt regna, regna stridt. "Dä stöper ner".
Stöp-regna, v. imp. 1 id. Sm. Fn. steypa, v.
a. (sv. böjn.) a) störta om, störta, kasta ner,
ur; b) utgjuta, hälla ut; c) stöpa; n; støypa,
id.; e. steep, v. a. blöta: jfr skr. stip, step,
droppa, rinna.
Ståp, n. svall, vatten på isen, hvilket svällt
upp, men ännu icke så tillfrusit att det bär en
gående eller åkande. Vl.,sm. Ståpa, f.
ståp·is m. id. Sm. Ståpa el. stopa, m. stöp af
is-sörja, vatten och snö på is. "Han fastnä i
stopanom. Ståpan jär ofrusä, sä ä bär int
kjör. Släan fastnä ti ståpanom". Vb. Jfr
stöp, som är samma ord.
Ståpa, v. n. 1 svälla som sjöar och
strömmar; bilda stöp, svall. Sm.
Stäp-trug, n. baktråg. Dl. Stöp-tróg,
n. id. Jtl.
Stöp 1, n. 1) (såsom i riksspr.) is- eller
snösörja ; deraf stöp-is, m. svallis. Sm.; 2)
blötläggning i vattnet. "Lägga kläder i stöp".
Svea-,Götal. "Sätta i stöp, slå korn i stöp";
se ofvan, under stöpa; 3) hönsmat af hvetekli
och vatten. Ul. D. støb, kornets blötning för
att beredas till malt.
Stöp 2, f. den för brödbakning tillagade
degen, som står och jäser; degämne. Vb. Stipje
el. stipjö, n. id. .
Stöpe, n. 1) kokt vatten till brygd.
Nb.(Cal.); 2) gjutgods, tackjärnspiecer, som utom
det egentliga tackjärnet gjutes vid en masugn,
såsom grytor, spishällar o. s. v. Nk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
