647 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SNOR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Snor-kibb, m. 1) en som är snorig om
näsan. G. Snor-kidde, snor-kjedde. Ög.,vg.,kl.,bl.;
snor-killing. Hs.,g.; snor-kille. Hs.;
snårkiling. Vb.; snor-kólv. Hs.; snor-kytting. Nk.;
snor-vase. Ög.,g.; snör-vase. Bl,; snor-bagge.
Sm.; snör-bede, id. S.Sk.; 2) oförskämd
yngling, glop. G.

Snór-krima, f. snufva. Hs.(Tuna). Krima,
f. id. Hs.(Ljusdal). Jfr krim, sid. 353.

Snor-luv, m. gers: Acerina vulgaris. S.Nk.

Snor Trase (pl.-sar), m. snytnäsduk. Sm.
Snör-trasa, f. Hs.(Db.); snår-traså, f. id. Db.

Snor Ungje, m. snörig unge. Hs.(Db.).

Snor-vapla, s. vapla.

Snåra, v. n. 1 snöfla. Dl.(Malung).

Snår-källing, f. snufva. Dl.

Snör-dalk (pl.-ar), m. snorkluns. Svea-,
Götal. Snör-drabb, m. id. Sk. N.Åsbo).
D. d. (Bornh.) snòrdalk.

Snör-dólk, m, snorig menniska. Dls.

Snöre, m. snorig, ohyfsad pojke.
Bl.(Mörrum). Snôre, snôlle, m. id. Vg.(Skarab.).

Snöred, adj. snorig. S.Sk. Snårun, id.
Ö.Dl.

Snör-nos, f. en som är snorig om näsan.
Sk. Snör-näsa, f. id. Götal.

SNOK 2, s. snara.

SNORA SEJ, snorandes, snor-bókken, s. sno 1.

SMóRK, snórka, s. snerkja.

SNóRR, snórring, s. snurr 1.

SNORRA, snórre-vatten, snórr-kota, s. snurra.

SNO-SKALLUG, s. snaudr.

SNOTA SIG, s. sno 2.

SNOTER, s. sniuta.

SNOTTA, s. snokta.

SNUA 1, v. n. 1 gå ensam och fundera. Sk.
Jfr moes. snivan, gå, fortgå; fe. sneóvan, gå.

Snua 2, f. qvinna, som är något egen och
gerna går ensam eller skiljer sig från annat
folk. Sk. Jfr skogs-snua.

SNUBBA 1, v. a. 1 stäcka, skära eller klippa
af något så att det blir kortare. "Snubba av".
Sk.,vg. Isl. snubba. Jfr snóppa 1.

Snubba 2, f. tobakspipa med kort skaft;
kort respipa. Fäl-snubba, Dls.; snubbå, f.
id. S.G.

Snubba 3, f. ko, som saknar horn; konamn.
Vb. Snuvva, f. Åm.(Nätra); snuv (def.-on),
f. id. Fl.(Öb.).

Snubbi el. snåbbut, adj. 1) kullig, som ej
har horn; om boskap. Vb. Snubbug, snubbut.
Hs.; snuvugur, snuvi. Vb.,åm.; snuvå el.
nuvå. Dl.(Ohre); nuvug. Hs.; nubbi, id. Mp.;
2) trubbig. Vb. Isl. snubbótr, afstympad; d.
snubbet, id.

Snuyve-ko, f. ko, som saknar horn.
Åm.(Nätra,Arnäs).

Snuv·örug, adj. som har korta, stäckta öron;
mest om får. Sdm.

SNUBBA 4, v. a. 1 snafva. Sk. I andra
munarter <i>snubbla, snuppla, snupla, snabbla, snappla,
snoppla, snöppla, snutta. Götal. Jfr snaga,
snavla.

SNUBBLÄ, f. snufva. G. Fsv. sniuva, f.
Läkeb. B. 83: 2; nht. schnuppe; lapp. snuop, id.

SNUDA, s, snude sö, sid. 569.

SNUDA, s. sniuta.

SNUDD, m. 1) snibb, spets. Sveal.; 2) ände,
slutet af en sak. Ög. Jfr snut, under sniuta.

SNUDIG, a. sniuta.

SNUEN, s. snopen.

SNUFFEL, snuffla, snuvla, s. snavla.

SNUGGA, snugg-bitare, snugge-bit, snugg-ber,
snugg-smulor, s. snägga.

SNUKK (ipf.-a), v. n. snyfta; gråta i tysthet.
Fl.(Öb.). Snykkta, snykksa. Dl.; snykkstä. G.;
snögtä. Åm. Fn. snökta, snyfta. Jfr snifsa,
snóppa 2.

SNULA, snullug, s. snilla.

SNULT, m. fästman. Ul. Snurt, m. älskare,
lösfriare. Vl. (Elfdalns Finnskogar). Jfr snulta.

SNULTA v. n. 1 1) snålas, snika efter födan,
snylta. Vg.,bhl.,sm.; 2) uppföra sig opassande,
fjeska. Vg. Jfr snål, snult.

Berg-snult el. berg-snultra, f. en fisk:
Labrus rupestris. Bhl.

Snultare, m. snyltegäst. Sk.

Snult-hund, m. mycket snål menniska. Sdm.

Smultra, v. n. 1 snylta. Bhl.

SNULÄ, s. snavlä.

SNUPP, snuppa, s. snóppa 1.

SNUPP SÄ AV s. snippa.

SNUPPÄR, s. snopa.

SNURK, snurken, snurkna, s. snerkja.

SNURPA, s. snärpa.

SNURR el. snórr, m. penis. Sm.,ög.,vb.
Snus m. penis (hos barn). Jtl.

SNURRA el. snórra, v. n. o. a. 1) (såsom i
riksspr.) surra; om en broms, hjulet på en
spinnrock m. m.; 2) brumma, vara ond och väsnas:
3) andas hårdt som en katt. "Katten spinner å
snurrar"; 4) piska omkring en snurra. Götal.
Snórr (ipf.-ä), v. n. o. a. a) drifva en trissa; b)
rulla omkring; c) hastigt springa. "Han snórrä
å nolätt väjom". Vb. Nht. schnurren; mkt., ns.
snurren, snurra; swz. schnurren, brumma.

Panne-snórra, s. panna.

Snorre-vatten, n. vattenhvirfvel.
Sk.(Ö.Göinge).

Snurr 1, m. 1) snurra, hvarmed barn leka.
Sm. Snórr, m. Vb.; snórr-kota, f. Nk.(Kihlss:n);
snurre-buss, m. Sm.; snórring, snórrell,
m. id. Vg.; 2) missförstånd. "Dä kóm en
snurr på tråden". "Ho ä på snurren", hon är
kort för hufvudet. Sm.; 3) halfrusigt tillstånd.
"Han går på snurren". Sk. Nht. schnurre, f.
snurra; nht. dial. (Nassau) snorr, f. id.

Snurr 2, adj. snarsticken, lättretlig (som
snurrar sig omkring och förtretad går sin väg).
"Han ä så snurr". Sm.,kl.,vg. Snurrig,
snurrandes, id. Bl.

Snurra, f. kompass. Öl.

Vär-snórra, s. vär-skröpu, under väder.

SNUS 1, m. & n. (såsom i riksspr.) pulvriserad
tobak till snusning. Jfr ns. snuss, snut, nos.
Deraf i munarterna:

Näsa-snus, s. nasä.

Snusa, v. n. 1) såsom i riksspr.; 2) draga
andan ljudeligt under sömn. "Barnet snusar å
sóver". "Snusa te (el. å)", sträft tilltala
någon. Allm.

Snusen, adj. 1) harmsen, vid elakt lynne.
Vb.,jtl.; 2) halffull. På snusen, id. Svea-,
Götal.

Snus-horn, n. näsa; föraktligt el.
skämtsamt. "Ge nåen en knäpp på snushornet".
Snus·kammar-tak, n. id. Allm.
Snäus-kammar-tak, n. id. G.

Snus-momrikk, m. en som är snusig om
näsan. Allm.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0677.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 647 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|