Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SLA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spikhufvud eller på hufvudet af en järnbult,
för att under hammarslag derpå indrifvas
djupare i trä, än eljest vore möjligt genom att
omedelbarligen slå sjelfva hufvudet. Vb.
Däng-slag, n. långsamt slag. Vg. S. dängja.
För-slag, n. drygsel. Bhl.
För-slå, v. n. 1) räkna öfver, öfverslå.
"Ja ska förslå hór meen ru vi behöva". Sk.
(Ox.). Fer-slå, id. Hs. (Bj.); 2) göra sig af
med, förkasta, kasta bort. Hs.
Lin-slå, v. a. lina, snora. Timmermanst. Sk.
(Bjäre). Trå(d)-slå, Bl. (Bräkne h.).
óm-slag, n. förevänning. "Göra en ting på
ómslag". Ul.
ómslåtta, 1) f. andra skörden af gräs. Vg.
(Vadsbo); 2) adj. af andra skörden.
"ómslåtta klöver". Vg.
Ong-sla, s. on 1.
ópp-slag, n. moderpassion: uppstötning,
vapör. Hl. D. d. opp-slagm invärtes svaghet.
óppslagen, adj. öfvermätt, bukig af
mycken förtäring. Sk. (Frosta).
ópp-slåtare-mjöl, n. mjöl, som lemnas qvar
efter degens knådning och hvilket sedan vid
bakning strös på bordet på det att degen ej
må klibba fast dervid. Bl. (Östra h.).
Rå-slag, n. smuts ur djur-inelfvor vid slägt;
blodet som dryper på marken af ett slagtadt
kreatur och luktar deraf. Vg. N. råslag.
Sla-bur, m. huggjärn. G.
Sla·fat, n. 1) ett kärl, som liknar tvänne
mot hvarandra lagda tråg för att deri förvara
fisk. Norrl.,Sveal.,Finl.; 2) fig. otymplig
qvinna. ¨Hs. (Db.).
Slaga 1, v. n. slå sig; om ostadigt väder. Mp.
Slaga 2 (def. -n), m. 1)träsk, sumpig mark;
2) en vik med grundt vatten. Fl. (Replot). Fn.
slagi, m. fuktighet; isl. slagna, v. n. a) slås
ned, falla ned; b) blifva fuktig. (E. Jonsson).
Slag-bänk, m. bänk att fälla ned. Sm.
Sla-bänk, m. en liten bänk i stugan. Sk.
(Vemm.,Ing.).
Slagda 1, f. en stång längs efter hvilken
timmer vältes. Hs. (Db.).
Slagda 2, v. a. 1 Slagda klöva, med
slagd-rep uppbinda begge bänderna att de ej
klämma den klöfjande hästen. Hs. (Db.).
Slagda 3, s. slagde.
Slagde, pl. afhuggna trästammar, som
läggas bredvid hvarandra öfver myrar och träsk.
Deraf slagda, v. a. 1 öfver myrar och träsk
lägga afhuggna trästammar att bana väg. Hs.
(Norrbo).
Slag-dörg, f. ett slags fisksnöre med krok.
Bhl. S. dorg.
Slag-fallen, adj. tjenlig. Vg.
Slag-fos, adj. som är snar att hugga till
och slås. Slag~fnos, id. Hs. Fsv. fos,
färdig, beredd.
Slagga, v. a. 1 samla, förtjena genom sitt
arbete eller drift. Sm.
Slagga-väder, n. snöslask, regn. Fl.(Nl.).
Slag-hök, m. 1) (såsom i riksspr.) Falco
apivorus; 2) öfversittare, högmodig karl. Ög.
Slagt, n. slagtkreatur. Hs. Jfr slåter.
Slagtare, m. 1) (såsom i riksspr.); 2) fig.
en mycket rofgirig björn, till färgen blaok.
N. Vm. (enl. Dybeck, sv. vallv., sid. 48).
Slagtare-bänk, m. stupstock. Sm.
Slag-teLning, m. smal käpp, till hvilken
slag-klumpen skarfvas. Vb.
SLakt-sia, f. den tunna delen af ett
slaktadt nötkreatur, hvilken sträcker sig mellan
bröstkorgen och ljumskarne. "Ta slagtesia",
skära bort nämnda del (till korfmat). Vg.
Slagt-tavla, f. tafla, hvarpå småkreatur
slagtas. Sm.
Slagu el. slogu, f. slaga. Vb. N. sloga,
slogu el. slugu.
Slagu-drägt, m. remmen (vanligen af
ålskinn), som förenar slagan (den tjocka
träklubben) med skaftet af slagan. Fl. (Nl.). Jfr
slagu-lyr.
Slagu·klubb, m. nedre delen af slagan;
klubben hvarmed nian slår på säden. Vb.
(Skellefte). Slagu-klåbb el. slögu-klåbb, m
slagklump, m. id. Vb.
Slagu·lyr el. slögu-lyr, m. remmen, som
förenar klubben med slagvalen. Vb. Slag-tåg,
n. id. Ul.
Slagu·stor, m. öfre delen af en slaga. Dl.
(Elfd.).
Slag-vaL, m. slagbult, nedre delen af en
slaga. Slagu-val, slögu-val. Vb.,jtl..åm..fl.;
sla-ol. Sk.,S.Hl.; sla-vel. Hl. (Mornp): sla-vol,
Hl. (Värö); sla-el. Bl.; slag-drapel. Nk.;
slag-drap. Ög.; slag-dramp.. Kl.; slag-dängel. Vb.;
slagu-bullt, slägu-bullt, id. Dl. (Mora,Rättvik).
Öfverallt masculinum. Slag, n. id. Dl. (Elfd.,
Våmh.). N. slagvol; d. d. slagvoll, id. S.
val 1, ol 2.
Slagå, f. stor slägga. S. G. Fn. sleggja.
Slatare·brónn, m. eg. slagtarebrunn; så
kallas halsstycket på ett slagtadt kreatur, der
det stuckits af slagtaren. Sk.(Ing.).
Slau, m. skaft. Örv-slau, m. lieskaft, orv
(utan krokar). N. G.
Slet 1, n. slag. Manna-slet, n. så mycken
ängmark en slåtterkarl kan slå af på en dag;
(omkring ett tuuneland). N. G.
Slet 2, f. mark som slås. Håi·slet, f.
höslåtter. G. Fsv. hoyslet. GL. Jfr Rdq. 2, 154.
Sleta-kal, m. slåtterkarl. N. G. Slå-kall,
m. Dl. D. d. sletkarl.
Slet-äting, n. slåtteröl. G. Jfr slåttergänge.
Slet-kal-gillde, n. gille för
slåtterkarlarne. G.
Slo (pl. -r), f. ormslå: Anguis fragilis. Rdq.
2, 307. N. sloe (enl. Hallager).
Slog (pl. -ar), m. 1) slåtter. Hs.; 2)
skogsäng; en vanligen lågländ äng, ini skogen
innestängd, som slås och inbergas i dervarande
lada, hvarifrån höet om vintern hemköres.
Dl.,vm. Sloge, m. slåtter på myrar. Hj.
Slôtte-piga, 1) f. eg. slåtterpiga; 2) visil:
Parnassia palustris. Vg.(Elfsb.). Slåtter-blomster, n.
Ul.; flen-ört, f. Vm.; hvit visil, f. Bhl.
hår-nakker, pl. Öl.; hjerte-blad, n. Dls. Gl. sv.
(Bromel) lefvergräs med hvit blomma, rose-gräs.
Slug (komp. slugänä, sup. slugäst), adj. 1)
vid sina sinnens fulla bruk; 2) förståndig; 3)
illistig. Vb. Ill-slug, id. Götal. Sluv, slug.
Fl. (Öb.). Slög, 1) förståndig. V. Dl.; 2)
fintlig (i ord), i ord förtretlig. Sleg, id. Hs.;
3) händig. konstfärdig, som kan slögda,
skicklig att snickra. Vb.,mp.,dl. (Leksand),
ul.,fl.,vg. Sljug, slyg, Dl. (Elfd.); slug, (Tuna);
slåjgd, id. G.; deraf a) hand-slög, som är
fallen för handslöjd. Vm.,sdm.; b) o-slög, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
