Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- S
- SKRIN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svag böjning brukas det ännu ofta i våra
munarter. Skrina, v. n. 1 afmagra, taga af i fetma;
förtvina. Skrina å. Åm.—ög.; skrinnas, v. d, 1
id. Hl. Jfr fe. scrinian, v. n. torka, blifva torr;
n. skrinnast, blifva mager; skræna, v. a.
förtorka, göra hård och skrumpen; skrænast, förtorkas,
sammanskrympas; skræning, m. torka, långvarigt
torkvåder; bret. krina, v. a. o. n. göra torr,
torka, blifva torr (Le Gonidec 118).
Skran, adj. skral. Vl. E. dial. scranny,
mager, torr, ofruktbar; d. d. skrån, mager,
spenslig: n. skranen, mager, torr.
Skrinn, adj. mager, torr, ofruktbar, dålig,
kraftlös; om menniskor, föda, jord. ”Skrinn
föa, jol, mark, åker, äng”. Allm. I åtskilliga
munarter skren, skräner el. skrän, id.
Skräno, adj. mager, spenslig. Fl. (Öb.);
skröna, smal och krokig. Vb.; skränut, mager;
om kreatur. Jtl. Skrängr, adj. vid dålig
matlust, nogräknad på mat; vanligast om kreatur.
Vm. (Fellingsbro). N. skrinn, mager, torr,
ofruktbar; bret. krîn, torr (Le Gonidec, 118).
* Skrinta (ipf. skrannt, sup. skrunntit), v.
n. vara torr. mager, svag? Ett sådant
förloradt starkt verb, en utvidgad form af skrina,
synes förutsättas af här nedan upptagna
skrannten, skrante-bakke, skrannte-rua, skranntiger,
skrunntaa, skrönnta. Jfr fht. scrintan (el.
scrindan, ipf. scrant), dehiscere, fatiscere, findi
(Graft 6, 586).
Skrannten, adj. mycket svag, så att man
med möda orkar vara uppe. Sm. (sällan brukl.).
Ursprungliga betydelsen har troligen varit:
mager, torr. Skranntiger, adj. torr och mager:
dålig; om betesmark. Nk.,vg. Skranntete,
adj. mager. Bhl. (Vikorne). D. skranten, svag
till helsan; skrante, v. n. vara sjuklig; d. d.
skratte, id.
Skrante·bakke, m. torr, mager, ofruktbar
backe. Vg. (Vadsbo).
Skrunnta, v. n. 1 vara lat, gå och dra sig,
ingenting göra. ”Gå å skrunnta”. Nk.,sdm.
Skrönnta, f. gammalt, till en del förtorkadt
och ihåligt växande träd, som är öppet på ena
sidan. Sk. (N. Åsbo). Jfr fht. scrunta, f.
rima, fissura; scruntîn, adj. rimosus (Graff
6, 586).
SkröNu-väkst, adj. illa vuxen, knotig; om
kreatur. Vb.
Ut-skrinna, v. a. 1 utmagra, utmärgla; om
jord. Motsatsen är: upp-frugga. Dl. (Särna).
SKRINGLA 1, v. n. 1 klinga, skramla; säges
om ett halft klingande, halft klirrande ljud (såsom
af små bjellror, nyckelknippa, löspenningar,
barnskramla). ”Nykkel-knippan skringlar. Skringla
mä pängar”. Sk.,bl. Nfris. skringlen, klinga.
(Outz. 325); d. d. skringle; n. skrangla.
SKRINGLA 2, v. n. 1 stappla, slänga (med
benen). ”Skringla mä benen”. Skringel-bent, adj.
som stapplar, slänger med benen. Kl. D. d.
skringle, v. n. gå osäkert, stappla; nfris.
skrenkle, id. (Outz. 321).
* SKRINKA (ipf. skrank, pl. skrunkum, sup.
skronkit), v. n. sammandragas, skrynklas, torka? Svenska
medeltidsspråket och nedan upptagna ord ur våra
landskapsmål gifva anledning att uppställa detta
starka, nu förlorade, verb. I fsv. brukas
skrunkit. S. Birg. Upp. 1, 10: ”ænnit skruukit”,
skrynkad panna; 1. c. 1, 23: ”hans kinder ærn
skrunkna”. I vårt folkspråk förekommer skrynka (ipf.
skrönk), v. a. skrynkla. I Moramålet deremot
svag böjning skrynkja (ipf. skrynkjäđ, sup.
skrynkjađ), v. a. skrynkla. Skrókka el. skrukka, v. a.
1. Hs. (Db.,Bj.); skrókkas (ipf. skrókkäs),
id. Dl.(Mora,Våmh.). Jfr fe. scrincan (scranc,
scruncon, scruncen</i>), sammandragas, torka; e.
shrink (ipf. skrunk), id.; fht. screncjan, screncan</i>
(ipf. scranchte), v. a. ”beschränken, versehränken”
(Graff 6, 582); mht. schrank, svek; isl. skrök,
dikt; n. skrukkast, blifva rynkig, skrumpna;
skrokkne. skrumpna,
Skranker, adj. ojämn, sned (ursprungligen
troligen: skrynklad, sammandragen ?).
”Tännerna sitta skrankt”. Ög.,nk.; deraf
skrank-tändt. adj. som har ojämna tänder. Ög.
Skrinkel-bent el. skrinkel·benad, adj.
smalbent. Sk. (N. Åsbo, Frosta). D, d.
skrinkel·benet, id. (Outz. 324).
Skrókk, m. 1) något som är skrynkligt och
vanstäldt. Deraf a) är-skrókk, m. ytteröra,
det yttre örat. Dl. (Mora); b) skrókk-mósse,
m. Cerraria islandica. Dl.; 2) skrof;
benrangel. Ög.,nk. Isl. skrokkr, m. skrof.
Skrókka 1, f. 1) ursprungligen, troligen:
skrynkla, något sammankrumpet; 2) hvitkålsstånd
utan hufvud eller blott med små knutor; deraf
skrókk-kål, m.; 3) rynkig, gammal kärring;
föraktligt. Bl. Isl. skrukka, f. ”(rynke?) en
rynket, hæslig kjærling” (E. Jonssons ordb., 497);
n. skrukka, f. rynka, något sammankrumpet;
skrukkast, bli rynkig.
Skrókka 2, f. 1) korg; en af spritade
furustickor förfärdigad korg att deri bära hö, spånor
o. d. Vl. Skrukk, m. en större korg, hvari man
bär foder. Hs. (Ljusdal); skrukka, f. korg.
Hj. Skryttä, f. kubformig korg af tunna
träskifvor. S. Nk.; 2) näfverstrut; en af
björknäfver gjord korg eller strut, hvari bär plockas
och bäras. Dls. Skrukka, f. id. Jtl.,hj. N.
skrukka, f. liten korg af bark eller näfver.
Deraf följande sammansatta ord: a.)
näver-skrokka, f. näfverskäppa. Vg.,jtl.; b)
penga-skrukka, f. α) penningpung; β) de penningar,
som man för tillfället har inne. ”Tråj daler ä
(h)ela min pengaskrukka”. Bl.; c)
skrukka·kórg, m. höskrinda, skrindkorg för hö.
Skrukk, m. Hs. (Db.); hö-skrukk el. skrutt,
m., id. Sdm. (Ornö). Jfr skrykk.
Skrókka 3, v. a. 1 fara omkring med skrock;
framföra vidskepliga, otroliga saker. Fl.(Nl.).
Fsv. skrok, skruk, n. osanning, dikt. VGL.
Horol. s. 5; fia. skrök, id. Jfr sv. skrock med
knep, af knipa.
Skrukk, s. skrókka 2.
Skrukka, f. ett slags hufvudbonad för
fruntimmer. Sdm. (Enhörna s:n).
Skrukka (el. vanligast: skruka), v. n. 1
huka, krypa tillsammans, sitta tveböjd. Sk.
(N. Åsbo). Skruga, id. Sk. (Ö. Göinge).
Skrykka, v. n. krypa tillsammans, gå såsom
sjuka och svaga menniskor pläga göra; vara
sjuklig. Sdm. Skrugga, v. n. 1 id. Nk.;
skråkka el. skrokka, v. n. 1 id. ”Hon går å
skrokkar å kan inte ble rask”. D. skrukke, v.
n. luta mycket med hufvudet, gå krokryggig;
skrukrygget, krokryggig (Moth); ns.
schrükken, halta, gå lamt och med svårighet
(B. W. B. 4, 606). Deraf a) skruged, adj.
krokig, hopkrumpen; b) skruss, m. en som går
</poem>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0629.html
