Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SKRAA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKRAA, v. n. 1 prassla, rassla, knirka, t. ex,
då man går i torrt löf eller ris, gnider papper
o. s. v. Hl. N. skråva; d. d. skrasle; fn.
skrapa.
SKRABB 1, m. hafssimpa: Bottus Scorpus.
Sdm.
SKRABB 2 (ipf. o. sup. -ä) v. a. o. n. 1)
skafva, skrapa af något. ”Skrabb gryta”. Skrabba, v.
a. 1 a) rifva eller klå hårdt, så att det låter illa.
”Hva krabbar du ätter”? Vg.; b) v. n. α)
skrafla. ”Skinnet skrabbar”. Ög.; β) knirka; om
ett skrapande ljud. ”De sprokkna träskona
skrabba”. Sk. (N. Åsbo): γ) styfna af köld; om våta
kläder som frysa. Kl.; 2) krafsa, klösa. ”Hunn
skrabbä ti döra”, hunden krafsade på dörren. Vb.
Fn. skrapa, skrapa: knirka; d. skrabe, skrapa;
krafsa.; ns. schrapen; holl. schrabben, schrappen;
bret. skraba, id. (Le Gonidec, 403). Jfr skra.
Skrabba, f. 1) skrapa: verktyg hvarmed
skrapas. Häst-skrabba, gryt-skrabba. Skröpu,
f. id. Gryt-, häst·skröpu, f. Vb.; 2) grof
ohyfsad menniska; äfven om nötkreatur.
Skrabber, m. id. Götal.
Skrabb-nos, s. nos.
Skrap, n. 1) eg. hvad som blifvit
afskrapadt: 2) skräp. Vb.—Ög. Skrav, n. det som
är vidbrändt då man kokat gröt eller
välling. Sk.
Skrape·kaka, f. en kaka, som bakas af
den deg, hvilken slutligen skrapas samman.
Götal. Skrabe·kage, f. id. Sk. D. skrabekage.
Skrap-kórv, m. hackkorf af sämre
beskaffenhet. Allm.
Skrap-nos, s. nos.
Skrabb, m. utmagrad och dålig häst. Hs.
(Db.).
Skrabb, n. rusk, elände, dålighet. Vg.
(Kåkinds h.).
Skrabba 2, f. något dåligt, utmagradt, fult
eller förnött: 1) dålig, mager ko. ”Di otäkka
ko-skrabba”. Ög.; 2) fult fruntimmer. ”Dä
va en skrabba te grebba”. Sk.; 3) utlefvad,
svag gumma. Sm.,bl.;. 4) dåligt äpple (frukt
af vildapel), omogen dålig frukt.
Skov-skrabba, sur·skrabba. f. sur·skrabbing, m.
Sk.hl.,bl.; 5) förnött ting. ”Bå hustra å klókka
ä gamla skrabber”. Ög.
Skrabbe (pl. -bar), m. gammal, utmagrad
stackare; svag. sjuklig menniska. Skrabb el.
skrabber, m. id. Svea-, Götal.
Skrabbig, adj. 1) söndrig, gammal och
rankig, oduglig: 2) sjuklig, bräcklig (af ålder).
Allm. Skrabbugur, G,; skrabboger,
Nk.,sdm.,nl.,hs.; skrabbun. ”An ir så skrabbun. O ir
så skrabbun”. Dl.(Elfd.,Mora,Våmh.); i
skrabbu, id. Gstr. (Ockelbo).
Skrabble-ved, skrapple ved, m. dålig
småved. Bl.
Skrabbolig, adj. bristfällig, bofällig; om
hus. Kl.
Skraggar, m. 1) en som har svårt vid att
gå; 2) svag, gammal man. Sm.
Skramla 2, f. pratsam och rolig menniska.
Sm. Deraf gade·skramla, f. fruntimmer, som
pratar mycket. S. Sk.
Skrammel, n. 1) eg. (såsom i riksspr.)
skramlande; 2) bjällror. Hs. Skrammel-tyg,
n. id.; 3) larm, oväsen. Vb.; 4) skräp,
bråte. Hs.—sk.; deraf skrammel-hus, n.
skräphus, litet hus, hvarest förvaras allahanda
åkerbruksredskap o. d. Sk.
Skrammelt, adj. n. ostadigt, i oordning, på
fall. Ög.
Skranglig el. skrånglig, adj, lång och smal,
men utan stadga och fasthet; lång och mycket
mager. Allm. Skranketer, id. Vg.,dls.
Lång-skranglig, adj. låug och mager. Sveal.
Skrångla, v. n. 1 vara stor, lång och
mager: om kreatur och menniskor. Sdm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
