Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- S
- SJA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
silba egentl. skulle betyda: det i sig
förblifvande). Jfr Grimm, gr. 3, 6.
Sjals·vörding, m. en som gör såsom han
vill, af blott eget tycke. S. G.
Sjelv·bot, f. kallas det 1) när någon sjelf
vållat sin ofärd; 2) när någon väl förtjenar
hjelpas. G.
Sjelv-supare, m. som super hemma utan
sällskap. Vm.
Sjelvst’n, m. def. hin onde. Vb.
Sjob·stuga, f. manhus, den stuga der
folket bor. Dl. (Elfd.).
Själv-sin el. själv-sän, sin egen, enskild.
”Han rej på sjelv·sin häst”, han red på sin
egen häst. Vb.
Sjelv·synt, adj. sjelfklok, envis. G.
Sjöss, ett ord som sättes framför pronomina
prossesslva och adjektiva för att förstärka
betydelsen. ”Sjöss män häst”, min egen häst.
Vb. (Burträsk, Löfånger, Nysätra, Skellefteå).
Säl·dö(d), adj. sjelfdöd. Sk. Fn.
sjálfdauđr.
Säl-döing (pl. -ar), m. sjelfdödt kreatur.
S.Sk.
Säl-fjeling (pl. -ar), m. sjelfrådig, besynnerlig
menniska; en som i seder och uppförande ej
vill vara lik andra. Sk. (Harj.).
SJAMPA, f. lortlolla. Vg.,nk.
SJANA, v. n. 1 sätta näsan i vädret och se
högt upp; oroligt titta hit och dit; stirra med
tanklösa eller förvånade blickar. Dls.,bhl.,vg.
Sjana el. sjanta, f. enfaldigt, halfvåpigt
fruntimmer. Hl. (Morup, Skällinge).
Sjane, sjante, m. enfaldig, halffånig karl.
Hl. Rhætorom. schani, m. enfaldig menniska.
SJARG, sjarja, s. sarga.
SJANK, adj. svag, kraftlös, kroppssvag. Sdm.
SJAPPA, v. n. 1 springa, fly. Sjapp, m. språng.
”Läggä på sjappen”. Sdm.
SJAS, n. otillbörligt spring, ”flängane”. Vg.
(Skarab.). Jfr sjasa.
SJASA, v. n. 1 släpa fötterna under gåendet
och derigenom åstadkomma ett skrapande ljud.
Götaland.
Sjase, m. våp, enfaldig och tafatt
menniska. Hl. Jfr sjatte.
Sjask, m. sölare, som ej blir färdig. Allm.
Sjaskare, m. sjaske·böjse, f. id. Sk.
Sjaska 1, v. n. 1) vara sölig; 2) gå sakta
och illa. Bl. Jaska, id. Hl. D. siaske.
Sjaska 2, f. söligt fruntimmer. Götal.
Sjaskig, adj. långsam, sölig. Götal.
Sjåskakti(g), id. G. D. sjasket.
SJASA el. sjassa, v. a. o. n. 1 1) jaga, skrämma
bort (mindre djur). ”Sjasa bórt hönsen”.
Allm. Sjakta, S. Sk.; tjasa, Vb.; sjattsa, id.
”Sjattsa på fåren!” Vg. Sjattsa på, id. Sm.;
2) väsnas öfverdådigt, utan hejd dansa, springa
o. d. Vg. Nht. dial. (Bayern, Schweitz, Nassau)
schassen; frans. chasser. Jfr skjätta 1.
För·sjasa, v. a. 1 jaga, drifva någon så
att han blir trött. Sk.,hl.,bl.
Ut-sjasad, adj. uttröttad, utsliten. Götal.
Sjatt! utrop, hvarmed man drifver undan
får och getter. Götal. Tjatt! id. Vb.
SJATTE, m. våp, enfaldig, vårdslös, tafatt
menniska. Sk.,hl. Sjåt, m. Hl.; sjåd, m. id.
Sk. D. d. sjatte, v. n. umgås vårdslöst, orenligt
eller förvändt med något; sjatte, vårdslöst, smutsigt
fruntimmer. Jfr sjase, skjåt, som äro
samma ord.
SJATTRA, v. n. 1 1) smattra, låta som när
hagel faller på sten eller mot fönster och träd.
”Haglet sjattrar på fönstret”; 2) låta som gäss.
Deraf sjattring, m. a) ett sådant ljud; b)
hagel- eller; regn-skur. Sm.
SJE-BOTTEN, s. sjö.
SJELIBRÅ? villebråd. Hl. (Slöinge, föråldr.).
SJER, adv. här. Nb. (Råneå, Cal.). Sjer,
sjär, sjenn el. sjennar, id. ”Sjennar har ’et a!
Sök sjenn”! Fl. (Nerpes i Öb.). Fn. hèr.
Sjeran, sjåån, adv. härifrån. Nb. (Råneå,
Cal.). Sjaan el. sjansjen, id. Fl. (Nerpes i
Öb.). Fn. héđan.
SJEVA (ipf. o. sup. sjeva), v. n. glimma, tindra,
blänka till (t. ex. af en aflägsen eldsvåda
eller eld). Vb.
SJIVA SEJ, v. r. 1 svänga sig då man går,
yfva sig, brösta sig. Götal. D. d. (Slesvik) sjive
el. sjyve, jubla, skrika af glädje (Kok 1, 364);
moes. sifan, jubilera: ὰγαλλιᾶσϑαι: fe. sifian,
glädja.
SJō, interj. Utrop då man drifver på. t. ex.
får eller bortdrifver höken. Deraf a) sjo el.
sjōa, v. n. ropa sjo! hojta, skrika på höken;
Sjunga, tralla. ”Hvad går du å sjoar ätter?”
Sm.,vg.; b) sjō-vall, interj. säges till kreaturen
då de släppas vall. Sm.
SJO s. si 1.
SJOA 1, v. n. 1 mulna, mulna upp; säges t.
ex. när molnen ofta stryka förbi solen. Ög.
Sjola på. Ög. (Ydre); sjora, id. Sm.,hl.,bl.
Jfr skjogga.
SJOA 2, s. siođa.
SJOA 3, s. sjō.
SJOK, m. & n. ett stort afrifvet stycke, bit af
obestämd form. ”En klädes·sjok. En sjok väv,
ost”. Sdm.,ög.,bl.,hl.,sm.,kl. Móln-sjok, m.
molnfläck. Sm. ”Spiken slet ett stort sjok ur
rókken. Kroken käkkte ett stort sjok ur näven
på meg”. Nk.
Sjoka, v. a. 1 skära eller klippa af större
stycken. Bl.
Sjoking (pl. -ar), m. ett större stycke (afskuret
eller afklippt). Bl. Sjokanne, n. stycke (med
bibegreppet stor) i allmänhet. Vg.
SJOKA el. sjåka, v. n. i sloka, hänga sidt.
”Kläderna sjåka”. Hs.
Sjåkug, adj. ohyfsad. Hs.
SJOLA PÅ, s. sjoa 1.
SJOMLA, v. n. 1 famla, känna sig före. Vg.
SJOMLING, m stor skifva. Ög.
SJORA, s. sjoa 1.
SJU, s. sjö.
SJUARE, sjugäre, s. siođa.
SJU-BOR(D)A·EKA, s. siu.
SJUK, adj. 1) eg. (såsom i riksspr.) behäftad
med sjukdom. Syg, id. Bhl. (Oroust); 2)
bristfällig; om redskap; 3) ostadig; om väderlek.
Sdm. Fsv. sjuker el. siukir; fn. sjúkr; n. sjuk;
fsax. siok, siak; fe. sióc, seóc, sȳc; flit. siuch;
ffris. siek; e. sick; d. syg; nht. siech; ns. seek,
siek; holl. zieck; moes. siuks.
Blo(d)-sjuk, adj. som har rödsot. Vb.
Bränn-sjuka, f. hetsig feber. Fl.(Nl.).
Lat-sjuka, f. bleksot. Hj.
Löp-sjuka, f. utsot. Döra-flängjo, f.
bukfluss, m. Fl. (Nl.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0603.html
