Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SAT ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flygten. Tager man Fansflygt och Jungfru
Marie tópp (Platanthera bifolia) med blad och
rötter och pluggar in dem i en bórra (borr-
hål) i fähuströskeln eller fähusväggcn, så har
enligt folktron icke ens den starkaste
trollbakka vidare magt att förgöra boskapen. Sm.
(Värend).
Sate-tyg, n. 1) satanstyg; hexeri; 2) något
svårt, förargligt. Svea-, Götal.
Sat·hoper, m. ryslig mängd, stor hop. Sdm.
Sat·syring, s. syring.
Sóll, n. 1) slask, orenlighet, smuts. Vb.
2) en hoprörd blandning af hvarjehanda. Allm.
Fht. sol, m. & n. smuts; fe. sol, n. id. Boeth.
37, 4; ”svîn simle vilnað liegan on fûlum
solum”; d. d. sol, n. ett slaskigt, söligt ställe i
en åker (Kok 1, 377).
Sóll-före, n. smutsigt väglag. Vb.
Sollk, sólk el. solk, n. smuts, orenlighet,
fläck. Vb.,sm.
Sóllka, v. a. 1 besudla, smutsa ner, orena.
Allm. Sólk el. soolk (ipf. -ä), Vb.; söllka,
syllkje, id. Sk. D. d. solke, sulke, sølke, id.
Sólke·pose, m. smutsig, orenlig
menniska. Nk.
Sóllkig, adj, smutsig, oren, nedfläckad af
flytande ämnen. Ög. Sólkuger, Nk.; sólkug,
sullug, Hs. (Ljusdal); sólkå, Fl. (Öb,); sylla,
Nb. (Calix); sóllu el. sóllut, ner-sóllkä. Vb.;
söllked, syllkig, id. Sk. Såilutt, adj. n. eg.
söligt. ”Vör fingo såilutt i nät”, vi fingo i
natt våra nät eller fiskegarn hoptrasslade af
strömmen. N.G. Fn. sölr, sölugr; fe.
besyled; ns. sölig.
Sóllsam , adj. smutsig, osnygg, slaskig.
”Sóllsamt arbait. Dem villt han skull lär säg
färi, men han tykkt hä var sä sóllsamt”. Vb.
Sulla, f. sulle, m. dåsig och trög qvinna
eller karl. Sm.
Sölle-kakk, m. 1) en som smutsar ner sig;
2) en som länge låter vänta på sig, sölare.
Bhl.,hl. Söle-kókk, söle-trum, m. id. Vg.
(Kåkinds h.). S. kakka.
Söl-has, m. sölig menniska, som släpar
hasarne efter. Götal.
Dikes-sör, dikjes-ser, m. smuts, torf som
uppkastas ur ett dike. Hs.
Flö-sör, m. skräp, som följer med floden
och blir liggande qvar på stränderna. Af flöa
(def. -a,), f, hög flod vår eller höst efter
regnväder; deraf äfven flö-jord, f. sådan jord,
som vid högt vatten öfversvämmas. Hs.
(Ljusdal).
O sör, m. ogräs. Dl.(Nås, Malung).
Surka, v. a. 1 orena nedsmutsa. Vg. Jfr
fn. saurga, sörga, id.
Syrå, f. smuts. G. Snåi-syrå, snösörja. G.
Såg-sör, m. sågspån. Hs.(Ljusdal).
Såra-vatten, n. issörja. Vb.
Sårk, m. kolsmulor, smulor af träkol. Vm.
Sårvigr, adj. tungkörd och oren af
sammanblandad snö och grus; om väg. Nk.
Söra, v. n. 1 frysa till så att tunn is och
sörja lägger sig på vattnet. ”Isen söre”. Hj.
Söre, m. en oduglig karl, struntkarl.
Sörkel, m. id. Ög.
Sörja, f. 2) eg. (såsom i riksspr.) blöt
orenlighet. Syrjå, f. id. ”Hä ä så mykji (uttal.
mytji) syrpå å syrjå på fjälin, så ingjin törs
gå ti; hä går hästen över smalast bejne”. Fl.
(Ingo); 2) blandning af allehanda våtvaror.
Sm.(Vestbo). Isl. syrja, f. bottenfall, bärme.
Söri (ipf. sörjä), v. n. bilda sörja. ”Hä
sörjä ti isom”, det var snö och vatten på
isen. Vb.
Sav-lägg (pl.-ar), m. den upphöjning som
bildar sig i kring blek eller sår på träd. Svall,
m. id. på björk; deraf svall-björk, f. Sav-lägg
från björk begagnas företrädesvis till
räfskammar, skaft till knifvar, yxor m. m. Vb.
Sav-löpa, f. torr ståndgran, hvarå barken
är aftagen, medan trädet safvar. Sdm.
Säva, v. a. 1 samla saf. Ul.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
