Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- R
- ROK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rókka-spjerne, m. klynga på hvilken
blånorna läggas, då man spinner. Ög.
Rókke-snor, m. det snöre, som löper kring
hjulet och trissan på en spinnrock och drifver
tenen. S. Sk. D. rokke-snor.
Rókke-trissa, f. en trätrissa, som skrufvas
på tenen och kring hvilken rókke-snoren löper
i en anbragt ränna uti trissan. S. Sk. D.
rokke-tridse.
Rókkla, v. n. 1 vara tidigt uppe och
spinna. Bhl. (Göth. Mag. 1759, s. 194).
Rókk-slänna, f. rulle på en spinnrock. Hs,
Rókk-vind, m. spinnrocksarm. Hs. (Db.).
Rókk-vinge, s. spån-stols-vinge
RÓKKA (pl.-kor), f. 1) åkerkål: Raphanus
Raphanistrum; 2) Polygonum Persicaria. Sm.
Jfr e. rocket, kål, af Eruca, kål. Anm. Hos
Retzius (fl. oec. 1, 231) är namnet rókkor
äfven tillagt Equisetum arvense, men det är
troligen en förvexling med rone, rokksne. Jfr rån 1.
Rókken·boll, m. boll-lök: Allium
scorodoprasum. Nyttjas bland kål. Öl.
Rókken-trav, m. Turritis glabra, L. Ög.
Egentl. kål med skidor. Fries, bot. utfl. 2,
110; 3, 247. Af e. rocket, kål. Trav är det
i sv. bibeln förekommande draf, skida.
RóKK-REA, v. a. 2 banna, hårdt tilltala,
skrubba, tilltvåla. Egentl. såsom Hof (Dial.
vestrog. s. 239) anmärker: amiculum alicujus
explicare et depectere. Vg. (Skarab.).
ROLKE, f. 1) svart dy i träsk, djup hängdy;
gyttja som uppröres i åar eller sjöar. Vg.,sm.;
2) grumligt vatten. Rulke, m. id. Deraf rulka,
v. a. 1 grumla upp. Vg. (Skarab.).
RóLL-FLEN, m. Phalaris phleoides. Sveal.,
enl. Linné.
ROM (pl.-ar), m. rem af hvalfiskhud, som
nyttjas i rankdon och omsvepes fimmerstången eller
blankarden och fasthålles af bågen, hvilken
spännes medelst lokremmen. Vb.,fl. (Nl.).¨ Fin.
ruoma, dragrem (i ranksele).
ROMME, s. rumm.
RóMMS, -a, f. 1) lång häfstång, hvarmed
tyngder t. ex. stora stenar vältas eller lyftas. Det
tvärträ eller underlag, mot hvilket rómmsa
hvilar, kallas åbrótt el. åbrót, n. Nb.,vb.,åm.; 2)
lång spira eller stång, som i lutande ställning
reses från marken upp på under byggnad
varande hus för att derpå hala upp timmer, plankor,
takstolar m. m. Vb.
RóMMT, s. rum.
RóMPA 1 (pl.-por), 1) eg. rumpa, svans. ”Der
ä ingen ko på isen, så länge rómpan hänger på
lannet”. Ordstäf. Sveal.: 2) stjert. Sk.: 3)
pl. rumpor, vargar. Hs. Fsv. rumpa, rompa,
f. rumpa, svans. VGL, II. S.F.S. 7, 117, 347;
n. rumpa, f.; fn. rumpr, m.
Häst-rómpa, f. en art fräken: Equisetum
silvaticum. Sm. (Vestbo). I andra munarter
gran-gräs, häst-gröning.
Rómpa, v. n. 1 springa fort, jaga efter.
”Rómpä mä, ätter", följa med, efterapa;
obetingadt medgifva. Norrl., Sveal. ”Rompä si
av", stjäla sig bort, begifva sig af med
skammen. G.
Rómpa-dröj, adj. högfärdig, stursk. ”Ä hon
inte så himmelhöj, så ä hon så rómpedröj”.
Sk. Rumpä-draug, id, G. D. rumpedrøi,
id. (Moth),
Rómpa-stelk, m. den tjocka delen af en
hästsvans. Nk.
Rómp-räkkja, v. a. 2 ständigt jaga efter.
Hs. Jfr räkkja 2.
Rómp-öl el. rump-öl, f. ryggstycke i en sele.
Dls.,bhl. Fn. ól, f. skinnrem.
Rumpa el. rympa, v. n. 1 gå baklänges;
om båtar. Ul.
Rump·band, n. skinnremmen till och
omkring hästsvansen. Dl.
Rumpe·drag, n. 1) id.; 2) ett barn som
jemt följer modren. Sm.
Rumpe-gris, m. yngsta barnet. Nk.
Rumpen, m. def. räfven. Ög. m. fl.
Rumpe-rå, m. egentl. rump-vrå; diktadt
ortnamn. A. ”Hvart ska du gå”? B. ”Te
Rumpe-rå, vell du följa mä, så bli vi två”,
d. ä. det angår dig icke hvart jag går. Vg.
Jfr ro 3.
Rumpe-tróll, n. grodunge innan han vuxit
ut. Vg. N. rumpatroll; d. rumpetrold.
Rump·skatt, m. plikt till kyrkan för
otidigt sänglag; speord. Bhl.,sm.
Rump-gjórd, f. gördel kring länderna. G.
Väv-rómpa, f. ändan af varpen, som
sammanknytes. Sdm.
RóMPA 2, s. rempa.
ROMUAR (– ‿ ‿), adj. ansenlig, som fyller
sin plats. S. G. Fn. raumr, m. en som är
mycket stor till växten.
ROMÄ, v. n. synas och höras dugtigt;
synnerligen om prester som äro feta och hafva stark
stämma. G. Jfr fn. rómr, m. röst, stämma;
róma, f. rop; buller: rymja, v. n. skrika; fe.
hrêman, hrýman, ropa; gr. ῥώμη, f. styrka.
RON, s. rån 1.
RóNE, m. fiskrom. Hl. Runn (fisk-, gädd-,
laks-runn), Dl.; runn (grod-, sill-runn), Sdm.;
rune (fiska-, silla-rune), Sk., bl.; räun. S. G.;
rumm, m. id. N. G. Fn. hrogn; d. n. rogn;
nht. rogen; e. roe; skot. raun, roun; bret. rog
el. rogez (Le Gonidec, 389); frans, rogue, id.;
jfr skr. rohana, n. semen virile.
Ryna 1, f. honan af blanklaxen (Salmo
Salar). Nilssons fauna 4, 379.
Ryna 2, v. n. leka ifrån sig rommen. Ög.
(Ihre, DL.).
RONE, rone-gräs, ronne, ronskr, s. rån 1.
RONING, s. rinna, rođ.
RONNSA, f. gunga. ´Bhl. (Elfs.). Runnsa, f.
Vm.; russa, f. id. Hl.; deraf kringrunnsa,
slängrunnsa, f. Vm.
Ronnse·stång, f. gungstång, gunga. Bhl.
Stelk-russa, f. vagga, förfärdigad af
stickor. Vl. (Elfd.).
ROPA, v. n. 1 1) såsom i riksspr.; 2) säges
om visens läte i en bikupa näst före
svärmningen. Ul.; 3) talesätt: ropa ut någon. Om
någon gör oljud hos en döende, säges han ”brå den
sjuke i döden”, och den sjuke, som på detta sätt
blir brådder i döden, tros då icke kunna dö
såsom ämnadt var, utan får en långvarig och svår
dödskamp. För att bota härpå må efter gammal
sed en af de närmaste fränderna gå upp på
stugotaket och ropa den döendes namn tillika med
fadersnamnet. Detta heter att ropa ut någon,
och har till mening att kalla bort ”vården”, så
att den sjuke må bli ”feg” och kunna dö i frid.
Sm. (Värend). Jfr Hyltén-Cavallius, Värend 1,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0569.html
