Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- O
- ONG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ONGEL, ongläss, s. ungel.
ON-KóST, s. on 1.
ON-LJUST, adj. n. 1) häftigt, skarpt, ruskigt;
eg, om vindon och svår väderlek. ”Dä ä onljust
väder”. Sdm.,hs.; 2) obehagligt, hemskt, ”Inte
ä ja just rädd te gå över kjör(k)gåln, på natta,
men nog ä dä någe onljust”. Sdm.
ONNA, præp. och adv. undan. Vb.
Onna-gjo(r)hd, adj. undangjord, verkstäld.
”Onnagjohdt arbait", verkstäldt arbete. Vb.
Onna-var el. ónna~vär, n. fördevind. Vb.
ONNIN. s. vinna.
O-NODALÖS, s. noter.
O·NOSLIG, adj. ful, stygg, osnygg, illa
luktande. ”Den kärringen ser så onoslig ut”. Nästan
allm. Ihre (gl. 2, 289) härleder ordet af holl.
onnoozel, adj. oskadlig; enfaldig, narraktig,
osmaklik. ”Een onnoozel kleedje”, en dålig, usel
klädning. Jfr holl. nooselijk, adj. förskräcklig,
afskyvärd.
O-NUVLIG, adj. 1) oskicklig att handtera;
om redskap, saker; 2) långsam. Nuvlig,
knuvlig, id. Vl.
O-NYTTIG, onyttuar, s. niota.
O-NÅDI, s. nåd 1.
O-NÖDA, s. naud.
O·PASSERLI, adj. opassande, oduglig. Vb.
óPP-DAGA, adj. som går igen, är gengångare;
om aflidna. ”Han gar ópp-daga”. Fl. (GK., K.).
óPP·DÖR·STóKK, m. öfre dörrträet, som
motsvarar tröskeln. Hs.
óPPEDY SE (ipf. óppedydde se), v. r. bekänna
om sig, aflägga bekännelse om sig, uppdaga,
uppenbara ett brott, en förseelse; säges om
förbrytare. ”Han óppedydde se säl”. S. Sk.
óPPELL, m. öfre delen af en särk. S. G.
O-dail, m. id. N. G. S. ópp-löt.
óPPÉ-LYDT, adj. n. uppdagadt, kunnigt. S. Sk.
óPPENDAGAD, adj. uttröttad, utledsen. Ög.
(Ydre).
óPPEN·DAGLIG adj. uppenbar. ”Dä ä
óppendagli lögn hva han säger”. Vm. (Herv., Id.).
Af sv. öppen, adj. apertus, manifestus; dag, m. dies.
óPP·FÖDELSE-BARN. n. pl. barn uppvuxna
tillsamman; lekkamrater, barndomsvänner. Nk.
óPPFÖRS-BAKKE, m. vägens lutning uppför
en höjd. Sdm.
óPP·GJÄL, f. tröskad och okastad samt på
logen qvarliggande säd; så mycken säd som på
en gång kastas och rengöres på logen. ”I den
óppgjäla ting vä bara try tonn”. Af gjera ópp
(ipf. gjol ópp), v. a. kasta, rensa säd. Vb.
(Löfånger, Nysätra).
óPP-HÅLLSE, n. upphålls väder, vackert
väder. ”Dä blir ópphållse”. Ög.
óPP-HÄFTA, f. kedja eller rem, som fästad
vid selen uppbär skaklarne. Ul.
óPP-I-ED , adj. indecl. 1) orolig, ängsligt
fjäskig; 2) mycket glad. S. Sk.
óPP-YVYR, præp. uppöfver. Dl. (Järna).
Upp-yvyr, id. Dl. (Mora) ; óppivi-at, uppåt. Dl.
(Transtrand).
óPP·KASTE-RED, adj. färdig till uppkastning,
plågad af qväljning. Kl.
óPP-KÄFTIG, s. käft.
óPP·LAND, ópplänning, s. land.
óPP-LEGA, s. ligga.
óPP-LJUST, g. ljos.
óPPLYKKJA, f. vippsnara. Hs.
óPP-LÅT, v. a. hålla fal, aflåta, sälja. Jtl.
S. läta 2.
óPP-LÄSST, adj. då båda ändarne af en
timmerstock köres på vagn eller kälke. Då blott
storändan köres och lilländan släpas på marken,
kallas det att köra släpe. Sm.
óPP-LÖT, s. liauta.
óPP-MALNING, m. konterfäj, bild af något
föremål antingen i kopparstick eller målning.
”Når den hästen va ung, va han så vakker sóm
en óppmalning”. Sk. (Kjells-Nöbbelöfs s;n i
Onsjö h.).
óPP-PASSLIG, adj. tjenstvillig. Kl.
óPP·RINNA, óppränna, óppränning,
óppränningsstol, s. rinna.
óPP-SATT, óppsittare,óppsittarstugor, s. sittja.
óPP-SLAG, ópp-slåtare-mjöl, s. sia.
óPP-SLÅ BRÄ, f. bottenbetäckning på en
släde eller kärra. Vb.
óPP-SMAJT, s. smita.
óPP-SNUSED, adj. pyntad, prydd. ”Håret va
så óppsnused på’na”. Sk. (Ox.).
óPP-STALL·LÄR, s. lär.
óPP-STINARI(G), adj. stursk. Sk.
óPP·STóP, s. stupa.
óPP-STóPA, adj. bångstyrig, argsinnt, häftig,
krånglig. ”En óppstópa kar(l)”. Hs. (Db., Bj.).
Fsv. opstuppa, adj. alltför mycken. Sv. Pr. L.
XX, s. 68: ”opstuppa daglika drikkio ok fyllo”.
Sv. Järt. Post. s. 98: ”flore opstupa daglika
drikkio ok fyllo”; fn. ofurstoppa, adj. nimius; ofstopi,
m. häftighet, våldsamhet (i sinne eller beteende);
ofstopamadr, m. man at en öfvermodig och
häftig karakter. Jfr stupa.
óPP-STÄLLD, adj. blottstäld, rådlös. Nb.,vb.
óPP·SUDDEN, s. sittja.
óPP-SYN, s. siå.
óPP-SÖGELSE, s. söka 1.
óPP-VATN, óppvatå, s. vatten.
óPP-ÄT, ópp-ätter, adv. uppåt, uppefter. Vb.
OR 1, pron. poss. indeel. vår. ”En av öre”,
en af de våra. S. G. Or el. wär, Dl. Fsv. or,
pron. adj. vår. GL.; fn. orr, pron. adj. id. S.
oenn, oä, vår 1. Jfr Rdq. 2, 486.
OR 2, n. rom och mjölke hos strömming vid
lektiden. Åm. (Själevad m. fl.). Jfr gr. ὀρός,
m. mjölkvassle: serum.
Ora, v. n. 1 leka; om strömming.
”Strömmingen orar”. Åm.
OR 3, -en, m. stenlagd grund, stensättning.
Sten-ōr, m. Sk. N.or, ur, f. stengrund,
stenmuren; fn. urđ, f. stenig baeke. Jfr ora.
OR 4, m. mjölmask, mask i unket mjöl
Acarus siro. Allm. Mjöl·flått, m. id. Götal. Jfr
orna 2.
OR 5, s. ord, ol 2.
ORA, f. 1) tät och stenig skogsbacke. Vg.;
2) stenig vild mark, bevuxen med små trän,
enbuskar och ljung. Sk. (Halmstads s:n i
Luggude h.): 3) stor skog, urskog. ”Köra te oran”,
köra till skogen. Deraf namn på flera stora
skogar, t. ex. Sjöbo ora, Tostarpa-ora. Sk. (Färs,
Onsjö, Harjagers, Albo, Ing., N. Isbo, Villands
h.) Jfr n. ur, urd, or, f. stengrund, stenig mark;
stenig och vild trakt som omger fjällens rötter ;
fn. urđ, f. stenig backe. Deraf sv. ur-oxe,
orr-höna, orrhöns.
Ora·gräs, oren·gräs, orna·gräs, n. eg.
skogsgräs: Melampyrum sylvaticum, pratense.
Götal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0517.html
