Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- M
- MIL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Millinge, m. den mellerste. ”Han ä
millingen bland barna”. Vm. (Herv., id,). N.
meling.
Mill-lut, m. torrved, som sitter på
mellersta delen af stammen på en tall. G. Lut,
m. lott, del; s, liauta.
MILTI, n. mjelte. Miälta, (def. miältað), n.
id. Dl. Milt, melt, m. Vg. (Vadsbo); miltä, m.
G.; milte, m. Bl.; milt, milte, m. Sk.; melt,
milt, melter, -n, m. Sm.; milter (def. miltra),
f. id. ”Miltra hugger mäk”. Vg.,sm. Fsv.
miælti, m. mjelte. Svenska Harpestreng, s. 61;
fn. milti, n.; d., ns. milte; fht. milzi; mht. milze;
nht. milz; fe. milte; e. milt; skot. melt, id.
Jfr mällta 1.
Milta-hugg, n. stickning i mjelten;
smärta i sidan förorsakad af stark ansträngning, i
synnerhet löpande. Sk. (Ing.). Miält-ågg,
n. id. Dl. (Mora). N. miltehogg.
Miltra el. meltra. v. a. 1 slå någon så
att mjelten skadas. ”Meltra någon”. Sm.
(Vestbo). Milta, v. a. 1 id. ”De ä färia att rent
milta hinann.” Sk. (Ox.).
Mjälltrad, adj. (eg. p. p.) som tagit
skada till mjelten genom häftig stöt; om
kreatur. Ög. (Ydre).
MIL-VED, m. så mycken ved, som åtgår till
en vanlig kolmila. Gstr.
MIMMRA, s. munn.
MIN, præp. med. Dl.
MINĀS (— —) m. minskning indragning. G.
MINGLA, v. n. 1 mäta, måla nidskt.
”Mingla i”. Kl.
MINGE-GRÄS, n. Anthirrinum Linaria.
Wahlenberg, fl. suec.
MINGLE-GARN, s. garn 1.
MINGST (ipf.-ä), v. a. mista, förlora. ”Ji a
mingstä marra min”, jag har mistat mitt sto. Vb.
MINKA 1, 1) v. n. 1 aftaga, minskas, blifva
mindre. V. Dl. Miink (ipf.-ä), v. a. o. n.
minska, aftaga i skyndsamhet, växt, styrka,
fruktbarhet. ”Dagen mink”, det lider mot aftonen.
”Dagarna mink”, dagarne blifva korta (mot
hösten). ”Du har minkä underhållä mätt”, du har
minskat mitt underhåll. ”Vattnä ha minkä i
källa”, vattnet har minskats i brunnen. ”Vattnä ha
minkä ti bäkkom”. ”Pójken raka ópp i byggjen,
men a börja miink i väkst’n”, gossen växte
hastigt i början, men nu växer han mindre fort.
”Änga ha minkä”, ängarne gifva mindre
afkastning. Vb. Minka å, id. Hs. ”He minka mä
pengan”, penningarne blifva sällsynta. Fl. (Öb.);
2) v. a. småningom utdela af något, så länge
deraf finnes; minska. Sdm. Minnserä, v. a.
minska. G. Fn. minka, v. a. o. n. förminska,
göra mindre, förminskas; n. minka, id.; af roten
min; fn. minni, adj. kompar. mindre.
MINKA 2 (pl.-kor), f. liten märr. Vg.,sm,bl.
Minker, m. liten, ej särdeles stark häst. Sm. Är
roten till detta ord minka 1? Eller är det
befryndadt med lt. mannus, m. liten gallisk häst?
Jfr manneset.
Minka, v. n. 1 springa smått, men lifligt;
om hästar. ”Minka på”! Sm.
MINKA 3, s. miga.
MINNE 1, n. minne. Riksspr. Fsv., fn. minni.
Deraf j munarterna:
Minna, v. a. o. n. 1 påminna; minnas,
påminna sig. ”Ja kan inte minna, minna me”.
Sm.,bl. Minna (minga), v. a. påminna. Sk.
Minn’ å, v. a. id. Dl. Fn., n. minna, id.
Minne·spak, (uttalasas stundom minnäsbak),
adj. som har godt minne. Vb. Fsv. spaker,
adj. klok, vis; fn. spakr, id. Jfr. känn-spak.
Minnug, adj. minnesgod, som har godt
minne. Hs. (Db.,Bj.). Fn. minnugr; n. minnug.
Minnäs-väL, adj. minnesvärd, som bör
läggas på minnet. Vb.
Nö-minnt, adj. som har trögt minne. Vm.
(Herv., Id.). Jfr naud.
O-minne, n. dåligt minne, glömska. Nb.,vb.
Fsv. ominne, n. id.; deraf ominnoger, adj.
glömsk. S. Born. f. 108 v.: ”ominnogh guds
goda gærninga”.; fn. óminni, n. glömska.
MINNE 2, adv. mindre. ”Mä minne du säjer
me dä”. Sm. Fsv., fn. minna, adv.; moes. mins,
minz, id.
MINNE 3, s. munn.
MINSKE-VEKA, f. nästan veckan efter
flyttningstiden vid michaeli; tjenstefolks frivecka. Vg.,
sm. (Vestbo). Af sv. minska, minuere, ”quia
famuli et ancillæ tune minuuntnr”. (Hof, 205).
Jfr slankevekka, vika.
MINST (miinst, ipf. minstä), v. a. mista,
förlora. ”Ji a minsta häst’n männ. Han minstä
häst’n sänn”. Vb.
MINSTENS, minstingens, adv. åtminstone. Sk.
Minstingen, Bhl.; te minstingen; minstingenes,
id. Fl. (Nl.).
MISA f. ostvassle. Dl. (Orsa). Mesa,
missu, messu, f. id. Hs. Mesu, messu, missu, -n,
f. Vb., nb.; mysu, f. Dl. (Elfdalen, Våmh.,
Mora); mese, f. Mp.,åm.; myssja, f. Vm.,ul.;
måså, f. id. Jtl. Fn. misa, mysa, f. ostvassle;
n. mysa, mysu, møse, musu, f. id. Måhända att
detta ord är, såsom Grimra (gesch. d. d. spr. 2,
699) förmodat, lånadt af lapp, misso el. missu.
mjölkvassle. Jfr arab. ## masl, mjölkvassle;
skr. mastu, n. id., osset, misin, kärnmjölk. (Rosen,
über die ossetische sprache. Abhandl. d. königl.
akad. d. wissensch. zu Berlin 1845, 8. 393);
misyn, sur mjölk. (Sjögren, ossetische studien,
s. 600). S. mesa.
MISAMT, s. misi(g), miss.
MISKEN, s. musken 1.
MISS, oskiljaktig partikel, som i riksspråket
och munarterna tillägges i början af ord ock
betecknar brist, fel. I våra munarter beter
ordet ock mess. Fsv. mis, oskiljaktig partikel,
utmärkande brist, fel; fn. mis; mht., fsax., fe., e.,
holl. miss, mis; nfris. mes; moes. missa, id.
Denna numera oskiljaktiga partikel mis har,
såsom Grimm (gr. 3, 470) nämnt, utan tvifvel
ursprungligen varit ett substantivum ock utmärkt:
omvexling, olikhet, brist. Denna åsigt bekräftas af
följande: ordet förekommer såsom åtskildt i fn. mis
el. miss, a) af vägen, på oriktig väg; b) mot rätt
och billighet. A mis, vexelvis: ”þeir fóruz å
mis”. Fara á mis við; a) gå förbi; b) gå miste
om. I dessa talesätt utmärker den föresatta
prepositionen tydligen ett substantivum. Moes.
missô, inbördes, ömsesidigt, sättes också efter de
personliga pronomina. I mht. finnes ett
substantiv misse, f. fel; skot. miss, skada» brist; holl.
mis, f. brist, fel, misstag; mis, adj. felaktig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0469.html
