Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- L
- LOM ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lomm-klókka, f. fickur. Sk. (Ox.). D.
lomme-uhr.
Lumma-säkk, m. byxficka. Sm.
LOMMA 2, s. loma.
LOMMA 3. s. ljumma.
LóMM_DRUG, s. lumm.
LOMMER, n. trög, långsam, tafatt menniska.
Vb. Jfr swz. lummern, v. n. vara lat, slå dank.
(Stalder 2, 184); s. loma.
LOMMERT, lomt, s. ly 1.
LONA 1, v. n. 1 upphöra, stanna af. ”Värken
lonar”. Sm. (Finveden). Jfr fn. lon, n.
upphörande, uppehåll. Ordet, som Grimm förmodat vara i
vårt mål utdödt, lefver således qvar.
LONA 2 (lònnte, lònnt), v. a. o. n. lyssna. Hs.
(Db.). Jfr lyas.
LONGA, v. n. 1 springa fort. ”Dä va rysligt
hva han longar åsta”. Sk. (Skytts h.). Jfr loma,
lomma, sv. lunka.
LONNEN, f. pl. def. tvenne träklossar, som
uppehålla skaften i en väfstol. Vb. (Nysätra). Fn.
hlunnr, m. kafle. Jfr luna 3.
LO-NÅL, f. en större knappnål. Bhl. (Foss).
LOP, s. laup, laupä.
LOPEN, lóppe-ris, lópp-sup, s. laupä.
LORA 1, v. d. 1 gå sakta; vara senfärdig. Vg.,
pls. Lura, v. n. 1) id. Sm. (Uppvidd.); 2) sakta
af. ”Dä lurar å brinner”. Vm.,bhl.,hl. ”Dä lurar
på”; om vädret. Vg. (Elfeb.). Jfr fn. lóra f.
trög menniska.
Lurka 1, v. n. 1 långsamt göra något ”Ja
lurkar mä’et så möe ja kómmer ut mä”. Sm.
Lurka 2, f. ohyfsad, trög qvinna. Sm.
LORA 2, v. n. 1 hastigt fladdra upp, flamma
upp, brinna friskt, lysa till; om eld. ”Elden lorar
ópp”. Sm. (Sunnerbo, Albo), kl.,öl. Lorä, id. G.
Lura, 1) id. ”Dä lurar i spisen”. Vm.,nk.,sm.;
2) fig. gå med fart; om en hastig rörelse. ”Dä
lurar i väg; dä lura’ unna”. Sdm.,nk. Af fn.
loga) v. n. brinna. Har troligen ursprungligen
hetat logra, v. n. freqvent. Nht. lodern, v. n.
Lora, f. låga, flamma. Kl.
Lorga, v. n. 1 häftigt låga. Ul.
Lör, adj. 1) eldfängd, som lätt låter antända
sig. Kl. (Möre, Stranda), bl. (Östra h.). Lur,
id. Sm.; 2) kätrjefull, kåt. Sm.,kl.,bl.; 3) skarp,
hvass. ”Kniven, lien ä lör”. Sm.
LORA 3 (pl.-ror), f. mjuk träck efter
hornboskap ute på marken. Nk. Jfr lort.
LORT, m. 1) eg. (i riksspr.) träck, smuts,
orenlighet. ”Når lort kommer te välde, skiter han
ner både kar å skrälle”. Ordspr. Sk.; 2) ogräs.
”Riva lort”, bortrensa ogräs. Nk.,ög. Mög, m.
id. S. Sk.; 3) skräp; allt det som är ringa, dåligt.
”Gósse-lorten, lort-p6jken”, m. def. Sm. D. lort,
smuts, orenlighet; jfr it. lordura, lordezza,
orenlighet.
Lorta, v. a. 1 smutsa. ”Lorta ner, lorta
sej”. Allm. N. lorta, id.; it. lordare, orena.
Lorteri, n. spöke. Bl.
Lort-färdig, adj. smutsfärdig; om
fruntimmer. Ällm.
Lortig, adj. smutsig. Allm. Lorted. Sk.
Lort-labba, f. osnygg och orenlig qvinna.
Ög. jort-lólla, f. Sdm.,vm. I andra
landskaper lort-lólla, f.; lort-magga, f. Nk.
Lort-or(d), n. stickord, pik. Sm.
Lort-skrika, f. lilla törnskatan: Lanius
collurio. Nk.
Lort-sugga, f. smutsigt fruntimmer, Sm.
Lort-vasker, m. orenlig pojke. Allm,
Lort-väska, f. smutsigt fruntimmer. Sm.
LORV, s. lurv.
LORVA, f. vårdslös och osnygg qvinsperson.
Vm. Jfr lurv.
LO-SITTARE, m. person som sitter i
lovartsidan på en båt. Bhl.
LO-SLEV, s. lu(g)e.
LO-SLITEN, s. ljuda.
LOSTÄLÄ, s. lusta sig.
LOTA, lóta-får, lóta-kutte, lótta, lótt-bruk,
lótt-fällé, lóttning, s. liauta.
LOTTRA, v. n. 1 lofva och icke hålla; prata
strunt. Hl. (Skällinge).
Lottra, f. en menniska, vid hvilkens ord
man ej kan fästa något afseende. Hl. (Skällinge).
Jfr fn. loddarn, m. odugling; mht. loter, m.
lättsinnig menniska, odugling (Ben. 1, 1044);
kärnt. luoder, m. id. (Lexer, 181).
LóU(G), adj. ledig. Hs. (Db.).
LOVA, v, n. 1 hemligen stryka omkring, t. ex.
om en tjuf. Sm., bl. Löva, id. Sm.
Lovera, v. n. 1 1) spatsera, vandra
omkring; 2) spionera. Sm.
LOVE (pl.-var), m. inre sidan af flata handen.
Svea land. I stadsspråket utmärker love,
handled, men detta är ej den egentliga och
ursprungliga bemärkelsen. Fsv. lovi, lojt, m. inre vidan
af handen. Biærk. R. GL. Run-urk. s. 284. Gl.
ordspr. 848, 972; fn. lófi, m. a) inre sidan af
handen; b) hand; n. love, m. inre sidan af
handen; fe. lôf, f.; skot. loof (pl. looves); cy. llawj;
moes. lofa, m. id.
LóVRA, v, n. 1 uttrycka tillfridsställelse; om
hunden, då han genom läte tillkännagifver sin
belåtenhet. ”Hōngen lóvrar mä rómpan». Sk. (Ox.).
D. logre.
LO-VÄG, s. lo 1.
LóYSKUR el. lóysk, n. bar, trädlös fläck inuti
en eljest tätvuxen skog. G. Fsv. loyski, n.
barfläck å hufvudsvålen (genom hårets afryckande).
GL.
Lóyskuggur, adj. (om skog), som har små
fria platser. ”Här jär så lóyskut äi skogen”.
G. (F.).
LU 1, s. luv 2.
LU 2, s. liauda.
LUA, s. luv 1.
LUBBA, v. n. 1 vara långsam, trög. Sm.
Går-lubba, f. smutsig och klumpig qvinna.
Vm.,nk. S. går.
Lubba, f. trög och klumpig qvinna. Vm.—sm.
Lubber, m. tjock, klumpig och trög karl. Sm.
Lobbå, i. klumpig menniska. F1.(GK.). N. lubb,
m., lubba, f. tjock och fyllig menniska; e. lubber,
m. bondluns; ns. lobbes, id. (B. W. B. 3, 77).
Lubbig, adj. tjock och klumpig. Vg.,sm.
Lobbig, id. Bl. N. lubben; d. lubbet.
LUBBEN, m. defin.? som blifvit efter bland
tvenne eller flera täflande om hvilken som först
må hinna äta sin portion, tömma sin tallrik. ”Du
varat lubben”, du blef efter. Vm. Jfr lubba.
LUDD, ludin, ludur, s. ljuda.
LUDDER (def. luddera), pl., ludder-dagar, m.
pl. de tre föregående och efterföljande dagarne
vid den l:ste maj (gamla och nya stylen). På
dessa dagar, som vanligen äro stormiga och
regniga, tror man att vargarne föda. ”Nu ä dä kållt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0442.html
