Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- K
- KÄT ...
- L
- L ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett litet rum). Kl. Gl. sv. kætta, v. a.
innesluta, omringa. Tegel, Gustaf I:s hist. 1, 277.
Kätte-kalv, m. kalf som står i kätte. Ög.
Trå-kitta, m. större inhägnad af odlad
mark. Benämnes stundom trå och utmärker ett
gärde eller en större slog-vidd, afhägnad frän
omgifvande tägter. Dl. (Särna).
KÄTÄ, s. kåta 2.
KÄUDRÄ, s. kutträ.
KÄUK, käuking, s. kåuka.
KÄURÄ, s. kura 1.
KÄUSÄ, s. kuskja.
KÄUT, käut-slummp, s. kut 1.
KÄV, ost-skum. Dl. (Elfd.). Frod-mysu, f. D1.
(Mora).
Keva, v. a. 1 skumma. "Ig ar kevat mysu".
Dl. (Elfd., Våmh., Mora).
KÄVA, kävja s. kava.
KÄVLE, kävling, s. kavel.
KÖIPÄ, v. n. taga upp vatten eller annat
flytande ämne, t. ex. med handen eller en skål. G.
KÖJTÄ U BÖJTÄ, s. kyla 1.
KÖJÄS (ipf. -ä), v. d. känna leda, vilja kasta
upp; kunna behof af, förenadt med bemödande
till, att kräka, ehuru det ej vill gå löst. Nb., vb.,
jtl. Köjis (ipf. och sup. köjist), id. "Hä köjis mej". Fl. (Öb.). Kjåvjes, id. Nb. (Ö. Cal.). Keja(kejde, kejt), v. n. vilja kräkas. Hs. (Db.). Jfr lapp. kåkot, v. n. vämjas; kåkotes, vämjelse.
KÖLA, kölla, s. kylla 1.
KÖLING, s. kullt.
KÖLLA, kölle, kölne, kölnehus, s. kól.
KÖLLSIG, köll-skär, köl-näm, s. kala 1.
KÖLSI, s. kyllä.
KÖLVA, f. bugt, t. ex. på en vägg o. d. Nk.
Kölva seg, v. n. 1 slå sig i bugter, bugta
sig. "Vägga ha kölva sej alldeles för
obegripeligt". Nk. Kjilva sej, id. Vm.
Kölvuger, adj. bugtig, ojämn; om dörrar, is
o. d. Nk. Kjilvi(g), id. Vm.
KÖNKI, adj. knutig, full med knutar och
ojämnheter; om tråd och garn. Vb. Jfr kings.
KÖNN, n., s. kind 1.
KÖNN, adj. s. kinn 2.
KÖP-REV, köpstads-gods, köpsta-klädd, köpstelig, köp-sven, s. kaupä.
KÖRA, f. oreda på garn eller tråd. Bl. Jfr
kjurra.
Körig, adj. oredig, hoptrasslad; om garn
eller tråd. "Garnet ä så körigt". Bl. (Bräkne h.).
Körsa, f. liten oredig sammangyttring på
garn eller tråd. Bl.
KÖRANDE, n. I ett körande, på en gång, utan
afbrott, i en tidsföljd. "Dä gikk i ett körande".
Vl., sk. Köre, n. id. "I ett köre". Ög. (Ydre).
Af sv. köra, v. a.
KÖRMA, s. kirma.
KÖRNA, körning, s. korn.
KÖRNING, f. pors: Myrica gale. Vg. (Valle h.).
KÖRRA, v. n. 1 rysa. "Han körrar å fryser".
Fl. (K.).
KÖTT-GÅL. s. kyt.
KÖTT-KÄKKLING, m. grå-sparf. Vb.
(Nordmaling).
KÖUK, s. kåuka.
KÖVAN (kjövan, kjövern, n. knähund, mops.
Hs. Kjevan, n. Hs. (Db.), åm. (Arnäs); kjevan, kjövan (ljudvigt på sista stafvelsen), n. Vb.;
kjivan, n. Nb. (Cal.); kjövan, n. Jtl.; kåven, n. Dl.;
kåv-vål, m. Bhl.; kjävling, m. Fl. (Öb:s skärg.).
Fsv. köværne, n. liten hund, knähund. ÖGL. fn.
kovarni, m. kovan, id. Hák. Frostuþingsl. 13:
21: þad er kovan, ef maðr tekr hendi sinni um
hálsinn, so at saman taki fingurinn"; fd. köfæn
rakke, m. id. (Skåne L. 9: 21): skot. cowan, id.
Af fsv. kovi, m. kammare, hydda, vara, v. a. vakta.
KÖÖRM (kjöörm, ipf. kjörmä,) v. n. sy illa,
hoptrassla och rynka det man syr. Vb. Jfr köörp.
Körm (kjörm), kårm, n. syarbete, som är
mycket illa och oskickligt gjordt. Vb.
KÖÖRP (kjöörp, ipf. kjörpä,) v. n. sy illa,
hoptrassla och rynka det man syr. "Skräddarn a
körpä hop tröja min, sä ji armäst römmäs ti’a",
— — si att jag näppeligen rymmes i henne. Vb.
L.
’L, förkortning af felle, conj. väl, fuller, t. ex.
ska’l, = ska felle, få’l = får felle, ha’l, = har
felle, tror’l, = tror felle. Sdm. I andra
munarter la, id. "Du går ’la mä mej? Ja ser ’la. Vi
ska ’la dä". Vg., ög., sm., kl., bhl., hl.
LA 1, n. sidenband. "Blått la, grönt la,
silkesla". Sm. Gyllen-la, n. med guld inväft sidenband,
som bäres på håret. Sk. (Ing.). Fn. hlað, n. band
till prydnad, smycke; gullhlað, n. med guld
invirkadt eller besatt band till hufvudprydnad: fsv.
gullad, n. gyllene hufvndprydnad. GL.; n. la, n.
brudsmycke, ett slags praktfull hufvudprydnad,
som bäres af brudar. Af fn. hlaða, v. a. a)
cumulare, b) construere.
LA 2 e1. lad n. 1) skedklofve, slagbord,
redskap på en väfstol, hvari skeden sättes
Ske(d)-la, väv-la. Vm., nk., ög., bl. Sla(g)-bor(d), n. id.
Sk.; 2) afbalkning, afstängning: balkarne på båda
sidor om kornlogen eller båsen; deraf bås-lad, n.
den afbalkade plats, på hvilken boskapen befinner
sig i ladugården. Vb., hs.; la-band, n. den kedja
eller vidja, som håller traljen fästad vid väggen i
en kobås. Nb. (Lule). La-bänd, n. id. Nb.
(Ö. Cal.); 3) sida t. ex. af en mur. Mur-la, n. Vb.;
4) ställe på ett skidgärde, der skidorna lätt
kunna aftagas och återläggas för att t. ex. släppa
kreaturen igenom. Bl. Fn. hlað, n. septum,
agger; af hlada, v. a.
LA 3, adj. lilla. "Hör, Stina-la!" "Kirsti-la!"
Kjersti lilla! Vg., sm.
LA 4 (præs. lar, ipf. lo, sup. ladt el. laid,
imper. la el. lav,) v. a. låta. "La va!" Bhl., hl.,
sk. "Lav oss göra dä!" Kl "Ja lo’en få lajen",
jag lät honom få lien. Hl. "La te-stå", vänta,
göra anstånd. "Ja far la te-stå mä dä si länge".
"La fór", spänna för (t. ex. en vagn). "La frå",
spänna ifrån. "La över", hölja över. Sk. D.
lade, låta; fn. lata; moes. letan.
LA 5 (ipf. lo, sup. ladt,) v. a. o. n. gjuta, hälla
i; strömma. "La i glaset. Dä regnade så dä lo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0415.html
