Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- K
- KYL ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kyll-uks, m. tjur. Dl. (Våmh.).
KYL 3, s. kyle.
KYLA, s. kylla 1.,
KYLE, m. knöl. Kyl, m. 1) böld; 2) knöl på
ryggen. "Slå en över kylan". Åm., vb. Fn. kyli,
m. böld; n. kjyle, f. knuta eller svullnad på
kroppen.
KYLL, kyllsjug, kylla-sjuga, s. kala.
KYLLA 1, f. klubba (att slå ned tjuderpinnen).
Kölla, köla, töla, tjör-köUa; äfven tör-töla, f.
f. (föråldr.), id. Sk. Kyla, f. klubba (till
murbruk). Hl. Kölva el. kölvå, f. en med pik skodd
käpp, som begagnas vid skridskoåkning; öfre
ändan deraf är ofta försedd med en nedåtvänd med
hulling skodd spets eller krökt harpun, som
begagnas vid utterjagt och kallas ótter-gadd, m. Fl.
(Ingo). K uttalas öfverallt mjukt. Fsv. kylfva,
f. klubba. Iw. o. Gaw. v. 4529; fn. kylfva, f.; d.
kølle; mht. kiule f. (Ben. 1, 822); ns. küle, f.
nht. keule, f. id.; osset. qil, en klubba, tjock käpp.
Kölna, v. a. 1 slå, dänga till; törna emot.
"Kölna’n på skallen! Kölna mot väggen". Sk.
(N. Åsbo).
KYLLA 2, s. kyl 2.
KYLLA, kylle-stikkor, s. kól.
KYLLING, s. kókk.
KYLLÄ, f. en samling (af något smått
lefvande) i en klunga. Gäjting-kyllä, f. getingbo. G.
Jfr kyl 2.
KYLLÄR el. kjöllär (ipf. -llrä), v. a. knyta ihop
ett bylte, en samling af allahanda saker. Nb., vb.
Kylls el. kjölls, f. o. n. bylte, innehållande
hvarjehanda saker; oordnad samling af något.
Vb. Kylls, n. något oredigt, löst hängande. G.
Kyllsa, f. 1) klunga, hop, hög. "E kyllsa mä
getingar". Nk.; 2) oordnade veck på kläder.
"Dä sitter allt i en kyllsa". Vm., nk.; 3)
slem-klimp, slem-massa, som uppkastas i sjukdomar.
Nk.; 4) knippa (af något sammanhängande);
hoprörd och invecklad massa. Ul. (Rosl.), sdm.,
8g., vg. Äfven köllsa, f. id. Vg., ul. Deraf
tarm-kyllsa, tras-kyllsa, f. Sdm.
Kyllsa, v. a. 1 1) röra ihop. "Kyllsa ihop".
Ög.; 2) skocka sig, draga sig tillsammans i
oordentliga veck; om kläder. "Dä ä förfaseligt
hva dä ha kyllsa ihop sej". Nk. Kyyls (ipf.
kylsä), v. a. knyta vårdslöst ihop något. Vb.
Kyllsuger, adj. som sitter i oordentliga
veck; rynkig, t. ex. om gångkläder. Nk.
Kyllsi, id. Ög. Kylsi, knutig, knölig. Kyllsu,
påsig, ojämnt hängande. G. Kölsi, a) pösande,
utstående. Vg.; b) intrasslad, ojämn; om garn.
Sm.
KYLT, f. börda. Vb. Kylte, n. bylte, knippa.
Hs. Jfr kilta 1.
KYLTA, f. oredigt, hoptrassladt garn, som ej
kan upplösas. Åm. Jfr kyllsa.
Kylt (kyylt, ipf. kytä), v. a. o. n. 1) knyta
vårdslöst ihop något. "Hvo jär ä du kyylt å
byylt vä allt för sla?" 2) bära något tungt. Vb.
Kylta el. kyllta, v. n. 1 1) knyta vårdslöst
ihop. "Kyllta ihop". Ög.; 2; gå trögt och
långsamt med något. "Kylta mä nået". Åm.; 3)
tala oredigt, ntan besked. Åm., vg. (Kind).
KYLVÄ, v. n. 1 ej tala redigt, slabbra. G.
KYMMRA, kymmrad, s. kummer 2.
KYNDIG, kyndilä, kynnig, s. kynne.
KYNG (pl. -ar), m. 1) värk hos en
barnaföderska. "Ho hade starka kynga i sitt barnafänge".
Ög., sm., kl., bl.; 2) hastigt och häftigt sjukdoms-
anfall, häftigt påkommande smärta (t. ex. håll,
hosta). "Kyngarne komma åt (el. sätta åt)
honom. Du får väl tåla de mä kyngarne. Må tro
han har allt sia kyngar". Sm., kl., öl., bl. Kång
n. id. "Dä kommer såna kång på barne". Nk.,
vm.; 3) hvarochen svår stund eller belägenhet.
"Dä va en farlig kyng". Sm.;. 4) stund, liten tid;
hvarf, omgång, omskifte. "En kyng i fjor. Ja va
der bara en kyng", en liten stund. "Ja trassk
första kyngen. Låt oss tröska än en kyng! I
eftermidda ha vi tósskat två dugtia kyng". Ög., sm.
kl., hl. (Breareds s:n), sk. (Ox.). Känn, n. id.
"Bia ett litet känn!" Sk. (Ox.); 5) häftig anfall af
regn; regnskur. "Mellan kyngarne", under
uppehållen mellan regnskurarne. Sm. D. kynder, pl.
värk hos en barnaföderska; fn. kyniaz, aflas,
födas; fht. koennan, propagare (Graff 4, 451).
Jfr beslägtade ord anförda under kynne.
Barn-kyngar, barsel-kyngar, m. pl.
födslovärk. Sm.
Efter-kyng, m. eftervärk. Sm., öl.
Hoste-kyng, n. häftigt anfali af hosta. Sk.
(Ox.).
Kynga-tals, adv. rycktals, då och då, med
vissa mellanskof; om sjukdomsanfall. Sm., bl.
Kyng-tals, id. "Dä kommer kyngtals åt’n".
Ög. Kynge-vis, adv. id, "Sjugdommen
kommer i kynge-vis". S. Sk.
KYNGE, n. knippa, bylte. Ul. Jfr kynk
KYNGES-MÄSSA, s. kinda.
KYNK (kyynk; ipf. -ä. Båda bokstäfverna k=k
i ordet kärlek), v. a. rynka ihop i bucklor och
veck; sy slarfvigt. Vb.
KYNNE, n. 1) anlag, medfödt anlag; lynne,
sinnesart. "Godt, ondt kynne". Hs., gstr., vl., ög.,
sm. (Vestbo). Könn, n. sinne, sinnelag. Vb.;
deraf sv. okynne, n., okynnig, adj.; 2) husfolk,
familj. "Han har stort kynne. Takk för mej å
mitt kynne!" Sm. Kjunne, n. en hop folk. Sm.
(Vestbo). Fsv. kynne, kynni, n. art, sed. Sv.
Med. Bib. 1, 391. Cod. Bildst. s. 880. Gl. Ordspr.
373; deraf sammans. okynne, n. okynne: malum
ingenium. Kristoph. LL. BB. k. 47; n. kynde, n.
sinnelag; kynd, f. a) art, natur, beskaffenhet; b)
slägt; d. d. kynd, natur, seder; karakter; fn.
kynni, n. a) sinnesart; sedvana; b) gästvänlighet;
c) frände, slägtingar; d) hus: "låta loga leika um
kynni". Fornaldar sögur Norbrlanda, ed. C.C.
Rafn. 2, 273, 3; kyn, n. slägt, kön; kynd, f. slägt,
afkomma; ns. kunne, familj: "kind und kunne
mitbringen"; mht. künne, n. slägt, familj,
frändskap; fht. kunni, n. slägt, afkomma, frändskap
(Graff 4, 438); holl. kunne, f. slägt, kön: "de
zwakke kunne", qvinkönet; fe. cyn, cynn, n. slägt;
cynd, gecynd, gecind, f. anlag; e. kin, slag, slägte;
art, natur; kön; slägting; moes. kuni, n.: gr.
γένος, n.; lt. genus, n.; gael. cine, cinneadh, m.
slägt, familj. Likasom lt. ingenium, n. medfödd
sinnesart och beskaffenhet, härledes af lt. gignere
(hvars gamla grundform är genere, Varro hos
Prisc), v. a. föda, afla, på samma sätt vårt
kynne, af mht. kinnen (kan, kunnen), v. a. afla. Jfr
Grimm, gr. 2, 39, gesch. d. d. apr. 901.
God-kynt, adj. som har god sinnesart,
godmodig. Vl. N. gokjynt, id.
Kyndig, kynni, adj. 1) som är af stolt
sinnelag; stor på sig, inbilsk, som tycker om sig
sjelf. Kynnig, kjonnig, id. Sm. (Vestbo,
Östbo), bl. Kyndo(g), id. Fl. (NK.); 2) myndig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0406.html
