Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KVI ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
quenkeln, sucka (Schmeller 4,88); kärnt. kwienz’n,
qvida (Lexer, 170); ns. quinen, klaga (B. W. B.
3, 408); cy. cwyn, m. gråt, klagan; cwyno, gråta;
jämra sig; moes. qvainon, gråta, begråta;
πενϑεῖν fe. cvinan (cvân, cvinon, cvinen), tvina;
cvincan (cvanc, cvuncon, cvuncen), aftyna, vissna
bort. Jfr kvia.
Kvinklig, adj. 1) sjuklig, opasslig. Sm.; 2)
aftynande; t. ex. om ett sjukt barn. Bl.
Kvinn-fólka-lip, n. gråt af fruntimmer. Sm.
Kvinn-fólks-menskä, n. qvinna.
Kvinne-mennskä, n. id. G.
Kvinn-hjon, n. qvinsperson. Fl. (Pargas).
Kvinno-altare, s. julaltare.
Kvinnsk, adj. kättjefull; om manfolk. Vm.
(Herv., Id.).
Kvinn-timbar, n. fruntimmer; (stundom på
skämt). G.
Kvinna-mässä, f. kyndelsmessa; troligen
blott en skämtsam förvridning af kyndels-mässa.
G.
Kvinn-mäss-knåbben, m. def. oväder
omkring kyndelsmessotiden. G. Kyndelsmässo-knutar,
m. pl. id. S. Sverige.
Kvinnsa, f. qvinfolk. Kl. (Stranda).
Kvinn-sida, f. eg. qvinnosida; hvad som
hörer till hustrun eller fruntimren på gården. ”Hä
jär int ann dåligt vä kvinnsida i den gåln”, i
den gården råder en dålig, overksam, sjuklig
eller slösaktig hustru (allt efter omständigheterna),
o. s. v.; mannen har litet eller intet biträde
af sin hustru eller sina fruntimmer eller blir
genom deras förvållande till sin jordiska välfärd
förstörd. Vb.
Kvinnsku, f. 1) mödom; 2) äkta hustrus ära.
Norrl. (enl. Ihre, D.L. 101). Fsv. qvinska, f.
qvinlig heder. Biærk. R. 15,4; fn. kvennska, f.
a) mulieritas; b) pudor muliebris. (Egils.).
Kvinnsl, n. qvinna, qvinfolk. Ög.
Kverla, v. n. 1 1) jämra sig, qvida, t. ex.
om ett litet sjukt barn. "Barnet kverlar"; 2)
skrocka; om hönor då de vilja värpa. "Hönera
kverla". Sm. Jfr kvidla.
Kverlan, f. jämrande, klagan; t. ex. om ett
litet sjukt barn. Sm. Jfr kvillan.
Kvirrig, adj. som jämrar sig. Mp.
Kyrlot, adj. otålig, knarrig. Sm.
Kvista, v.a. 1 l) eg. (såsom i riksspr.) afhugga
qvistar af trän; 2) skilja åt. "Kvista tarmarne",
skilja tarmarne från kött; 3) kvista ryggen,
hugga ryggraden ur ett slagtadt kreatur. Vm.
(Herv., Id.).
Kvist-fógel, m. fogel, som sitter i trän på
qvistarne och icke på marken. Ög.
Kvistig, adj. 1) eg. full af qvistar. Riksspr.;
2) svår att behandla, svårfattlig, kinkig. Allm.
Kvänne, num. ord. tvenne. Kl.
Grå-kwåda, f. grankåda. Dl. (Mora).
Gräne-kvadå, f. G. (F.).
Går-koa, f. sämre kåda, som ej duger att
tugga. Mp. Giru-kwåda (läs: djiru-kwåda), f.
Dl. (Garberg, Mora); gyri-kwåda (läs:
djyri-kwåda), f. id. Dl. (Orsa).
Ko-gär (mjukt g), n. eg. kåd-bildning; ställe
på ett barrträ, der man med knif eller yxa gjort
en inskärning eller afbarkat en liten bit, så att
saften kan stanna der och bilda kåda. Jtl. Af
gära v. a. göra, bilda.
Ko-lobb, m. ett redskap, hvarmed liar
hvässas, och består af en på båda sidor rännformigt
urhålkad trästicka, hvari är gjuten en blandning
af kåda och sand, som sedermera tillhårdnar
och begagnas såsom bryne. Dylikt verktyg för
samma ändamål bestrykes äfven med kokhett
beck, hvarpå strös fin sand och kallas
strykstikka. Vb.
Ko-skate, m. kådig, vissnad topp på en
tall. Hs. (Norrbo). S. skate.
Kvad, n. ett slags kitt, utgörande en
kådaktig massa, som vid näfvers bränning afskrapas i
vatten, tuggas och blifver ett spänstigt ämne,
hvilket åter värmes vid eld och användes att
hopfästa sönderslagna lerkärl. Sdm. Kväd, n. Åm.;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
