- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
339

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KNO ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


KNOSE (pl. -sar), m. 1) knöl, utväxt; kula;
bulnad; 2) mindre knubbe, som är svår att få
sönder och derföre kastas hel på elden. Emedan
de brinna långsamt, begagnas de gerna af allmogen
under de långa vinteraftnarne och kallas
kvälls-knosar. Sdm. (Öfver-Selö, Björkvik,
Vingåker m. fl.); 3) kort och tjock karl; 4) kort och
tjockt kreatur. Jfr fe. cnos, n. nodus. L.
Ettmüller, Lex. anglos. 397.

KNOSOR, pl. kringlor och finare bakverk. Kl.,
sm. (Uppvid.). Knos, knose, m. ett slags
karameller, vridna i spiral. Nk. Jfr gnoser.

KNOT, m. knapp. Käpp-knot, m. käpp-knapp,
kryckan eller handtaget på en käpp. Sk.

KNOTA, v. n. 1 sätta upp hufvudet, stoltsera;
om hästar. Hs. (Db.).

KNóTT 1, n. 1) eg. ett slags mycket små myggor:
Simulia reptans. Riksspr. Knätt, n. Sm.,kl.;
knatt, n. id. Kl. O-knött, n. Sm.; 2) smekord till
barn. ”Du jär ä litä knótt”. Vb.; 3) vedernamn
för frälsebönder; deraf frälse-knótt, n. Nk.

KNóTT 2, knätt, n. någonting som är litet;
tillfogas substantiver. Knótt brukas om ting, knätt
om lefvande varelser. Plommon-knótt, n. litet
plommon, ägga-knótt, n. litet ägg; hele-knätt, n.
liten gosse; lamma-knätt, n. litet lam. Hl.
(Skällinge). Knot, n. id.; deraf äpple-knot, nyst-knot.
Sm. Knotter, n. kart. Vb.

KNOTTRUG, adj. 1) eg. knottrig, full med
knottror; t. ex. om potäter, hud; 2) mycket kort
och starkt krusad; om får. Om ull eller hår är
långt och krusadt, heter det knóllrugt. Sdm.

KNUBBE (pl. -ar), m. 1) eg. kort knutig stock.
Riksspr.; 2) stor knöl. Hs. Knóbb, m. a) id.; b)
fet, undersätsig menniska. Sdm.—sk. Oks-knubb,
m. liten oxe. Hs.,vm. Ns. knubbe, m. ”ein
grobes knotiges stück holz” (Richey, 132).

Knubbelin, adj. trind, fet. Hs. (Db.).

Knubbig, adj. 1) knölig. Hs. m. fl.
Knåbblug, adj. knölig, ojämn. G.; 2) kort, men
mycket fet. Riksspr.

Knybbel, m. 1) större vedträ eller knubb,
som är qvistig och ej kan klyfvas; kort och
knölig käpp. Ög. (Ydre). Knyffel, m. knölig
käpp. Vm.; 2) liten och tjock oxe. Knyppel,
m. Ul. Stut-knybbel, m. Sdm. (enl. Ihre, DL.
95). Oks-knyffel, m. id. Vm. Tjur-knyffel;
m. kort och tjock ung tjur. Sdm. Holl.
knobbel, m. knuta (på hand eller gren).

Knybbla, v. a. 1 siå. Ög. (Ydre). Knyffla,
id. Vm.

KNUGG, s. kno 1.

KNUGGA, v. a. 1 krossa; om salt. Ul. Jfr
sv. gnugga.

KNUKKLA, knukklig, knykkla, s. kno 1.

KNULA (pl. -lor), f. 1) knöl. Fotknula, f.
fotknöl. Nk. Knyla, f. knöl. Ög. (Ydre); 2)
svullnad. ”Ja fekk e stor knula i skallen”. Nk. Nht.
knaul.

KNUPLÄ, v. n. 1) fingra, peta på något.
”Knuplä mä någo”, knåpa med något, smått
arbeta, småsyssla. G. Ns. knuppeln, knöppla.
B. W. B. 2, 831.

KNUPP-TÅDÅ, f. thimothej: Phleum pratense.
Dl. (Elfd.).

KNURR, knurra, s. knorr 1.

KNUSA, knuska, s. knosa.

KNUSSLIG, adj. smutsigt snål. Götaland.
Knausi(g), id. G. Af sv. knussla, v. n. vara
smutsigt snål; nht. knausern.

KNUTA, knutarv, knuta-skalle, knutfodra,
knutfolk, knutkarl,
s. knyta.

KNUTTE-PAR, knöttepar, n. pl. skälmstycke;
listigt, skälmaktigt påfund; skalkstreck. Bhl.
Knöttepar, Dls.,vg. (Åhs h.); knuttepar,
knöttepär, knöttepör,
id. ”Han har gjort mej så många
knuttepar”. Hl. (Viske, Himble h.). Knöttefall,
id. Bhl. Fn. knittr, m. konst, knep; pöróttr, adj.
eländig, usel; skalkapör, n. pl. skälmstycke; fsv.
par, n. a) konst: artificium. Fr. af N. 433; b)
svek. Alex. M. v. 1284. Cod. A. 27, f. 66; ”mz
klokom radhom ok ildzfundoghom paromn”. D. d.
par, påfund, infall; n. por, n. puts, skalkstreck.

KNUV, s. gnaup.

KNUVA, v. a. 1 1) kufva, trycka, undertrycka,
med knuten näfve hota mot någon. Vl.–bl.; 2)
hålla, behandla strängt. Bl. Fn. knýa (knúđa,
knúđ
), v. a. nödga, tvinga, trycka; fe. cnûvan el.
cneóvan (cneav, cnuvon, cnoven), böja, tvinga.

KNY (knydde, knytt), v. n. o. a. gny, gifva ett
ganska litet ljud eller hostande från sig; gifva
från sig ljud som uttrycker missnöje. ”Han
knyddde inte ett ord. Han knydde inte alls”. Dl.—sm.
Kni (knidde, knitt). Hs. (Db.). S. gnu.

Knystra, 1) v. a. 1 förtaga lusten hos någon
att knysta. ”Knystar du, så ska ja knystra
dej!” Vl.; 2) v. n. 1 gifva ljud. ”Knystra, om
du törs!” Ög. (Ydre), vm.

Knytt, n. svagt ljud, mummel. A. ”Har du
hört någe låte på hur dä ska ble?” B. ”Nej,
allre ett knytt”. Nk.

Knåtter, n. 1) ljud hos vissa foglar; 2)
halfhögt tal. Ög. (Ydre); 3) smått gräl, knot.
Vb.

Knåttra 1, v. n. 1 1) hafva ett skrockande
läte, t. ex. om hundar, som vädra. Nk.; 2)
småskratta. Ul. (Rosl.).

Knåttra 2, v. n. 1 sakta vidtalas, språkas
vid. ”De sitta å knåttra te hopa”. Ög.,vm.

Knåttär (ipf. knåtträ), v. n. yttra missnöje,
obelåtenhet; smågräla, puttra, knota. Vb.

Knätt, 1) n. ett kort och svagt ljud. Ög.;
2) m. knäpp, ljudet af perpendikeln i en
väggklocka. Vb.

Knätta (ipf. knatt, conj. knätte, sup. knätt),
v. n. 1) prassla, knäppa, gifva något litet ljud
från sig. ”Hela natta hördes inte knätta”.
Ög. (Ydre). Knätta (knatt, knutti), id. Mp.
(vid Helsinge gränsen, enl. C Säve, st. verb.
s. 25). Äfven i andra landskaper, t. ex. Vl.,
vg.,nk.,vm.,sm.,bl., men med sv. böjn. ”Dä
knätter inte ur’n”, han låter ej det minsta
höra sig. Vm. Knätt (ipf. ), v. n. knäppa; om
fickur och väggklockors tik-tak. ”Klókka knätt”,
klockan går. Vb.; 2) öppna munnen för att
tala. Sv. böjn. ”Han toles ej knätta”. Ög.,sm.;
3) prassla, knäppa. Knätta (pr. knätt, ipf.
knatt, sup. knutti). Mp. (mot Hs.).

Knättar (ipf. knätträ), v. n. smågräla. Vb.

Knöös (ipf. knösä), v. n. knysta, knota,
muttra. Vb.

KNYBBEL, knyffel, knyppel, s. knubb.

KNYKEL, knykked, knykling, s. kno 1.

KNYKKA, v. a. 2 1) eg. hastigt, och häftigt
rycka, rycka till. Götal.; 2) slå. Kl.

Knykk, m. ett stort stycke, t. ex. af bröd.
Brö(d)knykk. Sk. (Ing.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free