Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - J - JOE ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grus och småsten; grusig jord. Sm.,kl.,öl.,sk.
(Göinge).
Jetter-grund, -en, m. sådan stenbunden
grund. Sm.,kl.
Jettri(g), adj, stenbunden; om åker. Sm.,kl.
Sten-jätter, n. stengrus, småsten blandad
i åkerjordens öfriga beståndsdelar. Kl.
Jókk, n. opassande blandning af något vått
ämne. Sdm. Jókkä, f. blöt massa; gyttja. G.
Jula v. n. 1 lefva friskt om (såsom om
julen). Bl. N. jula seg, lefva i sus och dus.
Jul-altare, m. matskott till presten vid
jultiden; så kalladt till skilnad från altare-mat,
m. d. ä. ost med brödkaka, som
kyrkogångshustrun medförde i kyrkan, då hon kyrktogs
Vg., sm. (Vestbo). Nästan föråldr.
Kvinnoaltare, m. var fordom i några landskap (t. ex.
Vestergötland och Bohuslän) en ur kyrkoväggen
ini en af fruntimmersstolarne utskjutande häll,
med duk försedd, å hvilken kyrkogångshustrun
offrade ofvannämnda altaremat hvilken gåfva
tillföll tjenstgörande presten. I Wetterbergs
samlingar af eccles. författningar rörande
Göteborgs stift finnes intagen en häradsrätts-dom att
presterne må sin altaremat behålla.
Jul-blóss, n. bloss af torrvedsstickor, som
fordom brukades på landet under färden till
julottan. Bl. (Bräkne h.).
Jule-galt, -en, m. ett stort och aflångt
bröd, som hela julhelgen öfver ligger på
bondens bord oskuret. Ög.,sm.
Jule-gris, m. 1) den gris, som gödes till
julen och hvaraf skinkan ätes på juldagen. Sdm.,
nk., m. fl.; 2) den som kommer objuden om
juldagen för att helsa på någon. Sdm. (Dalarö).
Jul-galt, m. id. Sdm. (Rek.).
Jul-krona, f. en krona af halm eller såsom
förhållandet är i Jemtland af fina träspjelor och
hänger i taket under julen. Norrl.
Jul-hös, s. hös,
Jul-kórs, n. ett kors af trä, merendels
rundtomkring så täljdt, att spånor qvarsitta och
bilda ett slags löfverk. Sådana julkors resas i
Sveriges nordligare landskaper i på gården
sammanförda högar af snö, äfvensom i sista
vedlasset, som för julen blifvit hemfördt. Julkors
ristas mer allmänt öfver förstugudörren och å
dörrarne till uthusen. Man tror sig med dessa
kors afhålla de s. k. jule-svennerne, hvilka, i
skepnad af resliga män, klufna ända upp under
armarne, förmenas uppehålla sig på sjöar, men
mot jultiden framkomma till bebodda ställen,
der i synnerhet barn, äfvensom äldre, hvilka
störa jule-friden, äro för dem utsatta. R.
Dybeck, Runa, 1844, s. 117.
Jul-stång, f. stång, prydd med
granrisvippor, hvilken vid jultiden uppreses invid
husknutar och portar. V. Dl.
Jul-sugga, f. en som juldagen objuden gör
besök. Fl. (Nl.).
Jul-sugga, v. n. 1 objuden göra ett sådant
besök. Fl. (Nl.).
Jaul-raká, vedtrafve, ämnad till bränsle
öfver julen. G.
Jólla, jóllka, v. n. 1 1) hafva svårt att
svälja, låta som om man kände benägenhet för
kräkning. Nk.,vm.,sdm.; 2) hafva svårt att utföra
sitt tal. ”Han står å jóllkär”; om en offentlig
talare. Sdm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
