- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
267

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - HUM ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hummas, v. d. 1 få hum om, lösligen
misstänka, gissa. Sm. Håma efter, v. a. 1 skaffa
sig hum om något. Hs.

HUMLEKóPPA (pl. -por), f. humleknopp. Vg.,
sdm.

HUMLIG, adj. ovig. Fl. (Öb.). Humlet, adj.
ovig, som har svårt att gå eller taga med
händerna. Fumlet, adj. id. Sm. Jfr hum, håm, s. 239.

HUMMA, v. n. 1 säga hum. Bl.

HUMMEL-RÅKKSNA, s. ressma.

HUMP 1, m. ett stycke (jord, skog, äng).
Skogs-hump, ängs-hump. Sdm.,ög. (Gullbergs, Ydre
h.). Hubbe, håbbe, m. ett stycke skog, skogsbit.
Kl. Fsv. humper, m. urfjell, ett från en bys
öfriga egor skildt jordstycke. ÖGL.; holl. homp, f.
ett stort, tjockt stycke (kött, bröd, o. s. v.); nht.
hump, m. id. Jfr håp 2.

Humpla, v. a. 1 afstycka, skära (bröd) i
oregelbundna större stycken. Bl. (Gemshög).
Gl. holl. hompen, v. a. abscindere partes
extremas (Dief. 2, 530).

Humpling, m. stort och tjockt stycke.
Bröd-humpling, ved-humpling. Sm.,kl.,bl. Hómpling,
id. ”Sikken en hómpling bröd”. Brödhómpling,
Sk., hl. Hompel, m. id. Sk. (Ox., Onsjö);
hympling, m. id. Kl.

Hympel, m. pojke, icke fullvuxen. Sdm.

HUMP 2, m. fållbänk. G.

HUMPÄ, v. n. 1 rida dåligt, skumpa. G.
Hómpa, id. S. Sk. D. humpe, v. n. gå besvärligt, med
haltande steg; nht. humpeln.

Hump, ump, n. smågalopp, stampande; skutt,
språng. S. G.

HUND, m. hund. Riksspr. I Sk. uttalas det
hong (med djupt utdraget o-ljud). Fsv. hunder,
m. id. LL.; deraf hunda-hvælper, m. hundhvalp.
Sv. Pr. L. XX, s. 279; hund bit, hunds bit, n.
hundbett. GL.; hyndsima, f. hynda. ÖGL.; fn.
hundr, m. hund; fht., mht. hunt; nht., fsax., fe.,
ns., ffris. hund; e. hound; moes. hunds; lat.
canis; it. cane; frans. chien; ffrans. kiens; alban.
ϰέν; gr. ϰύων (gen. ϰυνός); lit. szu (gen.
szuns); lett. suns; skr. svâ (gen. sunas); zend.
spâ (acc. spânem); ir. cu (gen. con); cy. ki. Grimm
har velat härleda hund (canis = qui capit feras)
af moes. hinþan (hanþ, hunþun, hunþans), v. a.
tillfångataga, men ehuru lockande denna
härledning än är, heldst hon synes vinna stöd af fe.
huntian, v. a. jaga: venari; e. to hunt, id.; fe.

huntere, m. jägare; e. hunter, id., så antyda de
ofvan anförda formerna af det vidt utbredda
djurnamnet en annan rot.

Froe-hund, froare-höng, m. eg. frue-hund;
knähund. Sk. (Ox.).

La-hunn, m. hund som löper från gård
till gård. Hs. (Db.).

Honga-gröbba, hunna-grebba, f. padd-unge.
Sk. (Ing., Frosta).

Honna-röv, m. eg. hundrumpa; så kallas
ett slags kortspel. ”Lilla, långa honna-röven”.
Sk. (Onsjö).

Hunda, f. hynda. Fl. (Ingo). Mht. hundinne,
f.; nht. hündin, f. id.

Hunda-gädda, f. Gasterosteus. N. hl.

Hunda-mat, m. gemen och otäck menniska.
Fl. (Nl.).

Hundan, lindrig ed. Kl.,hl.,sk.,bl.
Hunndingen, Ög.; hunningen, hunna, Sdm.; hunn,
hunnar,
Nk.; hunna, Vg.,ög.; hundrik, Sk.;
hunnanskin, Vg.; hunnsingen, id. Vm.,nk.,kl.,bl. Anm.
Hunndingen, hunnsingen, hunnanskin äro
deminutiver.

Hunda-tand, m. Coronopus depressa. Enl.
Wahlenb., FI. Suec.

Hunda-teja, f. Chrysanthemum
leucanthemum. N. hl. Jfr fsv. hvita-tighæ,
kamomillblomma; dl. hvite-teya, f.; dls. hvite-tega, f.
Anthemis cotula (Runa 1845, s. 14).

Hund-fatt, adj. 1) skamlös, oförskämd, lik
en hund; ofantlig; 2) adv. oförskämdt, orimligt,
högligen, svårt. Allm.

Hund-fuL, adj. oförskämd i tilltag. Sdm.

Hund-fötter, pl. Hieracium dubium. Vl.
Wahlenb., Fl. Sv.

Hundsk, adj. skamlös, oförskämd, stygg.
Ög.—–sk. Holl. hondsch, hundaktig; grof,
orenlig, nedrig.

Hunna-bång, honga-bång, n. hundars
skällande, oväsen af hundar. Sk. Fsv. bang, n.
bång, buller. S.S. 1, 1; fn. báng; fd. bangh,
bongh,
id. (Mlb., Bib. Ov.).

Hunnsa, v. a. 1 gå illa åt någon; aga, hålla
efter. ”Hunnsa åt, ópp’en. Hunnsa te’n”. Ul.
(Rosl.), ög. (Ydre), bl.

Hunn·soning, f. sådan försoning eller
vänskaps återställande, som är lik hundarnes, d. ä.
icke länge varar. Vg. Fsv. sona, v. a.
försona; sona, f. försoning. S.F.S. 3, 1 h. S. sona.

HUNE, i talesätten: göra hune på någon,
driva hune,
göra stor skada, öfvervåld. Hl. (Hööks
h.). Jfr fe. hynan, v. a. skada, förderfva; hýnđ,
hýnđe,
f. oförrätt, skymf, skada. S. hyna.

HUNGER-KVARN, f. ett don i luften, likasom
af gående qvarnstenar hvilket tros föreboda
dyrtid och hungersnöd. Ög.

HUNGER-TYTTER, f. pl. de första tröskljud,
som höras om hösten. Ög.

HUNT Å (ipf. o. sup. huntä å), v. n. lomma
af, springa bort; om björnar. Vb. (Bjursholm).
Jfr fn. húnn, m. björnunge; n. hun, hyn, m. id.

HUPA, v. a. 1 ämna, föresätta sig utan att
verkställa. G.

HUPPA, huppleken, huppsam, s. hoppa.

HURLA (pl. -ler), f. tio sädeskärfvar, som
sammansättas i en rund hög på åkern. Råg och
hvete sättas i hurler, men vårsäd i travar. Hl. D.
d. hurl, hörle, f. klunga, tät samling, flock (Mlb.,
DL. 223, 242); e. dial. hyle, tolf sädeskärfvar.
(Grose).

Hurla, v. a. 1 sätta hurler. Hl.

HURRA, v. imp. 1 1) snurra i kring, svänga i
kring, hastigt kringvrida, hvirfla omkring. Sk.,hl.,
bl., m. fl.; 2) hvina, gifva ifrån sig ett hvinande
ljud, såsom då något är försatt uti en häftig
rörelse. ”Dä går så dä hurrar ätter”. Allm. ”Ho
spinner så dä hurrar ätter”. Sdm.; 3) dona, bullra
med ett skakande ljud. ”Han slo dörren i, så dä
hurra ve’et”. Sk.,hl. m. fl. Hurr (ipf. ), v. a.
vältra ned (timmer) utför en elfsbacke (hvarvid
ett doft ljud uppkommer). Vb. Hurrä i väg, v. n.
fara åstad med häftig fart. Mp. Hurr, v. a.
utkasta (ankaret). Runö. Hurr (ipf. hurrä), v. n.
åka kälkbacke. Vb. D. hurre, v. n. gifva ett
surrande ljud; hyrre, v. a. svänga, snurra
omkring; n. hurra, bullra, gifva ett doft ljud; e. to
hurry,
skynda hufvudstupa; fn. hurra, knarra, då
man går fram på hårdt frusen snö eller jord;
hverfa, v. n. snurra ikring, göra en plötslig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free