Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- H
- HAK ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Häke, n. hörn på ett yxbett. Åthäke, n. det
hörnet på ett yxbett, som är åt skaftet; det
andra hörnet kallas näsa, f. Sdm.
HAKA-SKJÖTT (def.-a), f. strid, täflan, äflan.
”No(g) val hä hakaskjötta om Gu(d)s gåven i
jår”, nog blir det äflan om spannemålen (el.
äringen) i år. Vb. Jfr sv ordspr. ”Nog blir det
kattor om kålen”.
HAKE 1, m. 1) eg. hake: uncus. Riksspr. Fn.
haki, m. id.; 2) bössa, skjutgevär. Bl. Fsv.
hakebøssa, f. hakbössa: sclopetum gravior. St.
Rimkr., s. 179. Benämningen deraf att dessa bössor
vid afskjutningen hvilade på en hake el.
gaffelstång, nedsatt i jorden; gl. d. hage, m.
”hagebøsse”, deraf hageskytte, m. hakskytt (Tegels.
hist. 1, 176), krigsman till fots, som förde och
nyttjade en hakebössa (Mlb., gl. 1, 320, 321);
nht. hakenbüchse, f.; gl. frans, haquebuse; ny
frans. arquebuse, f.
Häkkel, f. 1) häkla, linhäkla; 2) tadel. Vb.
Hägla, häjle, f. 1) linhäkla; 2) förtalerska; 3)
mager varelse af honkön (menniskor eller
boskap). S. Sk.
Häkkäl, v. a. 1) häkla. Vb. Hägla, häjla,
id. Sk.; 2) tadla. Vb. Häjla, id. Sk. Häkla
upp. G. Häkksa, id. Hs.
Häkkelmakar, m. 1) en som gör häklor;
2) tadlare, smädare. Vb.
Häkta, 1) v. a. 1 a) dröja. ”Häkta säk”,
uppehålla sig, dröja. Vb.; b) ej räcka till.
”Häkta fast”, ej kunna reda sig. Åm.; 2) v. imp.
hindra, mota, emotstå. ”Dä häktar (el. häjtar)
inte för honom att få sin vilja fram”. Hl. Fsv.
hækta, v. a. hålla fast. Spec. Virg. s. 223.
HAKE 2, m. tapper, modig man. ”Dä va en
hake; dä va haken”. Sm. ”Hake råkär make”,
säges om den som finner sin motståndare. Sdm.
Fn. hákr, m. häftig och grof karl (Hald.); haki,
m. sjökonung (Egils.).
HAKK 1, m. drägt, som med en krok fasthakas
i harfven. ”Harvs-hakk”. Vg. Jfr hak.
HAKKA, v. a. o. n. 1 1) eg. genom täta hugg
eller hackknif smått sönderdela, med hacka arbeta
åkerjord m. m.; begabba, smäda. ”Hakka på
någon”. Riksspr.; 2) kälta. Sdm.; 3) hosta
oupphörligt, men svagt. Nk.; 4) stamma. Sm. m. fl.; 5)
icke kunna läsa rent. Happla, v. n. 1 id. Sm.
Fht. hakjan, v. a. hacka, sticka (Graff 4, 762);
nht. hacken; fe. haccan; e. hack; frans. hacher,
id.; fn. hiakka, v. a. hacka, slå tidt och ofta; jfr
fsv. hakva, haukva, v. a. hugga, hvaraf det
måhända är freqventativum; s. haggä.
Hakk, n. föremål för begabberi. Vara hakk
för någon”. Ög. (Gullbergs h.).
Hakka, f. liten ho hvari man hakkar något
(t. ex. kött eller korf). Sm.
Hakk-bar, n. hackad barr af gran att strö
under boskapen. Hs. (Ljusdal).
Hakk-del, hakk-tel, m. qvarnhacka,
hvarmed qvarnstenar hackas. Vb.
Hakke-dalla, f. litet tråg att hacka kål,
kött m, m. uti. Bl. Fn. dallr, m. bytta.
Hakke-kål, m. torkade blad af rotkål, som
vintertiden hackas och kokas med gryn och
kött. Ög.
Hakker, m. en som smädar el. träter jemt.
Sarger, m. id. Sm.
Hakk-hosta, f. oupphörlig, men svag
hosta. Nk., m. fl.
Hakk-kykkling, m. 1) eg. kyckling, som
hugges af andra kycklingar eller hönan; 2) person,
hvilken alla snäsa och vilja åt. Sm.
Hakkla, v. n. 1 1) stamma, tala oredigt; ej
veta hvad man skall säga eller göra. Dls.,vg.,
sm.,ög.; 2) hosta, harkla. Sm.
Hakkslä, kärrng-hakkslä, f. elak qvinna.
Sdm.
Hakk-spett, m. 1) eg. Picus. Riksspr.
Hakkspink, m. Nk. Hakkspit, hakkspik, m.
id. Vb.; 2) lång och mager menniska. Sm.
Häkksa, v. a. 1 smäda. Hs. (Db., Bj.).
Löv-hakk, m. löfknif, knif att hugga af löf
till boskap. Sm.,kl.
HAKKS, m. mindre fartyg, skuta (med en mast).
Vb., nb. Hakksä (def. hakksa), f. id. Mp. (enl.
Augustin). Fin. haaksi, fartyg, farkost.
HAKLA UPP, v. imp. 1 säges då det hägrar
eller då man ser långt till sjös. G. (F.). S. hajå.
HAKU, häku, höku, f. haka: mentum. Vb. Fn.
haka, f. id. Jfr sv. hake, m. uncus.
Hage-tjókk, adj. nära nedkomsten; på
slutet af det hafvande tillståndet. Hl.
Haka upp, v. a. 1 böja hufvudet tillbaka. Kl.
HAL, adj. 1) hård. Vb.,bhl.,vg. Hal (halare,
haläst), id.; 2) hårdhändt; 3) hårdsinnad, styfsint,
hårdhjertad. Vb. Hål, a) häftig, öfverdådig. ”Hål
te arbeta, hål te äta”. Hs. (Db.); b) lätt; om
slädföre. ”Hålt före”, lätt slädföre )( ohålt före.
Hj. Fsv. hardher, hardr, a) hård; b) sträng,
hårdsinnad. S.S. 1, 44; 2, 148. Kg. St. s. 47.
S.F.S. 4, 301; deraf harda, adv. mycket. St.
Rimkr. s. 129; hardhet, f. a) hårdhet. S.S.
2, 136. J. M. Yrt. s. 202. Spec. Virg. s. 276; b)
förhärdelse. S. Bern. f. 126 v.: ”ilhærdhzkan
æller hardhet”; hardheliker, hård, grym. S.S.
1, 100; hardhelika, hardelika, hœrdelika, adv. a)
hårdt, strängt. S.S. 1, 106, 116, 181. S.F.S.
4, 35; harþlika, id. ÖGL.; b) tappert. S.S. 4, 34;
harþlyndar, hardhlynder, hårdsinnad. S.F.S.
4, 395; hardhna, v. n. hårdna, blifva hård. S.S.
2, 58; hœrþa, hœrdha, herþa, v. a. a) göra hård,
härda (järn). S.F.S. 5, 75; b) förhärda. Sv. Pr.
K. f. 15 v. S.F.S. 4, 504; 6, 286; c) framhärda,
envist fortfara i ett förehafvande. GL.; hœrdha, f.
hårdhet. Tref. tidh. f. 149: ”bundin widh hænne
(studhena) mz swa myklo hærdho at thina
signadha hænder oc fingra swlnadho”; hœrduger,
härdad, kraftig. Kg. St. s. 205; hœrdska (hærdzca),
f. hårdhet. S.S. 1, 162. Hor. æt. sap. f. 144.
Tref. tidh. f. 45; hærdskofuldir (hœrdzskofuldir,
hœrdzscofull), hård. S.S. 3, 162. Sv. Pr. K. f.
21 v., 50, 66; ilharder, ilhærdhir, elak. Sv. Järt.
Post. S.F.S. 4, 300. Hor. æt. sap. f. 138 v.;
ilhœrdha, ilhœrda, v. a. förhärda. J. M. Yrt. s.
30, 31, 57; ilherdoger, elak. Sv. Pr. L. LIX, s.
90. Sv. Järt. Post. s. 138; ilherdskr (ilherdzsk,
ilhœrdzsk, ijlhœrzskir), illskefull. S.S. 3, 83. Sv.
Pr. K. f. 53. Sv. Pr. L. XX, s. 44, 102. Sv.
Pr. L. LIX, s. 16. Sv. Järt. Post. s. 51;
ilhœrdska, f. illska. S.S. 2, 148; ilhardska, v. a.
förhärda. J. M. Yrt. s. 60: ”i. sith hiærta”;
ilhœrdskofuller, ondskofull. Sv. Pr. K. f. 12;
ilhœrskelika, adv. ondskofullt. S.S, 2, 148; ofharþlika,
ofhardelika, adv. alltför hårdt. ÖGL. S.S. 3, 26;
ofhardher, adj. alltför hård. Cod. A. 38, f. 105
v.; fn. hardr (hörd, hart), hård; n. har; fht.
harter; fe. heard; moes. hardus, id.
HaL el. häl (ipf. -ä), v. a. draga till hårdt.
Vb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0265.html
