Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GÄS ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptåg, gyckel, som alltså är samma ord. Jfr
gasp, gaspa, gaspas, jäsa.
Gasig, adj. rasig, bullersam i sitt
uppförande. Vb.
Gäsa-pannä, f. yrhätta; som rasar i lek.
Åm.
Gäsasam, adj. som gerna rasar, rustar. N.
Vb.
Gässbö (p.p. gässböen), v. a. bjuda till gäst.
S. Sk.
Gästabåds-kar(l), m. en som gerna äter
och drickar godt och vill vara med i glädtiga
lag. Ög. (Ydre).
Gästerera, v. n. 1 vara gäst hos någon,
besöka någon såsom gäst. ”Han kom å
gästererade hos mej fille sex dar. Han har hele ugen,
se’n han kóm hem bórstens gått å gästererat hos
sina känningar”. Sk. (Ox., Järestads h.).
Gästeri, gesteri, n. kalas. Bhl. (Elfs.).
Gjetare, comm. vallhjon. Åm. Gjetar. Nb.,
vb. Gjetar el. gjätar. Mp. Fsv. gætir, m.
vaktare; n. gjætar, m. vallhjon.
Gjetar-gut, m. vallpojke. Vl. N. gjætargut.
Gjetar-gjänt, f. vallflicka. Vb. Gjätgjenta.
f. id. Hs. N. gjætargjenta.
Gjetar-pójk, m. vallpojke, vaktpojke. Vb.
Gjetar-stint, f. vallflicka. Vb. S. stinta.
Gjet-bälte el. gjät-belte, n. bälte, som
vallhjon bruka på fäbovallar och i hvilket hänger
kniski och släkje~taska. Hs. (Db.).
Gässl’nbälte el. gessl’n-bälte, n. id.; dervid hänga
gessl’n-kniven och gessl’n-väskan. Jtl.
Gjäsla (pl.-or), f. betesmark (som på en
dag kan afbetas). Hs. (Bj.). Gäsla (hårdt g;
pl. gäslar), f. id. ”’An ir å gäslum”. Dl.
(Elfd.).; deraf fäbo-gjät, f. betesmark vid
fäbodarne; hemgjäsla, f. betesmark närmast
hemmet; vall-gjäsla, f. = fäbo-gjät. Hs.
Gjäterska, f. vallpiga. Jtl. Gjetersk, f. id.
Nb. (Lule).
Gjät-hjon, n. vallhjon. Hs. (Voxna).
Gäsl-kall (Hårdt g), m. vallhjon (karl eller
qvinna). Ö. DL. Gjät-kar, id. Hs. (Bj.). Fn.
gætslumadr, m. vaktare; n. gjätl, m. herde,
vallhjon.
Gäsl-kulla (hårdt g), f. vallpiga. Dl. (Elfd.).
Gjät-kulla, f. id. Hs. (Voxna).
Gäsl-kuppä (hårdt g), m. vallherde-säck.
Dl. (Våmh., Mora).
Gäsl-lag (hårda g), n. boskapshop. ”Jett
sturt gäsl-lag”. Dl. (Våmh., Mora).
Gäsl’n-ban, gässl’n-ban el. gessl’n~ban, n.
vallbarn. Jtl. Gäsl-bån, n. id. Hj.
Gäsl-piga (hårda g), f. vallflicka. Dl.
(Mora).
Gäsl-rakk (pl. -är), m. vallhund. Dl. (Mora).
Anm. I Österdalarno uttalas s som står i st. f.
t, med ett lindrigt läspande ljud.
Ge(d), n. sinne, grälaktigt sinnelag. ”Ja så!
ä han nu i dä der ge?” Sdm. Gät, n. 1) sinne,
lynne. ”Allt som gätet tar honom”, allt som
det kommer honom i sinnet. ”Onda gätet”, det
vrånga, onda sinnet. Sm. (Vestbo), ”När ho ä
i dä gätet, ä dä inga vån att tala mä’na”. Ög.
(Ydré, Gullbergs h.)t 2) agg, groll, hemligt hat.
”Ha gät te nåen”. Kl. Fn. geđ, n. sinne; fe.
gihđu el. gehđu, f. tanke, omsorg; fht. ket,
sinne; hindost. gat, sinne.
Gedig, adj, orolig till sinnet, elak. ”Barnet
ä så gedigt”. Sdm. (Björkvik).
Gea löser, adj. 1) flygtig, ombytlig, ostadig
till sinnet Nk.,vg. Gäalös, id. Vm.,sm.,hl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
