- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
225

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GÅL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


GÅLÅS, adj. liknöjd, vårdslös. Dl. (Mora, Elfd.,
Lima). Fn. gálauss, id. (gá, f. [af gá, gáda, gád,
v. a. aktgifva]; lauss, adj. lös); jfr holl. gade, f.
omsorg, uppmärksamhet.

GÅMSÄ, adj. sprättaktig. Gåmsättär, adj. id.
Åland. (Kökar). Jfr gams.

Gåms-härr, m. sprättig herre. Åland (Kökar).

GÅNDER, s. gangel.

GÅNGA, gånge-le’n, gånge-rea, gångfisk,
gång-led, gångås,
s. ganga.

GÅNN, i talesätten: min gånn! nej gånn! ja,
min sann; vid bekräftelse. Sk., bl.

GÅR, n. 1) smuts, gorr i kreaturs inelfvor eller
tarmar; orenlighet, i synnerhet affall vid slagt.
Nb. (Ö. Cal.), vm.,nk.,ög.,fl. (Nl., Öb.), bl. (Värö).
Gor, gur, gör, n. Dl.; gäur, gur. n. G.; gor, gårr,
n. Vb.; går, gor, n. Sm.; gör, gur, n. Åm.; görr,
n. Vg.; 2) var, blodvar. Nb.,vb.,mp.,hs.,vm.,sdm.,
vg.,sm.,kl.,hl. Gaur, gur, G.; gör, gur, Åm.; 3)
jäst. Sk. (Karaby i Harjagers h.); 4) strunt. ”Hä
va bara gårä”, det var bara strunt, odugligt. Vb.;
5) något som är mycket styggt. ”Ditt går!” du
som är så elak! du stygging! Sdm.; 6) blötjord,
jäsjord. Nk.; 7) sammansatt med andra ord ökar
det bemärkelsen och betyder: alldeles, helt och
hållet. Nb.,vb.,jtl.,mp.,hs.,ul.,sdm.; deraf a)
går-blöt, adj. alldeles genomblöt. Mp. Går-bläut,
Nb.; går-blot, Vb.; går-blet, Hs. (Db., Bj.);
gårr-blöt, Ul. Fn. gorrblautr; n. gorblaut, id.; b)
går-elak, adj. rysligt, elak. Sdm.; c) går-lat, adj.
genomlat. Nb.,vb.,jtl.; d) går-lärd, adj.
spräng-lärd. Mp.; e) går-mätt, adj. öfvermätt. Sdm.
(Björkvik); f) går-snål, adj. genomsnål, smutsigt
snål: sordide tenax. Nb.,vb.,jtl.; g) går-snäll, adj.
mycket snäll. Sdm.; h) går-stark, adj. ofantligt
stark; om menniskor och redskap. Sdm.; i)
går-stinn, adj. mycket stinn. Sdm.; k) går-stygg, adj.
gement stygg. Nk.,sdm. Gårande stygg, id. Sdm.
(Dalarö, Björkvik). Fsv. gor, n. gorr, det som
finnes i kreaturs tarmar. VGL.; deraf a) gorbötir,
f. pl. böter för sår eller dråp å kreatur. VML.;
b) gorbötning, f. i. q. gorbötir, VML.; c) gorkætti,
m. gömställe, der stulen boskap af tjufven
förvaras. ÖGL.; d) gorunda, v. a. såra (fäkreatur) så
att tarmarne skadas och gorret kommer ut genom
såret. SML.; e) gorvargher, m. boskapsdråpare;
så kallas den som hugger ned annans boskap.
VGL.; f) gorþiuver (gör þiufver, gur þiufver), m.
boskapstjuf; fn. gor, n. den till hälften eller helt
och hållet smälta födan i kreaturs inelfvor; fd.
gur, n. id. (Skåne L. 9: 8); d. d. gor, n.; n. gor,
n. id.; fht. gor, n. dynga (Graff 4, 236); mht. gor,
n. id.; gorach, n. gödselhög (Ben. 1, 530); swz.
gur, guhr, m. ”dunger, frischer koth des rindviehs”
(Stalder 1, 498); nht. gare, gahre, f. dynga; ns.
gâre, id. (B. W. B. 2, 484); fe. gor, gore, a)
exkrementer; b) blod, blodvar; wal. gor, m.
blodvar; ir. gaorr, smuts i inelfvorna; e. gore,
blodlefver, lefrad blod: frans. gourme, ”ausbrechende
unreinigkeit” (Diez, wb. d. rom. spr., s. 647):
holl. goor, adj. förderfvad, härsken, sur;
goorachtig, smutsig; goor mensch, m. smutsig menniska;
sp. gormar, v. a. utspy; e. dial. to gorm,
nedsudla; baskiska gorotza, dynga; fin. kura, träck,
flytande gödsel; kurainen, träckig; skr. gû, göra
sitt naturbehof; hindost. gûr, gödselhög, gûrâ,
sopsmuts; pers. göh, menniskoträck; kurd. ghu,
orenlighet, träck; arm. go, träck; georg. gubn, id.
Beslägtade med vårt ord är slutligea guano,
fogelträck. Grimm (gr. 3, 57) förmodar att fht.
gor, gödsel, hörer till fn. gjósa, eructare, hvilket
icke är troligt, utan är det snarare befryndadt
med mht. giren (gar, gâren, gegorn), v. m jäsa
(Ben. 1, 529); nht. gähren, id. Jfr gäras.

Gara-il, -ä, n. häftig, regnig väderil. Vb.

Gara-ver, -ä, n. fult, regnigt väder, oväder.
Vb. Górmväder, n. obehaglig väderlek med
regn, snöyra och storm. Fl. (Ingo).

Górm, m. 1) blandning af smuts och gorr;.
orenlighet, innanmäte i fisk; deraf fiskegórm, m.
Vb.,åm.,mp.; grómm, m. id.; deraf fisk-,
sillgrómm,
m. Vg.,sm.,kl.,bl.; 2) gyttja; 3)
hvarjehanda våt blandning, oredig massa. Sdm.
(hvarest ordet är neutrum); deraf hopgormä, v. a.
1 blanda samman till en oredig massa. Sdm.;
4) skräp, strunt, odugligt ting. Kl. (Stranda);
5) illa gjordt arbete. Vb. Grum, n. a)
innanmäte i fisk (det som icke duger till mats); b)
bottensats. G. Grómm (def. -en), m. grums, det
fasta som fälles ur en flytande blandning;
bottensats. Vb. (Nordmaling); grómmäl, n. id. N.
Vb.; deraf kaffe-grómm, m. Vb. (Nordmaling),
mp.,ul. Fn. gormr, m. a) dyig jordmån; b)
innanmäte i fisk; gróm, inbiten smutsfläck;
grómr, adj. smutsig; grotti el. grutr, m.
bottenfall af fisktran; n. gurm, n. dy, grums.

Górma, v. n. 1 vara fult väder med regn,
snöyra och storm. ”Hä blåser å górmar
obarbariskt”. Fl. (Ingo).

Grunk, n. grums. Bl.

Grunkig, adj. grumsig. Bl.

Gryms, n. grums. Fl. (Nl.).

Gräumot, adj. grumlig. Fl. (Öb.).

Gåra, v. n. 1 växa hastigt; om trän. ”Trät
gårar å växer”. Fl. (Öb.).

Gåra i sej, v. r. 1 äta glupskt och utan
afseende på matens godhet. ”Han gårär i sej
hva(d) som heldst”. Sdm, N. gora, v. n.
ideligen äta, proppa i sig.

Gåras, v. d. 1 varas. Hs. Gura säg, v. r.
1 id. Åm. (Själevad).

Går-bälg, m. stor mage. Åm. (Ihre, gl.).
Gårvampel, m. id.; skällsord. Nk. (Enl. D.D.).
E. gorbelly. S. vamb.

Går-jord, f. blötjord, jäsjord. Vm. D. dial.
gurr, gor, id.

Gårka, f. lös myrjord. djup dy på bottnen
af en sjö. Åm. Gurk, görsj, f. id. Hj.

Gårker, adj. undersätsig;,: om unga
manspersoner. Sdm. (Björkvik).

Går-kóa, f. sämre kåda, som ej duger att
tugga. Mp. S. kvåda.

Går-lapp, m. Lapp, som användes att taga
huden af kreatur. En sådan bor vanligen i
hvarje socken. Hs.

Går-mark, m. 1) jäsjord, lerjord, som vid
stark fuktighet kommer i jäsning; 2) sumpig
mark. Nk.

Gåårm (ipf. ), v. n. 1) röra i smutsen; 2)
ifrigt syssla med något, som dock ej duger
eller mislyckas; göra dåligt arbete. ”Han skull
gårm å gjera ä yx-skaft, men hä vadht int
för’n”, han skulle försöka att göra ett yxskaft,
men det blef ej (ɔ: lyckades ej) för honom.
”Hvo gårm du vä?” hvad gör du för strunt?
”Han gårmä å skull gjera ä skibäin, men hä
vadht int för’n”. Vb.

Gåro(g), adj. frodig, yppigt växande; om
skog. Gårså(g), i.d (Kb., GK., P.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free