- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
203

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GLA ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


bomålet, är af mig ej hördt. 2) spjäll, lock.
”Lägga gläfse på stryte”, lägga locket på
skorstenen, Vl. (enl. Ihre, DL. s. 57). Ordet är af mig
ej hördt. N. glefs el. glefsa, f, sax hvari djur
fångas; räfsax. Jfr gläfsa.

GLÄFSA, v. n. 1 1) skälla; om små hundar.
Riksspr.; 2) tala obetänksamt, vara näsvis och
ovettig. Allm. Fn. glepsa, dentibus arripere; n.
glefsa, glepsa. Jfr glaffsa, gliopa.

Gläfs 1, m. munn: föraktligt. Ög. Gläfsa,
f. id. Fl.

Gläfs 2, n. 1) öppnande af munnen, försök
att bita; om hundar. Glaffs, n. Nk.; 2)
bitande, nappande med munnen. ”I ett gläfs”, i ett
bitande, i en munsbit. Sm. Glaffs. Nk.

Gläfsa (pl. gläfse, def. gläfsan), f. den stång
på väfstolen, mot hvilken bommens kuggar
häfta, och som tryckes opp, när väfven skrufvas
opp på brusen. Hs. (Db.).

Gläffser, glaffser, m. ovettig menniska. Sm.
(Östbo).

Gläffs-namn, n. öknamn. Vm.

GLÄGG 1, m. drägg; ostvassla, tunnt dricka. G.

GLÄGG 2, adj. liflig. Fl. (Kb., NK. i Öb.).
Jfr fn. glöggr, flitig, noggrann; n. glögg,
skarpsynt, insigtsfull, noggrann.

GLÄIDA, s. glia 1.

GLÄMSKJIN, s. glemma.

GLÄNA, v. a. 1 något öppna (en dörr). ”Glän
upp döra lite!” Dl. (Elfd.). ”Täpp upp dörä lite!”
id. Dl. (Våmh.). Fn. glenna, v. a. utsträcka,
utspänna; gleidna el. glidna, att skiljas åt; jfr n.
glenna, f. mellanrum, ett bart och öppet ställe i
skogen. S. glena, glana 1, som utan tvifvel är
samma ord, så att gläna ursprungligen betyder
lysa, hvilket bestyrkes af nedan anförda
ättlingar.

An(d)glättig, adj. öppen för vinden. Bhl.
Jfr and, part. insep.

Glänt, m. 1) skymt. ”Ja så en glänt å’en”.
Sk.,bl.; 2) liten öppning. Glätt, m. id. ”Han
gjorde en glänt (el. glätt) på dörra”. Vl.,mp.
Deraf å glänt, något öppen; om dörrar. ”Döra
står å glänt”. Sm. I glänt, id. ”Dören står i
glänt”. Sdm. På glint, Ul.; på glött, Vg.;
glätt,
Vl.; på glint, glött, glytt, Sm.; <i>på kläm,
på klämt,<i> id. Sk. (Ox.). I riksspr. säges:
glänt.

Glänta (ipf. glannt el. glännte, sup. glännt),
v. n. o. a. 1) lysa, framskymta. Mp.; 2) ljusna
på himmelen. Fl. (Ingo); 3) tändas ånyo; om
eld, som slocknat. Fl. (Ingo). Gländ, id. ”He
gländer ópp”. Fl. (Öb.); 4) något litet öppna,
halföppna, vara något litet öppet. ”Glänta på
dörren”. Nästan allm. Glätta, id. Vl.,nk.,sm.
Anm. Glänta böjes i Sthm oftast efter l:a konj.,
i landsorten merendels efter den andra; ipf,
glannt el. glännte, sup. glännt brukas i Ög.

GLänta, f. 1) ljus strimma eller rand
mellan molnen. Sdm.,fl. (Ingo); 2) liten öppning
vid en något öppnad dorr; 3) väggspringa. Sdm.

Glätta, 1) v. n. 1 a) lysa; b) börja synas
på afstånd. Mp.; 2) v. imp. klarna; om vädret,
då skyarne skilja sig åt och klara fläckar eller
öppningar visa sig mellan dem. ”Dä glätter
på”. Nk. Jfr n. glette, glytt, glott, en klar
fläck mellan skyarne.

GLÄNN (pl. -er), m. 1) mad eller lågländt
ställe vid sjön, hvarpå vattnet uppstiger och om
vintern fryser; 2) lågländ trakt vid någon sjö, der
fisken brukar uppstiga om våren. Ög.

Glänn-not, f. fiskredskap till att fiska
gäddor på glännor 1) Ög.

GLÄNNA, gläns, s. glena.

GLÄNTA 1, 1) glada. Falco Milvus. Sk.
Glänta, gläna, glära, f. id. Hl. D. glente, id.; 2)
lättfärdigt fruntimmer; skällsord. Sk. D. dial. glinte,
id. (Mlb., DL. 169).

GLÄNTA 2, s. glinta.

GLÄPPA 1 (ipf. gläppte), v. n. öppna sig;
blifva en öppning eller spricka. ”Dä gläpper”,
säges då en söm eller knapp går upp, så att en
synbar öppning visar sig. Vg.

GLÄPPA 2 (ipf. glapp el. gläppte, sup. gluppit
[obrukl.]), v. n. & a. prata oeftertänksamt, omtala
det som bör förtigas; säga mera än vederbör.
”Dä glapp (el. gläppte) ur honom”, han omtalte
hvad han bort hålla inne med. VI., dls. Gläppa
ur sej,
id. Sdm. (Ornö). Gläppa, gläpa, gloppa,
id. ”Gläppa fram, gläppa ut dä eller dä”. Sm.
Gläpa, glåpa, id. Vg. (Mark). Glåpa, v. n. 1
vara ovettig, gifva speglosor. ”Glåpa nu sta
igen!” börja nu åter att vara ovettig. Sm.
(Östbo). Glåpa ur sej, 1) vara ovettig, säga
otidigheter, använda opassande uttryck. Nk.,ög. Glåp
ur säg,
id. Vb., jtl.; 2) omtala det som bör
förtigas, i otid tala om. Hs.,ög. Gläpas, v. d. 1 tala
obetänksamt, gäckas. ”Gläpas inte mä Guds ord”.
Ul. (Rosl.). Gl. sv. gläppa v. n. tala
obetänksamt (Kyrk-Ordn. s. 6); fn. gleipa, v. n. garrire,
nugari; glappast, göra något obetänksamt; glappi,
m. prålare; glop el. glöp, n. pl. oaktsamhet; slav.
glup, adj. dåraktig. Gläppa 1 och 2 äro troligen
samma ord: a) öppna sig; b) Öppna munnen för
mycket, ej hafva tand för tungan. Jfr glapa.

Glopa, f. ovettig, oförskämd qvinsperson.
Sm.

Glophund, m. ohyfsad, plump karl. Ög.
(Ydre).

Glopmund el. gloppmunn, m. 1) en som
talar plumpt; 2) en som ej kan tiga. Sm.

Glup-oLig, adj. stortalig. Vl.

Glåper, m. glop; dåraktig, oförskämd
(vanligen ung) menniska. Sm. Fn. glópr, m. narr,
dåraktig menniska.

Glåphuggare, m. oförskämd, tilltagsen
person. Sdm.

Glåpig, adj. tafatt. Sdm.

Glåp-oL, n. glåpord. Dls.,vl.,ög.,sm. m. fl.

Gläpig, gläpmunnt, adj. pratsam, pratsjuk.
Kl.

Gläpp, m. el. n. obetänksamt ord, knyst.
”Låt mej inte få höra en enda gläpp”. Sm.,kl.

GLÄRGLUGG, m. fönster (på äldre byggnader,
enkannerligen vid fäbodar). Hs. (Bj.). Fn. gler,
n. glas, glergluggi m. glasfönster.

GLÄSA, gläseligt, gläsig, s. glisa.

GLÄSSA, glässa-pigg, s. glia 1.

GLÄTT, glätta, glättin, s. glad.

GLÖDHOPPA, glögg, glögga, s. glo, gloa.

GLÖHÖK, s. gly 1.

GLÖP (ipf. ), v. a. blanda tillsamman, röra i
hop hvarjehanda. Vb.

Glöp, i sammans, kälaglöp, n. käl-lossning.
”Nu ä dä i sjelva kälaglöpet”. Sk. (N. Åsbo),
hl. Jfr fn. gliupr, adj. a) som lätt drager

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free