Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- F
- FYR ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Elfs.) samt deminutiverna perling, pörling, m.
liten dank, litet smalt ljus. Kl. (Madesjö);
purling, m. Bl. (Östra h.); pårling, ljuspårling,
m. Sm, (Kronob. l.); 2) sticka, stickbloss. Vl.,
ög.,sdm. Pajrta, f. id. Sk. (Konga s:n i Onsjö).
Perta (pl. -fur), f. smal sticka att lysa sig med.
”Kliova pertur”. Ö. Dl. (Elfd.). Pärta, f. V.
dl. D. dial. pirrel, pirle, m. ett litet ljus.
(Mlb., D.L. 409).
Pertspån, f. takspån af gran eller fur (till
taktäckning). Dl. (Mora).
Pert-tak, n. tak af furustickor. V. Dl.
Fyreperta, f. smal sticka af fetved att lysa
sig med. Ög.
Tållperta, f. smal furusticka att lysa sig
med. Dl. (Elfd.). Pärtstikka, f. id. Fl. (Pargas).
Pyr, m. stort kar, med vatten-blandad
höns- och hundgödsel, hvaruti lädret lägges att pyra
(v. a. utdraga kalken). Ul.—sk. Deraf a)
bräkka pyr, ny skafning på köttsidan efter pyren;
b) stryka pyr, strykning på utsidan efter
pyren. Ög.
Pyra (-de, -rt), v. n. 1) brinna sakta och i
hemlighet. ”Dä pyrer å brinner. Dä ligger å
pyr i spisen. Dä har pyrt ut”. Hs.,vm.,ul.,sdm.,
nk.,g.,bl.; 2) glimma under askan, G.; 3) röra i
elden. ”Hon pyrär äi älden me grisslauen”, hon
rör i elden med eldskyffeln. G. (F.); 4) ligga i
spisen, intet stort göra. Sdm. (Björkvik).
Pyra, f. litet lifligt flickebarn; smeknamn.
Sk.,bl.
Pyre, n. litet lifligt, qvickt barn; smekord.
”Du lilla pyre!” Sk.,hl.,bl.,sm. (Vestbo), ög.
(Ydre), vm.
Pyrig, adj. 1) eldig, liflig, qvick; mest om
barn. Sk.,hl.,bl.; 2) sjelfsvåldig, tokig. ”Ja
menar du ä pyrig”. Sk.
Pyrvel, m. liten liflig gosse. G. Pyrvel,
pyrel. Ul.,nb. Pirväl, pervel. Vb. Pörvel. Hs.
(Db.). Parvel, id. Ul. (Rosl.). Pyrvel, litet
barn. Fl. (Öb.), dl. Pyril, barnpyril, id. Fl.(Nl.).
Pirvil, m. en mindre tjur. Sdm. Men ordet bör
måhända rättare härledas af lat. parvulus.
PöLa, v. n. brinna täppt och trögt, t. ex. i
en tät massa af spånor o. d. Ög. (Ydre). Möla,
id. Ög.
Rö(d)fyr el. fyr, m. hög af hvarftals lagd
alunskiffer och kalksten, som påtändes och
hvarigenom då skiffern förbrinner, kalken äfven
brännes. V. nk.
FYR 2, n. liflighet, munterhet, roliga upptåg,
gäckeri, löje, gny af lek och skratt. ”Driva fyr
mä nåen, hålla fyr mä nåen. De höll ett fasligt
fyr. Han har så mykke fyr för sej. Dä va ett
ledt fyr han drev mä’na”. Ordet är allmänt och
måste derföre anses tillhöra riksspråket. Brukas
äfven i Finland: ”kva ä hä för fyr ni ha för er?”
Nyland. Ihre (Gloss. 1, 622) förmodar att detta
ord bör härledas af lat. ”feriæ, germ. feyer, a
quo opifices festorum vigilias fyrafton appellant,
tempus scilicet, quod lusibus et non semper
honestissimis relaxationibus impenditur”. Ordet synes
mig snarare befryndadt med fn. fjör, n. lif,
lifskraft; fht. ferh, n. själ, lif; fe. feorh (ferh), m.
och n. id.; gr. βίος, æol. βίορ, id. Ordet
förekommer i fsv., näml. i sammans, fiorlæstinq, f.
lifvets förlust genom våldsam behandling. VGL.
Fyras (med någon), v. d. 1 drifva gäckeri
(med någon), Sm.
Fyrig el. fyrer, adj, liflig, munter. ”Tösen
ä så fyrig. Dä va en fyrer häst”. Sk. (Ox.,
Ing.). N. fyrug, adj. liflig, munter (Aas. 99,
120); d. fyrig; holl. vurig; nht. feurig.
FYR 3, m. yngling, gosse, rask pojke. Hj.,
mp.—sk. ”Lustig fyr”. Fn. firar, m. pl. män,
menniskor; fe. firas, pl. id.; fht. virah, menniska
(Grimm, gr. 2, 313); gael., irl. fear, m. man;
magyar, férj, m. man, gift man; fht. firhi, n.
vulgus (Graff 3, 683); firahi, menniskor (Grimm,
gr. 2, 310); lat. vir, m. man; skr. vira, m. id.
(af vri, att välja, skydda).
FYR 4, s. fara 2, (sid. 129).
FYRA, fyrbit, fyrdon, fyrhål, fyrkar, fyrsten,
fyrstål, fyrtunna, fyrtyg, s. fyr 1.
FYRBLÄNNING, fyrbussa, fyrfota, fyrfoting,
fyrfotä(d), fyrmänning, fyrskaft, fyrslynt, s.
fjor 1.
FYRE, adv. framför. Fl. (Öb.). Fsv. firi, fyri;
fn. firir, fyrir, fyri; n. fyre. Jfr firi, sid. 138.
FYRI 1, adj. comp. förre. ”Han fyri”, den
förre )( han etti, den sednare. Fl.(Ingo). Fsv.
fyrri (firri), adj. comp. id. VGL. UL.; fn. fyrri;
n. fyrre, id.
FYRI 2, adv. förut. Fl. (Pargas). Fsv. fyrra
(förra, firra), id. VGL. UL. GL.; fn. fyrr,
fyrri; n. fyrr, id.
FYRIG, s. fyr 2.
FYRKANTERI, n. gyckel, löje, skämt,
begabberi, narri, upptåg. Vl. Firkanteri. Vg.
Fikanteri. Ög. (Ydre), vb. Fikanteräj. G. Jfr fyr 2.
FYRNAS, s. forn.
FYRSKÄNÄ! (Gud) förskona. G. Färskånä!
förlåt! Gud bättre! Ett slags bön. Jtl.
FYRVERKELI(G), adj. besynnerlig, underlig.
”Ja menar du jäst fyrverkeli”. G. (Sällan brukl.).
FYR-VITÄ, v. a. utspana. G. Fn. <i>vita<</i> (veit,
vissa, vitad), v. a. utspana, utforska.
FYS, s. fe.
FYSSINGEN, m. def. djefvulen. ”Hå!
fyssingen”. Sm. Ordet synes vara bildadt af interj. fy!
FYTLING, föjtling, s. fot.
FÅ (pr. får, pl. fåum, ipf. fikk, pl. fingum,
sup. faiđ), v. a. 1) få. Dl. (Elfd.). Få (får,
fåm, fikk, fingum, fängjiđ). Dl. (Mora). Få (pr.
far, pl. fae, ipf. fikk, pl. fingu, sup. faï), G. Få
(ipf. feg el. fi, sup. fåt), ”Hon gi i brustövå,
men inga feg hon tär”. Fl. (Ingo). Få (fikk,
föö). Nb. (Calix). I vissa Svea-munarter heter
ipf. conj. fikke, finge. Rdq. 1, 127; 2) gifva,
lemna. ”Få me glaset!” Sm. ”Få mäg yxa!” Vb.;
3) talesätt: få säg, tillfriskna. ”Han håll å få
säg”, han börjar tillfriskna. Vb. Fsv. fa (ipf.
fik, fek, fæk, pl. fingu, sup. faat, fangit, fongit,
imper. fa), v. a. a) få; b) förvärfva; c) fasttaga,
fånga; d) gifva, lemna. S.S. 1, 83: ”sidhan fik
han thz (brödbit) apostlomen”; deraf failse, f.
erhållande. S. Bern. f. 122: ”dogher til alla godha
thinga failse”; fanga (ipf. fik, sup. fangit el.
fangat) [utvidgad yngre form af fa], v. a. a) få; b)
fånga c) öfverlemna; fanga fæþrini, n. jord, som
man ärft af sin far, i hvars hand den varit
aflingejord. ÖGL.; fangahus, n. fånghue, fängelse. S.S.
2, 41. J. M. Yrtag., s. 217; fangaman, m,
fångesman. VGL.; fangin fæst, fingin fæst, adj. f.
trolofvad enka, som före bröllopet flyttat hem till
fästemannen och af honom blifvit häfdad. VGL.;
fangi, fange, m. fånge. S.S. 1, 228; fangilse,
fængilse, fængelse, n. a) fångenskap. St. Rimkr.
63; b) fängelse; c) fängslande. SML.; fn. fá (pr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0204.html
