- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
158

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FNÄ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


FNÄRR, fnärräs, s. fnurra.

FNÖL, m. svulst, som bildar sig emellan
knölarne på hornboskap. ”Åt-oxen har fått ondt åv
fnöln”. Nk.

FNÖR, adj. grann, utstyrd. Sm. Jfr fneska,
fnöska;
s. fnisa, sid. 157.

FNÖR, fnöre, n. fnöske. Bl.,sm. Troligen af
forn, adj. murken, vissnad; s. detta ord.

Fnör-ask, f. elddonsask, skörask, att slå
eld i med flinta och stål. Bl.,sm.

FNÖSKA, fnöska opp, s. fnisa.

FODSPOR, fodspor trä, s. fot.

FO(D), fö, f. bakdel (på menniskor och djur).
Vb. Fó, -a, f. Mp. Fu, f. Åm. (Stigsjö, Säbrå).
Fn. fuđ, f. cunnus, matrix; fyđill, m. membrum
virile; n. fud, fu, fo, f. a) bakdel, rumpa;
b) cunnus, matrix (Aasen, 106, 116); fe foth, f.
matrix; skot. fud, f. a) matrix; b) bakdel, sätet;
ns. fotts, vulva, matrix (Danneil); bay., schwab.
fud, f. id. (Schmeller 1, 513. Schmid, 207); hebr.
##, foth, id.; schwab, füdle, n. bakstuss (Schmid,
207); bay. füdlein, n. id. (Schmeller 1, 514); frans.
foutre; jfr lat. futuere, feminam subigere; gr.
φυτεύειν, afla.

Fókk, m. penis. Bhl.

Fókka, v. n. 1 coire. Bhl.

Fótsa, f. föraktlig, liderlig qvinna; skällsord.
”Din stygga fotsa!” Vg.,ög. (Ydre), sk. Ns.
fotsa, f. vulva (Schütze 1, 332); swz. fotz,
fotza,
f. vulva mulieris; bay. fotzen, f. a) id.;
b) qvinna; föraktligt; fétzl, n. yngre
fruntimmer (Schmeller 1, 581); ns. fot, fotze, vulva;
fotse, schiet-fotse, föraktlig qvinna; skällsord
(B. W. B. 1, 444); schwab, foz, f. vulva
mulieris (Schmid, 207).

FOG, fok, snyfog, s. fyka.

FO(G)A, foa, v. a. 1 sålla (säd) i ett såll, då
slösäden flyter ofvanpå. Vg. (Elfsb.). Faua, id.
Bhl.

Fóge-såll, n. finare såll, vanna, rissel. Vl.,
dls.,vg. (Vättle h.). Jfr hämte-såll.

FO(G)BANK (fobannk), m. stor hyfvel med
lång stock; brukas vid hyflandet af sådana
bräder, som., sedan skola plöjas och fogas
tillhopa. Bl. (Östra h.). Fobank, fobänk, m. Sk.
(Ox.). Jfr banka, robank.

FóGELBÄR, fógel olja, fógelsjös, fógeltok,
fógling,
s. fugel.

FOGNA, v. n. 1 ruttna. Vm. Fn. fúna, v, n.
id.; fúi, m. förruttnelse; fúinn, adj. rutten; e.
funk, stank.

FOGSKE(D), f. smal och aflång murslef till
fogning af mursten. Sk. (Ox.).

FOK, n. armfång af hö o. d. Sdm.

Fokä åt sej, tillskansa sig, taga för sig af
sådana ämnen. Sdm.

FOKER, f. pl. matvaror o. d., som hemligen
gifvas. Mellersta Ul.

FOKK, fokka, s. fo(d).

FOKKA, f. fnösksvamp. Hs. Jfr forn.

FOL 1, adj. fjollig. Sm. Fsv. fol (fool), adj.
dåraktig. S.F.S. 4, 112. ”Jak hafdhe længe alla
thøm for fool, som annat hem vænte vara bætre
æn thætta”. Sv. Pr. K. f. 87; foli, m. dåre, narr.
GL.; fn. foli, m. id.: fd. fool, m. id. (D. Riimkr.
s. 583); e. fool, m. id.; fsv. foldiærffuir, adj.
dåraktigt djerf. Sv. Bib. K. f. 79. ”Banzat ware
thera giæld, thy att hon ær foldiærff”; folska,
fylski,
f. a) dårskap, oförstånd. SML. S.S, 1,299.
Sv. Pr. K. f. 52 v.: ”til synda fylsko”. S. Bern.
f. 21 v., 39 v. S. Marg. s. 213; b) vrede,
hastighet. VGL.; fn. fólska, f. id.; fd. folskæ, f. id.
(Mlb., GL 214; fsv. folsker, folskir, adj.
dåraktig. S.S. 3, 171, 189, 193. Sv. Pr. K. f. 64 v.,
76 v., 81 v. S. Bern. f. 20 v. S.F.S. 4, 260;
fn. folskr, id. (O1. Hel. Sag.); e. foolish, id.: fsv.
folsklika (foolslika), adv. dåraktigt, fåvitskt.
Horol. ætern: sap. f. 29. v. S.S. 4 (Karl Magnus
S.); fn. fólsklega, id. Jfr moes. drals, dåraktig;
dvala, m. dåre, narr.

Fjóll, -ä, n. halfgalen menniska. Mp.,vb.

Fjólla, v. n. 1 vara fjollig, narraktig. Norrl.
Fjalle, v. n. bära sig tafatt åt. S. Sk.

Fjóllebass, m. mindre vetande, halfgalen
menniska. S. Sk. Jfr basse.

Fjóller, m. tok, glad och lustig karl.
Nästan allm.

Fjólleter, adj. mycket skämtsam,
halfgalen, besynnerlig. Vg., hl. Fjóllug. Ul., sdm.
Fjällut. Vb. Fjóllrig. Sdm.,nk. Fjóllun. Dl.
(Våmh.). Pjållrig, id. Nk.

Fjóllra, f. narraktigt fruntimmer, toka. Nk.
Pjållra, f. id. Nk.

Fyld, f. fjolla. Jtl.

FOL 2, s. fara 2.

FOLA, fola ner, fola si av, s fara 2.

FOLK, n. 1) menniska, person. ”Hon ä ett
hyggeligt folk”. Hl. ”Prestafolket har kållan”.
Sk. (Ox.). Fok, fåk, n. folk. Dl.; 2) qvinfolk.
Vg.; 3) anhörige eller de som höra till huset. G.
Fsv. folk, fulk, n. a) krigshär; deraf fotfolk. St.
Rimkr. 205; b) strid, fältslag; deraf folkvapn,
folkvakn, fulkvapn,
n. pl. stridsvapen. ÖGL. GL.;
fylkning, f. slagtordning. S.S. 4, 33; c) krigare.

Alex. M.; deraf folkfræls, adj. fri (menniska), som
är berättigad att bära vapen och med andra fria
män gå i krig. ÖGL.; d) folk. S.F.S. 4, 140; e)
enskilta menniskor. S.S. 1, 4; f) äkta folk.
S.S. 2, 224, 243; fn. folk; fht. volk, vulc (Graff
3, 505); fe. folc: e. folk; jfr lat. vulgus, volgus; slav.
plk, polk, pulk, turba, agmen.

Foku(n), adj. hafvande: gravida. Dl. (Elfd.;
föråldr.). ”O e min fok”, hon är med barn
(eg. folk, menniskor), d. ä. hafvande. Dl.
(Mora). I Elfdalen säger man ock: ”o ir någlund”
eller: ”o ir krippun”, men det anses vara ett
mindre städadt uttryck.

Fólkader, adj. anständig, sedig. Ög.
(Östkinds h.).

Fólka-fora, f. folkskick; seder, uppförande
som anstår folk. Sm.,sk.,hl.,bl. I andra
munarter fólkforer, fólkfoler, fólkfolur. Allm. N.
folkefærd.

Fólka-kórv, m. ett sämre slag af köttkorf,
som man gifver tjenstfolket. Sm.

Fólka-kärer, adj. tam, spak, from; som
älskar menniskors närhet; om kreatur. Nk.

Fólka-liker, adj. som liknar folk; om
utseende och seder. Nk.

Fólka-marked, n. kram-marknad. ”I uga,
som kommer, ä der fólkamarked”. Sk. (Ox.).

Fólka-narr,, m. spektakelmakare som gerna
gör narr af folk. Sk.

Fólka-slag,, fólka-slav, n. härkomst, slägte;
slägten med hänseende till dess egenskaper.
”Dä ä ett rannt, knudigt, skaligt fólkaslag”, det
är en smärt, småväxt, lättsinnig slägt. Sk.,hl.
”Han ä kommen å ett godt fólkaslag”. Ög. ”Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free