- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
155

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FLÅ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fla-fat, n. ett grundare fat. Fl. (Öb.).

Fla-vatten, n. grundt vatten G.

Flå, f. 1) flatt kärl; 2) flat båt. Jtl.; 3)
flata sidan. ”Ligga på flåa”. Ög.

FLÅR, s. fla.

FLÅRÅ, f. tunn skifva, flisa, ribba, skåra.
<i></i>Flåra av ett bräde”. Sm.,kl.,bl. Af flå 2.

Flåred, adj. sprucken, vissnad, så att
tunna flager affalla. ”Hännerne ä flårede”. Sk.
(Ox.).

FLÅSA, v. n. 1 andas häftigt. Riksspr.
Härunder höra:

Flås, m. och n. 1) andedrägt. ”Ha täppa
för flåset”, hafva svårighet att andas. Sdm.
(Björkvik); 2) rykte, spaning. A. ”Kungen
reser i da(g)”. B. ”Ja-så! ha du hört nå’n flås
om’e”. Sdm.

Flås-full, adj. andtruten Sdm. Flåsmätt,
flåsmätter.
Vm.,nk.,ög.

FLlås-stinn, adj. pustande af springande
eller häftigt arbete. Sdm. Flåsa-stinner. Nk.

FLÅSA, f. hudblemma. Vg. (Skarab.).

FLÅSA, flåssa, v. n.l blifva ruggigt (genom
slitning eller gnidning); afgifva lugg eller låta
trådarne blifva lösa; om väfnader. ”Vallmaret
flåssar”. Hl. Fn. flosna upp, åtskiljas, upplösas;
d. flosses op, id.

Flåss, n. 1) lång, 1ös lugg eller lösa
uppstickande trådar på väfnaden o. d. Flöss, n.
id. Hl.; 2) stoppning på vantar och kläder. Sk.
(Vemm.); 3) stickad list med yfviga trådar på
vantar. Sk. (Ox.); 4) frans på gardiner o. d.
Sk. (Vemm.). Flöss, n. id. Hl. (Morup).

Flåssig, adj. som har ”flåss”. Sk.,hl.

FLÅTA, flåte, s. fljota.

FLÅTT 1, m. o. n. 1) fä-sting, ett slags
spindel, som lefver på nötkreatur och hundar: Ixodes
ricinus. Ög.—sk. D. dial. flåte, m.; n. flått, m.
id.; 2) säges om djur, som äro mycket feta eller
bukiga. ”Hästen ä stinn som ett flått”. Hl. D.
dial. id.: ”Hesten er så buget som en flåte”; 3)
skällsord. Flåt, ”Du stinnar å äter just som
en flåt”. Sdm. (Ornö).

FLÅTT 2, s. flå 2.

FLÄ, fläblad, n. blad af Sparganium rectum.
Torkade användes de till att binda med. Hl.

FLÄ, fläträd, s. fla.

FLÄA (pl. fläar). f. (bar) fläck i en åker.
”Fläar i åkern”, fläckar i åkern, på hvilka intet
växer. Hs. Jfr flå 2.

Fläug, adj. som har sådana fläckar. Hs.

FLÄBB, fläbba, hängfläbbad, s. flabb.

FLÄDE, fiskfläde, s. fljota.

FLÄDJA, v. a. 1 hugga det grofvaste af en
timmerstock. Sk. Fn. fletja, v. a. göra slät, flat.
Jfr flättja.

FLÄÐ, fläđs-op, s. fe.

FLÄIS-KAKÅ, f, brödkaka, som bakas på heta
spis-flisen. S. G.

FLÄJÄ, v, a. upputsa, upplaga, reparera,
lappa. G. S. fly.

FLÄKK, m. ”På fläkken,” adv. på stunden,
genast, oförtöfvadt. ”Ja kommer på fläkken”.
Nästan allm. På evi(g)a fläkken, på flygande
fläkken
, id. Vg.,nk. ”På eviga fläkk,” id. Sdm.

FLÄKKA AV, äut, v. n. 1) hugga af en tunn
spån; 2) afhugga barken på trän, som skola fällas,
på det att de må lättare torkas. G; (F.). Jfr
flättja.

FLÄKK-FÖRA SIG, v. r. 2 lemna ifrån sig all
sin förmögenhet mot underhåll till dödsdagar. G.
Af sv. fläck, m. macula, emedan det anses nesligt.
Jfr fn. fletfæringr, m.

FLÄKKUTTER, adj. fläckig. Nk. Fn. flekkótr.

FLÄKT [ää] (ipf. o. sup. fläktä), v. n. skynda
sig, springa så att kläderna fläkta kring en. Vb.

FLÄMA (ipt -mäd), v. a. släthugga, med bred
yxa tälja stock eller vägg att de blifva släta.
”Stukkjen eld’ väggji ska späntas föst å flämas
sä”, stocken eller väggen skall grofhuggas först och
släthuggas sedan. ”Du ska fläma”, du skall
släthugga. ”Du ska fläm eld’ töj väggji”, du skall
släthugga eller tälja väggen. Af detta exempel
finner man att infinitivi-ändelsen a i fläma
bortfaller när objektet följer. Dl. (Mora). Fläma
(ipf. flämedä), id. Dl. (Elfd.). Flamma, v. a,
tälja af, släthugga (en vägg). Nora bergsl. (enl.
Ihre, D. L. s. 45), Monne beslägtadt med fn.
flæma, v. a. fördrifva, utstöta?

FLÄN (ipf. flänna), v. n. uppspärra läpparne.
N. Vb. Jfr flina.

FLÄNGA, 1) v. a. 2 a) hastigt afdraga (huden
af ett kreatur eller barken af trän). ”Flänga
skinnet å haren, flänga barken å trän”. Götaland,
b) fläcka i skifvor. Kl. Flänga åv, v. a. med
snedhugg afhugga det gröfsta af en stock, som
skall bilas. Sdm. (Ornö); c) hugga, slå. ”Fläng
’en i skallen, så ligger han still”. Kl.; 2) v. n.
a) hastigt färdas (och till den ändan piska, slå,
flänga på hästarne); rida eller springa fort och
häftigt, häftigt dansa. I denna bemärkelse hörer
ordet till riksspråket; nyttjas äfven i Fl. ”Thåm
flenger op i brusalin, så he je hurrabas”. (Öb.);
b) sysslolös drifva omkring. ”Flenger et vägan”,
drifver omkring på vägarne. Fl. (Ob.). Fsv.
flængia, flænghia, flenghia, v. a. hudflänga.
S.S. 1, 168, 179. Sv. Pr. K. f. 32, 34; af fn. flá [fló,
flegit
], v. a. flå: pellem detrahere); deraf fsv.
flenghilse, f. hudflängning. Tref. tidh. f. 173;
flængia (pl. -ior), f. hudflängning, slag. S.S. 1,
168, 179; 3, 161. Sv. Pr. K. f. 34, 99 v., 105 v.
J. M. Yrtag., s. 196. S. Marg. s. 63. Cod. A. 27,
f. 79 v.; fn. flengja, v. a. piska, slå med ris; fd.
flænge, v. a. flagellare (Mlb., Bib. Ov.). Jfr flå 2.

Flanga, flanka, flånga, f. tunn skifva.
Snöflanka, snöflånga, f. snöflinga. Snökova, f.
id. Sm.

FLingra, is-flingra, f. isflinga, tunnt
isstycke. Hs. (Db.).

FLång, n. 1) afrifvet, afslitet tunnt stycke.
Nk.; 2) spån, sticka. Hl.; 3) jordsträcka, fält.
Ul. Flänga, f. id. ”En flänga jord”. Hl.,bl.
”En hel flänga”. Sk. Flänge-land, n. id. ”Vi
ha ett stort flängeland att hösta i da”. Sk.
(Ox., Ing.).

FLångä sej, v. r. 2 afrifvas, affalla, affjällas:
1) om huden på menniskor efter sjukdom; 2)
om beredda skinn, hvarpå hårsidsytan gerna
affaller. ”Fårskinna vill gerna flångä sej”. Sdm.

Fläng, m. hudafdragare, nattman. Ög. (Ydre).
Märe-flängare, m. id. Sm.

Flängare, m. rask och driftig arbetare; en
som arbetar med raskhet och fortgång. Ög
(Östkinds h.).

Flängjo, f. rörelse fram och tillbaka utan
uppehåll. Fl. (Nl.). Jfr fluns i flänga.

Flänka, v. a. 1 med yxa afhugga en stock på
sidorna, så att han upphör att vara rund. Ul.
(Rosl.). Jfr fläma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free