126 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FAL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FALLATEN, adj. vanför, lam G, Jfr fn.
forláta, v. a. öfvergifva,

FALLERA, felera, v. n. 1 1) fela, fattas,
brista. ”Dä falerar 2 tum i alnen”. ”Får ja leva å
ha helsan, ska dä inte fallera mä betalningen”.
Hs.—sk. Faler. Vb.,fl. (Öb.). Felera, v. n. id.
Sm. Falera el. felera. Mp.: 2) taga miste. Fl.
(Nl.). Jfr lat. fallere; it. fallire; frans. faillir;
mht, fálieren, failieren; nht. fallieren.

FALLI, adj. förstörd, ruinerad. ”Han ä falli”.
Ul.—sk. ”Dä går på fall”, det går till
undergång, Nk.

Falläj, adj. usel, matt, dålig. G. Jfr frans.
fallit.

FALLKRÄK. fallsot. fallvalls, fallännar, s.
falla.

FALME, falmä, fallma, s. fal 2.

FALS, adj. falsk. Ordet förekommer i följande
ättlingar:

Fals, n. falskhet, bedräglighet. Kl. Fsv.
fals, n. a) falskhet, bedrägeri. Sv. Pr. K. f. 37:
”then som sannindh forlatir for fals”. Fr. af N.
630. S.F.S. 4. 35. Kg. Styr. s. 51; b) falsk
vara. UL. SML.; fn. fals, n. falskhet, bedrägeri;
fd. fals, id. (Rimkr. v. 1216, 1495, 4231); fe.
fals, id,; nht. valsch, m. id.; pol. falsz; böhm.
fals, id,; arab. vals, falskhet. Anm. Detta
gamla substantiv fals härledes af fsv. och dial.
fals adj. falsk. Kg. Styr. s. 40, 182. Cod. A.
29, f. 222. Sv. Pr. K., f. 46; fe. fals, id.;
lat. falsus. I vårt fornspråk hafva vi häraf
flera ättlingar: a) falsare, m. bedragare,
förfalskare. VGL. S.F.S. 4, 19, 27, 102, 521: 6, 241.
Cod. A. 27, f. 166 v. Cod. A. 49, f. 149; fn.
falsari, m. id.; b) falselikhet, falsklikhet, f.
falskhet. S.S. 1, 93; 3, 113. Sv. Pr. K. f. 25
v.: c) falshet, f. falskhet. S.F.S. 7, 243; d)
falska, v. a. bedraga, vara bedräglig. Skaft. 253;
fn. falsa, v. a. id.; e) falslika, adv. falskt. Sv.
Pr. K, f. 67 v.; fn. falsklega; f) fals vitne, n.
falskt vitnesmål. SML.; fn. fals-vitni, id. Det
ligger väl nära tillhands att antaga det fals,
falsk, bör härledas af lat. falsus, adj. falsk;
(jfr lat. falla, f. bedrägeri, enligt Festus; fallo,
fefelli, falsum, fallere, v. n. & a. vara
förborgad); men ordets rot är utan tvifvel nordisk,
nämnl. fn. fela (ipf. fal el. fól, plur. fálum el.
fólum, p.p. falinn el. fólginn), v. a. dölja; (jfr
Rask, Vejledn. s. 61); fsv. fela, fiala, fiæla, v.
a. dölja, betäcka: (s. fjäla, fjela i denna
ordbok). Likasom lat. falsus, falsk, härledes af
lat. fallere, hvars ursprungliga betydelse är:
vara förborgad, på samma sätt fsv. och dial.
fals, adj. falsk af fn. fela; fsv. fela, fiala, fiæla,
v. a. dölja, förborga, betäcka. Likaledes se vi
att i vårt språk dolsk, adj. utmärker den som
hemligen inom sig närer onda afsigter: dolosus
och härledes af dölja, v. a. occultare, tegere.

Fals-blakka, f. bedräglig menniska. Ög.
Falsk-blakka, f. falskt, bedrägligt fruntimmer.
Sm.,kl.

Falsk-blakk, m. falsk karl. Sm. (Östra h.).

Falsker, adj. 1) eg. svekfull, bedräglig.
Riksspr. Farsk, adj. id. Vb.,hj.,fl.(Öb.); om
menniskor. Fn. falskr; 2) osäker. ”Isen ä
falskr”. ”Dä ä falskt i bakken”, det är lönhalt
i backen. Nk.

FAM, m. stank, elak lukt. Kl. (Enl. G. W.
Sylvander). Fim, fin ånga. Norrl. (Enl. Ihre, D.L.
43); ordet nu obrukl. 1). dial. fam, fams, ”damp,
disighed i luften; en tynd disig tåge. der, som
rog, driver hen över marken”; fams, ”ubehagelig
lugt, stank” (Mlb., D.L. 105, 106); fiim, ”kraften,
som trækkes af noget, især hvad der bruges till
at lave drikkevare" (l. c. s. 110); fimsk, adj.
unken; om lukt (l. c. s. 112): ns. o. nfris. fiimsig,
id. (Outzen, 78).

FAMSA, v. a. 1. Famsa ihop, hastigt
hopsamla i famnen, t. ex. hö, halm. Hs.(Db.). Jfr
kjamsa ihop. Af sv, famn.

FAMMÄL (ipf. famlä), v. n. 1) eg. famla; 2)
fubbla. Vb. Jfr fn fálma, v. n. famla; fht.
folmo, flata handen; lat. palma, f.; gr. παλάμη,
f. id.

Fammel, m. en tafatt, fubblig person. Vb.

Fammelaktu, adj. tafatt, fubbelaktig. Vb.

Fammellónnom, adj. och adv. tafatt,
fubbelaktig. Vb.

FAN 1, n. blad eller kål af storbladiga växter.
Vg.,hl.,sk. Vann, m. id. Ul. Fr. fane, f.: ”la
fane d’une planté”, bladen på en växt.

Päre-fan, n. potatiskål. Sk. Potatis-vann,
m. id. Ul.

FAN 2, -en, m. djefvul. Allm. Ordet utgör en
sammandragning af fn. fjandi, m. a) fiende; b)
djefvul (af fía, v. a. att hata); fsv. fiandi, fionde,
fiande, m. fiende. GL, S.S. 2, 22, 105;moes.
fijands, id. (partic, af fijan, att hata); fe. feónd,
fiónd, fiénd, m. fiende (af feon, fian, att hata); d.
fanden, m. djefvulen: fsv. fænyn,fennen, m. Didr.
af B. 117, 382; fanden, m. St. Rimkr. s. 127; ns.
fan’en; nfris. fanjen, fannen, fännen (Outzen, 72).
I tyska munarter förekommer fankel, fankarl,
fänkerl, m. djefvul (Castelli, 123. Schmeller 1, 543),
som likväl ej kan anses vara med vårt ord
beslägtadt, utan synes egentligen betyda: den
gnistor utsprutande, af mht. fanke (= nht. funke),
m. gnista; bay. fanken, m. id.; fankeln, fänkeln
(= nht. funkeln), v. n. gnistra (Schmeller 1, 543.
Fromann, mundarten 3, 405; 4, 411).

Fanken, m. def. djefvulen. Ul., sdm.,fl. (Nl.),
nk.,bl. Fanken, faslingen, m. id. Sm. (Enl.
L—n). Faenskin, m. def. id. ”Ta mäk
faenskin!” Vg. Fakon, id. Fl.(Öb.). Deminut.

Fanome, n. helvete; i talesättet: ”i fanome”.
Ul., sdm.

Fansari! fan i våld! "Fansari han hed
gjorde!” förbannadt han det gjorde! Fl. (Hütis
kapell i Kimito s:n).

Fass, m. djeflunge. ”Du lille fass! Hva(d)
fassen säger du? Dä va fassen!” Vg. (Enl.
D.D.). Fasen, id. Ög. (Ydre).

Fändern, m. def. djefvulen. ”Nåo fändern
ha han liga tär i dikji (ditji) bå langsme å
kwartyvi”, nog f-n har han legat der i diket
både långsmed och tvärtöfver. Fl. (Ingo).
Demin.

Fänders-töj, n. fans-tyg. Fl. (Ingo).

FAN 3, s. fenne.

FANA, f. 1) eg. fana: vexillum, Riksspr.; 2)
antalet 5; ett räknesätt, bestående deri att man
med krita uppdrager 4 streck och med den femte
öfverstryker desamma; brukas vid mätning af salt,
säd o. d. ”Full fana fem, full fana tie”, o. s. v.
Sk.,hl. Ns. fane, id. (B. W. B. 1, 340); fht.
fano, m. fana; mht. van, m.; holl. vaan, f.; fe.
fana, m.; frans, fanon, fanion, m.; isl. fána, f.;
ffris. fana, fona, m.; d. fane, id. I moes. har

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0156.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 126 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|