- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
65

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - BUL ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Dl. (Våmh.). Fn. bóla, f. bubbla; nht. beule, f.
svulst.

Bålm, m. utslag, sår. Sk. (Frosta).

Bålning, m. bulnad. Vb.

Vann-bullen, adj. af vatten uppsvälld: om
trä. S. Sk.

BULL-BRE(D), n. tjock jäst brödkaka. Hs.(Bj.).

BULLE, s. bolle.

BULLERBOKK, m. bullerbas, som mycket
bullrar och larmar. Sm. (Östbo). Buller-hake, m.
id. Ög.

BULLER-HEJ, m. en som bara larmar och
pratar. Bl.

BULLER-REV, buller-rajv, n. löst lif. utsot.
Sm. (Östbo). Bullerrajv, id. Vg.

BULLER-SÖ, n. soppa, bestående af köttspad,
afredt med mjölk, hvari kokas gryn, potäter,
kålrötter, m. m. Nk. Bullersupä, f. id. Sdm.

BULLER-STEN, m. större småsten, i motsats
till den mindre; klappersten. Ög.

BULLER-SUPA, kalunsen-supa, rotbeta-välling.
f. i. q. buller-sö. Nk.

BULLER-URTER, f. pl. Trollius europæus. S.Sk.,
hl. Ängabulla, f. id. Sk. (Ox.). Ängaknappa, m.
pl. id. Bl. Daldokka, f. id. Nk.

BULL-FÅNG, m. kapprock. Hs. Af fn. bolr.
m. a) stam: b) kropp; fáng, n. beklädning. S.E.
2, 494; ns. bolfanger, m. regnkappa. Schütze 1. 342.

BULL-HERNING, m. fjerdedelen af en mjuk
brödkaka (”bulle”). Hs. (Db.).

BULLSIG, adj. tjock och pösig, ej väl
åtsittande. Bl. Jfr härledningen vid buljna.

BULSK, s. böl.

BULLTA, v. a. 1 1) vefva omkring. Hs.; 2)
trumla, välta, köra välten öfver åkern. Bhl.,vg.
Bullt’, id. Vb.; 3) harfva (garn). ”B. garn”,
harfva upp garn till varpning. Sk. (Ox.).

Bullt, m. a) väfbom i väfstol. Vb.; b)
trumla, vält. Nb.,mp.,dls.,vg.,ög.,sm.; c) gödselvagn.
Bulltvagn, m. Sm.; d) ökstock, eka af bräder.
Kl. (Stranda, N. Möre). Kana, f. id. Kl.; e)
grof och plump karl. Sm.; f) rusig karl,
fyllebullt. Sm.,bl. Jfr fn. bolr, m. trästam; bål.

Bullta, f. harfva, bobin. Sk. (Ox.). Jfr
härsa, härse.

Bullt-hjul, n. hjul med runda pinnar
inborrade i st. f. ekrar som äro flata. Sdm.

BULLTA 2, v. n. bära ett barn på ryggen. Dl.
(Nås, Floda). Jfr sv. bylte.

BULLTKLABB, m. klappträ. Vg. Bullte-trä,
n. Nk. Af sv. bulta, v. a., pulsare; jfr lat. pultare:
”pultare ianuam”. Plaut. Poen. 3, 4, 30.

BUMLÄ, bumblä, v. n. 1 1) gifva genljud
(som t. ex. en tom tunna); 2) bråka, krångla. G.
Fn. bumla, bumbla, v. n. gifva genljud; ”bumblar
i tunnuni”; ns. bummeln, ljuda, gifva genljud. (B.
W. B. 1, 161); nht. bummen, doft ljuda.

Bummra, f. dombjella. Kl. (Tjust, Stranda).
Jfr bingla.

Bump, m. slag af handen på en annans kropp,
med doft ljud. Sk. (Skytts).

BUMM, bomm, m. köpmanspacka; skålvestgötars
varulass, som köres uppåt landet.
Köpmannsbumm. Egna skjutsombyten enligt beting ega
rum; deraf gårdsnamnet Bummen, m. (def., der
ombyte sker. Vg. Enl. Hof af sv. bom, m. obex,
repagulum.

BUMS, boms, m. en ylleväfnad. som
igenkännes derpå att den ena sidan är slät och den
andra nåkkig (lurfvig). Hs.

Blå-bums, m. sådan väfnad med bred blå
botten. Äfven kallad blåran(d), f.; användes
till förkläden. Hs. (Db.).

Röd-bums, rebums, m. dylik väfnad med bred
röd bottnen. Äfven kallad reran (ɔ., rödrand);
användes till lifstycken. Hs. (Db.). Jfr duran,
rostyg.

BUMS, bumms, adv. 1) strax, genast. Riksspr.;
2) rakt, ända tvärt på. ”Han kom bumms på
tjyven”. Vl.,nk.,sm.,bl.; 3) oförsynt, skamlöst. Sm.

BUN, adj. stor, grof. Vg. (Elfsb.). Jfr gael. o.
ir. bun, stam, stubbe; ir. bunach, adj. klumpig;
bunsaidh, adj. stark, fast, solid; gael. bunailt,
styrka, stadga, fasthet.

BUNA, s. bogna.

BUNE, buner, s. bo 3.

BUNGÄRA, s. bogna.

BUNKE, m. 1) hög, hop. Hs.—sk.; 2) hop af
långt gräs, groft foder: Poa. Bunk. G. Bunk,
bunke, bonk,
m. Hs.; 3) tufva i mosse. Bunk. G.;
4) aftröskad kärfve. Bl. (Östra h.); 5) af
vinterkylan sammantryckt åkerjord, som om hösten
blifvit uppkörd, men på våren ej erhåller annan
bearbetning än harfning. ”Så på vinterbunke”. Ög.;
6) skogsbacke. Skogsbunke. Sdm. Fsv. bunki,
m. hög; deraf næfrabunki. UL., VML.; fn. búnki,
m. hög, hop; búnga, f. en äggrund ojemnhet;
búnga, v. n. protuberare; d. bunke, m. hög, hop;
nfris. bunk, id. (Outzen 36).

Bunka i hop, v. a. 1 lägga i hög. Bl.
Bynka i hop, samla till en oredig massa. Ög.

Bunka-bränd, adj. som tagit skada i
högen på sädesloftet; om säd. Sk.,hl.

Bynka-stabba(r), m. pl. Artemisia vulgaris.
Sk. (Ox.).

Bynke, n. coll. 1) smått affall, skräp, som
blir qvar efter en stack hö, vedstapel o. d. Ög.,
hl.,sk.(Ox.). Bönke, id. Sk. (N. Åsbo); 2)
stort ogräs i åker. Bynke-stabba, m. pl. S. Sk.

Bånga, f. flera delar, samlade och hoplagda
af hvad slag som heldst. ”Dä va en fali
bånga han hade på dä lasset”. Sk. (Ing.).

Bånga i hob, v. a. lägga tillhopa, samla
tillhopa på ett ställe. Sk. (Ingelst.).

Sandbunke, m. Artemisia campestris. Sk.
(Wahlenb., Fl. Sv.).

BUNKEN, bunkna, s. boken.

BUNN, n. 1) passma, hundrade sked. Vg.,sm.,
bl.: 2) 50 kast på en garnhärfva. Hl. (Värö). Tal,
n. id. Sk. Eg. band, n. af binda, v. a.

BUNNT, m. Stå bunnt eller stå rote, är ett
tillstånd man befinner sig uti efter väl intagen
förplägning, att man för en förrättning eller
arbete viss tid kan begå sig (”bärga sej”). Sdm.

BUNNTES, te bunntes, adv. dråpligt, bra. ”Dä
va kär te bunntes”, det var en dugtig karl. Äfven
”dä va funnter te kär”. Sm. Te-bunntes, är
måhända eg. te botten (till bottnen), d. ä. i grund.
Jfr funntes, funtus.

BUNN-TRÖJA, s. binda.

BUR 1, 1) m. hus, koja. Hs.; 2) visthus,
sädesbod. Bure, n. def. Jtl. Baur, m. id. Dl. (Elfd.).
Fsv. bur, m. o. n. a) boning, hus. Deraf bursven,
m. kammartjenare. S.F.S. 6, 1, 24; burtompt, f.
tomt att sätta ett hus på. VML.: b)
förvaringshus för husgerådssaker; visthus. Gl. Ordspr. 1093.
Deraf fatabur, n. α) förrådshus. S.F.S. 4, 125:
β) skattkammare. S.F.S. 7. 227. J. M.
Yrtagardher. s. 259; fn. fátabúr, n. förrådskammare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free