Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5:o) Keltiska eller celtiska grenen,
hvaraf ej blott grundspråket, utan äfven äldre
minnesmärken saknas. Detta tungomål
talades af Kelterne eller Celterne, som i den
förhistoriska tiden bebodde mellersta
Europa, men sedermera undanträngdes mot
nordvest. Hos grekiska och romerska
författare läsa vi några få uppteckningar af
forngalliskan, men de egentliga språkliga
minnesmärkena härröra från 8:de och 9:de
århundradet samt bestå af glosor och
mellanradiga öfversättningar, som af irländska
munkar efterlemnats. Den keltiska grenen
utgöres af tvenne afdelningar: 1) den
gadheliska eller gäliska. hvartill höra
forniriskan, ny-iriskan eller ersiskan i Irland och
gäliska eller högskottska i Skotlands
högländer samt den i viss mon afvikande
munarten på ön Man:
2) den kymriska, som utgöres af
cymriska eller walesiska i Wales, den numera
utdöda corniskan i Cornwales och armoriskan
i Bretagne uti norra Frankrike. Till
denna afdelning af keltiskan hörde äfven
galliskan i Gallien eller Frankrike och
troligen språket, som talades af de gamle
Belgerne.
Den gadheliska grenen utmärker sig
framför den kymriska genom bättre bevarad
ålderdomlighet och renhet.
Grekiska, italiska och keltiska grenarne,
som utgöra den sydeuropeiska afdelningen
af den indo-europeiska språkstammen,
äro inbördes mera beslägtade än med något
annat tungomål af samma stam och stå i
ålderdomlighet närmast den asiatiska
afdelningen.
6:o) Slaviska eller sarmatiska grenen,
hvars grundspråk vi icke hafva i behåll,
men fornbulgariskan eller fornslaviska
kyrkospråket, på hvilket Cyrillus, Methodius
och deras efterföljare från senare hälften af
9:de århundradet öfversatte Bibeln och
andra religiösa skrifter, kommer fornspråket
mycket nära. Sydöstra afdelningen utgöres
af 1) sloveniska, som talas af de slavoniska
invånarne i Kärnthen, Steiermark och Krain;
2) serbiska, dalmatiska, illyriska i Serbien,
Dalmatien, sydöstra Kroatien, Bosnien,
Herzegovina och Montenegro; 3) bulgariska, den
mest förderfvade af alla slaviska tungor;
4) rysska med dess munarter, bland hvilka
den vigtigaste är malorossiskan (i Ukrän
kring Kiew). Till vestra afdelningen höra:
1) polska eller lechiska med flera starkt
afvikande munarter, såsom mazuriska i en
del af det forna Masovien och Podlachien
samt kassubiska. Polska språkminnesmärken
finnas från 14:de århundradet;
2) böhmiska eller tschechiska har i
mähriskan (morawsky gazyk) och Ungerns
slowakiska munarter mera ålderdomliga
former än den egentliga böhmiska dialekten
och nuvarande skriftspråket;
3) öfver-lautziska och neder-lautziska,
af hvilka den förra närmar sig böhmiskan,
den senare polskan, gå i språkliga
minnesmärken blott till 16:de århundradet.
7:o) Litauiska eller lettiska grenen har
blott från de trenne sista århundraderna
minnesmärken att uppvisa. Med afseende
på det phonetiska eller ljudläran öfverträffar
litauiskan alla ännu lefvande grenar af
den indo-europeiska språkstammen. Nära
befryndad med litauiskan var den gamla
preussiskan vid kusten mellan Weichsel och
Memel, men detta tungomål utdog i senare
hälften af 17:de århundradet. Lettiskan,
som talas i Kurland, Semgallen, Lifland och
Litauen vid kurländska gränsen är ett till
ljud och form yngre språk och står till
litauiskan ungefär i samma förhållande som
italienskan till latinet.
8:o) Götiska grenen utgöres af trenne
bigrenar, den moesogötiska, tyska och
skandinaviska.
1) Moesogötiskan eller götiskan
(gotiskan) står grundspråket närmast och har
man af moesogötiskan kännedom nästan
endast genom Ulfilas’ eller Wulfilas’
bibelöfversättning. Biskop Ulfilas var född år
318 och dog 388 efter Chr. Denna tunga,
som ej har efterlemnat några döttrar, så
framt man ej dit får räkna Ulaniskan på
Krim, utdog med östgötiska rikets
undergång i Italien.
2) Tyskan delade sig tidigt i tvenne
hufvudafdelningar, nämnligen lågtyska och
högtyska.
a) Lågtyskan förgrenar sig åter i
trenne sidogrenar:
α) Fornsaxiska eller fornnedertyska
är språket i minnesmärkena från 8:de till
11:te århundradet, och talades i landet
mellan Rhen och Elbe, med undantag af norra
delen, som Friserne innehade. Af fornsaxiskan,
som vi känna i synnerhet genom det
berömda skaldestycket från 9:de århundradet,
Heliand, finnas tvenne döttrar,
nämnligen : aa) de nuvarande nedersaxiska eller
plattyska munarterna, som i skriftligt bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
