- Project Runeberg -  Sigrid Persdotter Bjurcrona. En släktroman /
127

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

följa honom. Med sådana ord kunde de icke skiljas från
varandra.

»Alltså, mina damer.» Erik bugade sig för hennes nåd.
Han kunde icke undgå att få hennes hand mot sina läppar.

»Så intressant det där var», sade hennes nåd. Hon
följde honom ut ur salongen, nedför trapporna, genom
vestibulen och ut på den stora trappan. Hon ville veta
mer om hjärtat. Erik gav henne några flera fakta. Hela
tiden upprepade hennes nåd — åh, så intressant! eller —
tänk, så märkvärdigt! Mycket gjorde nu också till att han
bjöd henne armen utför trappan till nedre våningen. Det
var synd om den tunga människan.

Det är för att riktigt visa hur litet han bryr sig om mig,
tänkte Sigrid. Vad han var grym.

Magnusson skyldrade med piskan.

»Att Magnusson tagit Freja och så den höga kärran»,
klagade hennes nåd. »Tänk, om hon skenar och ni slår
ihjäl er?»

»Det gör ingenting, bara det går fort», skrattade Erik.
Han tog ut de få stegen, som skilde honom från Sigrid.

»Ajö, fröken Bjurcrona!» sade han. Rösten vibrerade
en smula. Nu såg han henne djupt in i ögonen. Hon ville
kasta sig i hans armar, kyssa honom och ropa — tag mig
med! tag mig med!

»Den här dagen på Bjurnäs skall jag aldrig glömma.»
Ingen mer än Sigrid förstod vad som låg i de orden.
Ännu ett ögonblick höllo de varandras händer, sågo in i
varandras ögon — så bockade han sig till avsked och gick
ned till kärran.

Sigrid tog ett steg framåt. Hon måste ta fatt i
järnräcket för att icke falla. Nej, det var icke möjligt, att
allt var slut, att mannen, som satte sig där bredvid kusken
i den höghjuliga kärran, var hennes älskade, som för
alltid for ifrån henne utan en kyss, en smekning till avsked.
Icke var det han, som höjde hatten och log förbindligt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:44:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/desigrid/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free