Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid sin ankomst i Januari 1792 mottogs med allmänt
misstroende. Fredrik Wilhelm afslöt nu den 7 Februari 1792 ett
formligt försvarsförbund med Österrike och lät tydligt
förnimma, att han, om så behöfdes, ämnade mot Frankrike
beskydda det tyska riket.
Lika visst som i Frankrike sålunda mäktiga krafter
arbetade för kriget, lika visst är det, att kejsar Leopold skulle
velat undvika det samma. Tanken på en kongress hade han,
såsom vi veta, uppgifvit, och han begärde nu intet bättre än
att konung och folk i Frankrike ville sämjas om den nya
författningen och lemna Europa i fred. Men det var detta som
de icke ville. Hällre än att afstå från kongressen, föredrog
hofvet kriget, och genom sina kränkningar af folkrätten och
direkta utmaningar gjorde de revolutionära partierna detta till
sist oundvikligt. Af det förra slaget hade en ny tillkommit
omedelbart före den konstituerande församlingens upplösning,
i det de påfliga områdena Avignon och Venaissin den 14
Sept. 1791 annekterades utan annan rättsgrund än att
innevånarne af revolutionära agenter förmåtts att uttala en önskan
i denna riktning, och den lagstiftande församlingen ej blott
upprätthöll denna åtgärd mot Europa, utan förberedde genom
ännu hänsynslösare agitationer ytterligare annekteringar. I
synnerhet gåfvo dessa stämplingar kejsar Leopold anledning
till oro för Belgien, där han nyss med knapp nöd lyckats stilla
revolutionen, och då fransmännen tagit det utmanande steget
mot kurfursten af Trier, beslöt han därför att gifva dem en
varning, på samma gång han dock undanröjde grunden till
deras klagomål genom att tvinga kurfursten att upplösa
emigrantbanden. Den 21 December 1791 underrättade Kaunitz
den franska regeringen, att detta skett, men tillade, att, om
Frankrike ändock angrepe kurfursten, skulle kejsaren
understödja honom, samt lät förstå, att »de öfriga suveränerna, som
förenat sig till upprätthållandet af det allmänna lugnet och
sina kronors säkerhet och ära», i detta fall äfven skulle börja
krig. Det var det första officiella meddelandet om den
beryktade europeiska kongressen, och betecknande nog gjordes
det först, då tanken därpå var uppgifven. Afsedt att skrämma,
åstadkom det emellertid en alldeles motsatt verkan: genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
