Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
moln sakta ut mot havet för en osynlig luftström
däruppe. Stugorna på Tallholmen lågo mörka och tunga
i skuggan. Anna sökte efter roddbåten. Hon kunde inte
finna den. Kanske hon landat längre ned. Hon fick
väl sätta sig och vänta, tills det kom någon roende.
Hon satte sig på en av de stora, flata stenarna vid
stranden. Den var ännu varm av solskenet. Hon satt
där länge och väntade. Det kom ingen båt. Men
solnedgången blev allt mera gyllene.
Så småningom sipprade modet bort från henne igen.
Hon var ensam i världen. Ingen väntade henne. Ingen
brydde sig om henne. Hon kunde lika gärna försvinna.
Albert kanske skulle förlåta henne och låta flickan
stanna, men vad för slags liv skulle det bli?
Bättre jag försvinner, går bort. Så löser allt sig
själv. Det är jag ensam, som står i vägen för alla.
Bäst jag går. Gud förlåter mig.
Sakta liksom drömmande reste hon sig och gick ut i
vattnet. Steg för steg gick det långsamt och vacklande
bland de osynliga stenarna på bottnen. Hon såg icke
ned mot vattnet. Kände icke dess kyla. Hon höll
blicken fäst mot den varma, sköna solnedgången ända tills
hon förlorade fotfästet och sjönk i tvärdjupet. Då
kastade hon huvudet bakåt. Det sista hon såg var den
stora himlen med de små, ensamma rosenmolnen, som
drev för vinden mot det okända.
Så försvann Anna Sjöberg, hon som alltid fruktat,
att havet skulle ta henne, men som i det ögonblick det
skedde icke längre kände varken fruktan eller oro för
att gå bort från en värld, som icke förstod henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
