Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1833.] GIFTIG OEM, PADDA. 85
derna. Olika andra zoologer ställer Cuvier denna i ett sub-genus
till skallerormen och stående emellan denna och huggormen. Till
bekräftelse på denna åsigt kan jag anföra ett faktum, hvilket synes
mig mycket märkvärdigt och upplysande, emedan det visar huru
hvarje kännetecken, fastän det till någon grad är oberoende af dju-
rets kroppsbygnad, har en benägenhet att långsamt och gradvis
förändras. Åndan af denna orms stjert slutar nämligen med en
spets, som är helt litet utvidgad, och då djuret glider framåt, ska-
kar det ständigt denna yttersta tumslånga spets, hvarvid denna slår
emot det torra gräset och buskarne, samt sålunda åstadkommer
ett skallrande ljud, hvilket tydligen kan höras på 6 fots afstånd. Så
ofta djuret retades eller öfverraskades ^svängde det stjerten, och
svängningarne voro ytterst snabba. Åfven sedan djuret blifvit
dödadt, var en benägenhet till denna rörelse tydlig så länge krop-
pen bibehöll sin retlighet. Denna Trigonocephalus har derföre i
somliga afseenden en huggorms kroppsbygnad i förening med en
skallerorms vanor; ljudet åstadkommes likväl på ett enklare sätt.
Uttrycket i denna orms hufvud var vederstyggligt och ondskefullt.
Pupillen bestod af en lodrät remna i en spräcklig och koppar-
färgad iris. Käkarne voro breda vid basen och nosen slutade i
ett triangelformigt utskott. Jag vet mig aldrig hafva sett någon-
ting fulare, undantagande måhända vampyrerna. Jag föreställer
mig, att detta frånstötande utseende uppkommer deraf, att huf-
vudets delar intaga sådana inbördes lägen, som ha en viss mot-
svarighet till menniskoansigtets, och på detta vis få vi en veder-
stygglighets-måttstock.
Ibland groddjuren fann jag en liten padda (Pliryniscus nigri-
cans) som var mycket egen till sin färg. Om vi först tänka oss,
att hon hade blifvit doppad i det svartaste bläck och, sedan hon
blifvit torr, fått kräla öfver ett bräde, nymåladt med den bjertaste
skarlakansröda färg, så att fotsulorna och delar af djurets mage
färgades deraf, skola vi få en god föreställning om hennes ut-
seende. Om hon hade varit en onämd art, hade hon säkert, bort
kallas ”diabolicus”, ty hon är en padda, som just vore lämplig att
hviska i Evas öra. I stället för att vara nattlig i sina vanor,
såsom andra paddor, och lefva i fuktiga, mörka skrymslen, kralar
hon omkring under dagens hetta på de torra sandkullame och heta
slätterna, der icke en vattendroppe finnes att få. Hon maste nöd-
vändigt bero af daggen för sitt behof af fuktighet, oeh denna upp-
supes sannolikt af huden; ty man vet, att dessa kräldjur hafva en
stor förmåga att absorbera medelst huden. Vid Maldonado fann
jag en på ett ställe, som var nästan lika torrt som vid Bahia Blanca,
och då jag trodde mig skola gifva henne en riktig valfagnad, bar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
