Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och att de hade någon fallenhet för att
draga sig undan bakom gallren samt
syntes förvirrade, när han passerade dem.
Igenom dessa åskådare rörde sig den
lilla processionen, anförd af de båda
bröderna, långsamt mot porten. Mr Dorrit,
som öfverlemnade sig åt vidt utsväfvande
funderingar, angående hvad de arma
varelserna skulle taga sig till utan honom,
var stor och sorgsen, men ej tankspridd.
Han klappade barnen på deras hufvuden
som Sir Roger de Coverley, när han gick
till kyrkan, han tilltalade folket i
bakgrunden vid deras förnamn, han var
nedlåtande mot alla närvarande och tycktes
till deras tröst gå omgifven af denna
gyl-dene inskrift: »låten hugs vala eder, mitt
folk! Bären detta med undergifvenhet!
Slutligen tillkännagafs genom trenne
hjertliga hurrarop, att han gått genom
porten och att Marshalsea var faderlöst.
Innan de hade upphört att återljuda inom
fängelsemurarne, hade familjen stigit in i
vagnen och betjenten skulle just fälla upp
fotsteget.
Då, men ej förut, utropade miss Fanny
plötsligt:
— Kors i all verlden! Hvar är Amy?
Hennes far hade trott att hon var med
sin syster. Hennes syster hade trott att
hon var »n.igorstädes.» De hade alla
väntat att som vanligt finna henne stilla
på sin rätta plats i det rätta ögonblicket.
Deras utgång ur fängelset var kanske den
första handling i deras gemensamma lif,
som de företagit utan henne.
En minut kunde ha förgått, medan man
försäkrade sig om dessa omständigheter,
då miss Fanny, som, från sin plats i
vagnen, hade en öfversigt af den långa
korridoren, hvilken förde till vaktstugan
rodnade af harm.
— Jag må säga, pappa, utropade hon,
det är verkligen vanhedrande!
— Hvad är vanhedrande, Fanny?
— Ja, jag må säga, upprepade hon,
det är riktigt nedrigt! Riktigt så att man
till och med i denna stund kunde önska
sig död! Här är det barnet Amy i sin
gamla fula eländiga klädning, som hon
var så envis att behålla, pappa, fast jag
gång på gång bad henne ömsa den; gång
på gång gjorde hon invändningar, men
lofvade dock byta om i dag, ty hon
önskade bära den så länge hon var här med
er — bara dumma romantiska griller af
lägsta slag — och här är nu det barnet
Amy, som vanhedrar oss i sista
ögonblicket, ja, i aldrasista ögonblicket, genom
att slutligen bli utburen i den drägten.
Och af den der mr Clennam till!
Förbrytelsen var bevisad och hon afgaf
sin anklagelse. Clennam visade sig vid
vagnsdörren, bärande den lilla sanslösa
varelsen i sina armar.
— Hon har blifvit glömd, sade han, i
en ton af deltagande ej fri från
förebråelse. Jag skyndade upp till hennes rum
(som mr Chivery visade mig) och fann
dörren öppen och henne afdånad på
golf-vet, stackars barn. Hon tycktes ha gått
för att byta om kläder, men blifvit
öfver-väldigad af sina känslor. Kanske det
hände vid hurrandet, kanske också förut. Håll
i denna stackars kalla hand, miss Dorrit.
Låt den .ej falla.
— Jag tackar er, svarade miss Dorrit,
utbristande i tårar. Jag tror att jag vet
hvad jag skall göra, om ni vill tillåta mig.
Bästa Amy, öppna dina ögon, så, det är
snällt! Ack Amy, Amy, jag är verkligen
så ledsen och ond på mig sjelf! Vakna
upp min älskling! Ack hvarföre köra de
ej på! För all del, pappa, säg till att de
köra på!
Betjenten, som gick emellan Clennam
och vagnsdörren med ett skarpt: “med
er tillåtelse, min herre! fällde nu upp
fotsteget och de körde bort.
Slut på första boken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
