Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XLVIII. Husliga förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
868
din matmor än», sade Dora. »Nog skola vi väl hålla
hvarandra sällskap än en liten tid!»
Min vackra Dora! Då hon söndagen därefter kbm
ned till middagen och blef glad att få se Traddles
— vår vanliga söndagsgäst — trodde vi, att hon om
några dagar skulle kunna »springa omkring som förr».
Men alltid hette det, »om några dagar», och så åter,
»om några dagar», men h|on orkade hvarken springa
eller gå. Hon såg mycket söt ut och var mycket glad,
men de små fötterna, som varit så snabba och lätta,
då de dansat kring Jip, voro nu trötta och orörliga.
Jag började bära ned henne hvar morgon och
upp henne hvar afton. Hon plägade då slå armarna
om min hals och skratta, som om jag gjort det för att
skryta med min styrka. Jip skällde och skuttade
omkring oss, hoppade förut och såg sig flämtande om
i trappafsatsen, för att förvissa sig att vi kommo
efter. Min tant, den bästa och gladaste af
sjuksköterskor, släpade sig efter, och såg då ut som en
rörlig massa af schalar och kuddar. Mr. Dick skulle
icke åt någon dödlig velat afstå sin rang af ljusbärare.
Ofta stod Traddles vid foten af trappan och såg på,
mottagande lekfulla hälsningar från Dora till den
sö-ta3te flicka i världen. Vi gåfvo intryck af ett
riktigt muntert följe, och mitt hustrubarn var den
muntraste af oss allesamman.
Men ibland, då jag lyfte henne på mina armar
och kände hur lätt hon blifvit, smög sig en
underlig känsla öfver mig, som om jag närmat mig någon
iskall, ännu icke skådad region, som förlamade mitt
lif. Jag undvek att beteckna denna känsla med något
namn eller att närmare reflektera öfver den tills ert
afton, då den gripit mig mycket starkt och min tant
rfopat till Dora: »God natt, Lilla Blomma!» Då satte
jag mig ned vid mitt skrifbord och grät vid tanken
på hur (olycksbådande det namnet var och hur blomman,
då den var som fagrast, plötsligt vissnade på trädet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
