Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Jag blir försummad och försörjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
borta, åt jag ensam. Ständigt dref jag omkring i
huset och i grannskapet utan att någon brydde sig
om mig, det enda de voro rädda för var, att jag
skulle få några vänner, ty de trodde väl, att jag
då hade beklagat mig för dessa. Mr. Chillips, som
var änkling och för några år sedan förlorat en liten
ljushårig hustru, hvilken jag i tankarna sammanställde
med en grågul katt, bjöd mig visserligen ofta till
sig, men det var endast sällan jag fick den lyckan
att tillbringa en eftermiddag i hans lilla skrubb till
laboratorium, läsande en för mig ny bok, som starkt
luktade apotek, eller stötande någonting i en mortel
under hans vänliga uppsikt.
Af samma skäl, ytterligare förstärkt af gammal
hätskhet, fick jag sällan besöka Peggotty. Trogen
sitt löfte, kom hon antingen och hälsade på mig eller
stämde möte med mig en gång i veckan, och aldrig
var hon tomhändt, men ofta erfor jag en liten
missräkning, när jag förbjöds att besöka henne i hennes
hem. Några gånger, med långa mellanrum, fick jag
dock fara dit, och då upptäckte jag, att mr. Barkis
var en gnidare eller, som Peggotty pliktskyldigast
uttryckte sig, »litet noga» och hade en hel hop pengar
gömda under sängen i ett skrin, som han påstod ej
innehöll annat än rockar och byxor. I detta
förvaringsrum gömde sig hans rikedom med en sådan
envis ihärdighet, att de minsta summor endast med
list kunde lockas ut därifrån. Peggotty måste därför
utarbeta en mycket omständlig plan, en verklig
krut-konspiration, för hvarje lördags utgifter.
Och nu närmar jag mig en period af mitt lif,
som står lifligt för mig så länge jag än har något
minne i behåll. Utan mitt åtgörande har tanken därpå
ofta lik en vålnad trädt fram för min syn och stört
lyckligare dagar.
En gång hade jag varit ute och drifvit omkring
på det modstulna, dystra sätt, som var en följd af
det lif jag förde. I detsamma som jag vände af från,
en byväg, stötte jag på mr. Murdstone, som prome-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
