Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag har något vidlyftigt uppehållit mig vid sällskapets teoretiska
ståndpunkt, ty gifvetvis är det för vårt syfte angelägnare att få
klar-gjordt, hvad de unge vitterhetsälskama ville utföra än hvad de
verkli-den utförde: deras poetiska alstring är — naturligt nog — ur estetisk
synpunkt af ringa värde.
Om förbundets vittra produktion berättar Dahlgren i krönikan:
«De flesta täflingsskrifter voro endast efterhärmningar, och de,
hvilka ej på detta sätt utmärkte sig, buro stämpeln af den mest
originella dumhet. Skulle någon tala, så måste den arma Lehnbergs
Birger Jarl eller Gyllenhielm tillsläppa långa rader; rimmade man, så
briljerade den ene med Leopolds pompösa fraser, en annan jämrade sig
med Lidners Spastara eller sökte med Kellgren att skratta åt tidens
dårar och gjorde antitheser med Valerius. Blott man påhittade
försvarliga rim och versen ej för mycket haltade, var poemet förträffligt. En
af de täflande tog dristighet till sig och afskref hela »Medborgaren» ur
Silfverstolpe; ingen af ledamöterna kände originalet. Man åhörde, man
hänrycktes, och täflaren, hvilken naturligtvis tilldelades högsta priset,
mottog komplimenter i de mest bombastiska ordalag. Han gällde
sedermera en lång tid för sällskapets yppersta skald, tills efter några år,
då stiftelsen var upplöst, tjufnaden till allas förvåning upptäcktes 1).
Vi se, hur strängt Dahlgren dömer öfver ungdomsförsöken; de
äro ju äfven, såsom förut nämnts, af ringa värde rent poetiskt taget,
men jag framhåller ännu en gång, att den synpunkten i detta fall
näppeligen är den rätta. Oss intressera dessa öfningar därför, att de låta
oss klarligen se, hvad den tidens mognare skolungdom läste och
hvilka dess litterära intryck voro.
För någon särdeles dumhet kan man ej heller beskylla de unga
vitterlekama; en och annan är väl skäligen undermålig och omogen,
men flertalet utgjordes helt visst af intelligenta och vakna ungdomar.
Arvidsson berättar, att vid en sammankomst en af medlemmarna
uppläste en så kallad moralsatir öfver dem, som söka ett odödligt
namn, hvilken skulle utgöra ett skämt öfver prisbelönta kväden i samma
ämne. Dahlgren var genast färdig med en satir öfver satiren, som
väckte allmän förlustelse s). Äfven denne uppger, såsom ofvan synes,
att sällskapet sysslat med skämtsam poesi och att förebilden härvid
varit Kellgren. Att skämtet ej heller var uteslutet från programmet, ses
af en dikt, i hvilken en medlem om skalden sjunger följande:
Hans lätta penna lifligt målar:
den höges rikedom och prakt,
den usles ringhet och förakt,
förtryckets ve — Despotens makt,
bekymrens moln och glädjens strålar.
’) Krönikan s. 154.
*) O. a. a. s. YIII-IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
