Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT VÄLFÖRTJÄNT PRIS
107
— Kom fram, sade inspektorn.
Precossi gick fram till lärarens bord.
Inspektorn betraktade uppmärksamt hans vaxbleka
lilla ansikte, hans spensliga, i lappade och för
stora kläder inbyltade lemmar, hans snälla och
sorgsna ögon, som undveko inspektorns, men
vari man kunde läsa en lång historia om
lidanden. Sedan sade han vänligt till Precossi, i det
han fäste medaljen på hans axel:
—- Jag ger dig medaljen, Precossi. Ingen är
värdigare än du att bära den. Jag ger dig den
inte allenast för ditt goda huvud och din goda
vilja, utan också för ditt goda hjärta, din
karaktärsstyrka och därför att du är en snäll och bra
son. — Inte sant? tillade han och vände sig till
klassen. Han förtjänar medaljen också av den
anledningen?
— Ja, ja! svarade alla med en mun.
Precossi gjorde en rörelse med halsen, som
om han svalt något, och såg på oss med en
tillgiven min, som uttryckte den innerligaste
tacksamhet.
— Gå nu, min käre gosse! sade inspektorn
till honom. Och Gud vare med dig!
Det var tid att gå hem, och vår klass kom ut
före de andra. Vi hade knappast kommit ut
genom dörren, förr än vi fingo se i förstugan,
alldeles vid ingången . . . gissa vem? Precossis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
