Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första serien - Den avhuggna tummen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Hallå, överste! Släpp ut mig!’ skrek jag.
Därpå hörde jag plötsligt ett ljud, som kom mitt hjärta att
stanna. Det var skramlet av hävstängerna och det väsande
ljudet från den läckande cylindern — han hade satt maskinen
i gång! Lampan stod ännu på golvet, där jag ställt den vid
min undersökning av detsamma, och vid dess sken såg jag det
svarta taket komma ned över mig, sakta och stötvis, men med
en kraft, som ingen bättre än jag visste inom en minut måste
krossa mig till en oformlig massa. Jag kastade mig skrikande
mot dörren och ryckte och slet i låset och bönföll översten att
släppa ut mig, men det obevekliga skramlet av maskinen
överröstade mig. Taket var nu endast några fot över mitt huvud
och jag kunde med uppsträckt hand känna dess hårda, skrovliga
yta. I detta ögonblick rann den tanken plötsligt upp hos
mig, att den smärta jag måste utstå av att dö på detta sätt
mycket berodde på, vilken ställning jag intog. Om jag låg
framstupa, skulle tyngden träffa ryggraden först, och jag
ryste vid tanken på denna fruktansvärda belägenhet. Det vore
kanske bättre att ligga på rygg, men hade jag verkligen nerver
att ligga och se den dödliga svarta skuggan sänka sig ned över
mig? Det hade redan gått så långt, att jag icke längre hade
plats att stå rak, då jag upptäckte något, som åter gav mig en
gnista hopp.
Som jag redan omtalat, voro golv och tak av järn, men
väggarna av trä. Då jag kastade en sista blick omkring mig,
märkte jag mellan två väggplankor en ljusstrimma, som blev
allt bredare och bredare, i det en planka sköts åt sidan. Ett
ögonblick kunde jag knappast fatta, att det verkligen fanns en
utgång, genom vilken jag kunde undgå döden; ögonblicket
därpå trängde jag mig igenom och föll halvt avsvimmad ned
på andra sidan. Plankan fästes åter på sin plats, men ljudet
av den krossade lampan och ögonblicket därefter skramlet av
de två järnskivorna, som slogo ihop, bevisade att mitt liv
hängt på ett hår.
Jag kom till sans igen vid det att någon ursinnigt drog i
min handled, och jag fann att jag låg på stengolvet i en smal
korridor och att en kvinna, som böjde sig över mig och höll ett
ljus i ena handen, drog och ryckte i mig med den andra. Det
var samma deltagande vän, vars varningar jag föraktat.
’Kom, kom!’ ropade hon förtvivlat — ’de äro här om ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
