Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naéd Kant att det ursprungligen innehållstomma medvetandet
endast genom sinnligheten kan mottaga innehåll, så blifver
följden deraf att sinnlighetens form äfven måste återfinnas i
alla förnimmelser. Då sinnlighetens allmänna’form är tiden,
måste således alla förnimmelser vara i tiden. Rummet, som
endast är det yttre sinnets form, kan deremot endast
återfinnas i de förnimmelser, som icke* blott äro det inre sinnets
bestämningar, utan tillika äro det yttre sinnets. Om både
tiden och rummet gäller för öfrigt att de såsom former hos
sinnligheten, hvilken enligt Kant icke är en sjelfverksam
förmåga, icke blifva lagar. Det är således förståndet, som i
tiden och rummet sammanbinder och ordnar den genom intryck
gifna mångfalden af sinnliga förnimmelser. Ehuru förståndet
är en sjelfverksam förmåga, så skulle det dock icke vara
verkligt, om det icke hade ett genom sinnligheten gifvet
innehåll till föremål för sin verksamhet. Utan ett sådant
innehåll skulle det blott vara kunskapsförmåga, men icke verklig
kunskap eller medvetande. Om vi nu fasthålla det antagande,
från hvilket Kant utgick, nemligen att all kunskap
uppkommer, och om vi icke fästa oss vid den svårighet, som ligger
i antagandet af en utifrån kommande inverkan på sinnet, så
måste vi medgifva Kant riktigheten af hans ofvan anförda
åsigt om sammanhanget i erfarenheten och erkänna, att inom
erfarenheten allmängiltighet och nödvändighet kunna finnas.
Men med Kant måste vi fortgå till frågan, om denna åsigt
kan tillfredsställa förståndets fordringar. Förståndet måste
såsom sjelfverksam förmåga först och främst fordra sin egen
verklighet. Men då förståndet är förmåga att till enhet
sammanbinda det mångfaldiga, så kan det icke få sin fordran på
verklighet uppfyld, såvida icke det mångfaldiga är sådant,
att det låter sammanbinda sig till enhet. Fordran på
möjligheten af don gifna mångfaldens sammanbindning är således
förståndets andra fordran. Då nu denna andra fordran utgör
ett nödvändigt vilkor för den förstas uppfyllande, så måste
det, innan man kan afgöra, om förståndet kan blifva verkligt,
först afgöras, om i den gifna mångfaldens beskaffenhet ligger
något hinder för enheten. Då det gifna innehållet är ett
sinnligt och såsom sådant är i tiden och till en del äfven i rum-
&
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
